Ron's största misstag (HPff) del 7 |
Hej! Nu kommer jag äntligen ut med en ny del av Ron's misstag. Det var evigheter sedan jag kom med en ny del. Beklagar det väldigt djupt. Men jag har varit upptagen och haft väldigt svårt med att få tag på dator. Men när jag börjar igen i höst har jag en helt egen dator och då kmmer jag skriva som en galning! Hoppas det uppskattas.
Ron:
Trapporna låg nästan öde när Ron och Harry sprang ner för de. Peeves flög en bit ovanför och skrattade.
“Lill vesslan är skadad. Var festligt!” Ron såg argt upp på Peeves och började gnissla tänder. Varför skulle han hålla på så just nu?
“Käft, Peeves!” utropade Harry och tog Rons arm för at ta med honom bort. De kom in på en korridor som skulle leda de bort till lärarrummet och Ron saktade ner på stegen. Harry stannade och såg på Ron.
“Vad?” Ron skakade på huvudet.
“Jag kan inte. Hennes ord… de liksom ringer i mina öron. Lärarna kommer knappast kasta ut henne från Hogwarts. Hon kommer bara läxas upp och få straffkommendering. Sedan kommer hon fortsätta. Hon kommer inte ge sig.” Ron började darra och sänkte huvudet. Han visste att Harry såg fram emot detta. Ron skulle svika honom om han inte fortsatte framåt. Han måste göra detta för Hermione och Ginny. Sedan för att kanske få ett slut på det hela. Men skulle han våga chansa? Harry kom fram till Ron och gav honom en medlidande blick.
“Ron… vi måste.” sade han sakta och Ron såg upp. Harry såg väldigt beslutsam ut. Han tänkte göra det, vase sig Ron var med eller inte. Tillslut nickade Ron och de kunde fortsätta framåt.
När de båda stannade utanför lärarrummet och försökte komma in vägrade stenfiguren som vaktade att göra det.
“Tyvärr, inga elever får störa just nu. Det var en tydlig order!” Harry såg ut som han tänkte slå till den, men sedan kommit på att den var av sten. Ron visste inte vad han skulle göra eller säga Han bara stod där. När han äntligen hade tänk berätta om Tricha så var det en dum staty som höll honom borta.
“Men fattar du inte? Vi måste komma in!” utropade Harry så högt han bara kunde, troligen ihop om att en lärare skulle komma, och vände sig irriterat om. Ron förstod honom och skakade på huvudet.
“Det är ingen idé, Harry. Vi kan försöka i morgon. De kanske är upptagna av det som hänt Ginny eller något.” Harry vände sig mot Ron och verkade slappna av en bit.
“Kanske det, kom.” Harry vinkade åt Ron att följa efter. Återigen var de på väg till uppehållsrummet.
När de steg in fick de båda syn på Tricha. Ron såg ut att krympa och försökte gömma sig bakom Harry. Men eftersom Harry var kortare än Ron gick det inte bra. Tricha hade sett de båda.
“Ron!” Hon kom fram till de båda, men lade inte ens en blick på Harry. “Jag hoppades att du snart skulle komma tillbaka.” Hon log slugt. Harry tog ett stag bort från Ron så att han blev fullt synlig igen. Det var nu eller aldrig.
“Tricha jag…”
“Vad?” Tricha avbröt Ron innan han hann fortsätta. Irriterad fortsatte Ron.
“Jag vill fortfarande inte vara ihop med dig och jag vill inte att du skadar mina vänner!” Ron försökte få det att låta bestämt. Men han visste att hans röst inte hade låtit lika övertygande som han hoppats. Trichas min blev mörkare och hennes kyliga svar kunde ha mötts sig med en dementor.
“Jag hoppas at du förstår, Ron, att jag inte tänker ge upp. Jag kan gå längre än jag redan gjort och jag kommer inte att tveka när jag gör det.” sedan vände hon sig om och försvann upp till flickornas sovsalar. Ron hade börjat darra i hela kroppen. Han lyckades, med hjälp av Harry, sätta sig i soffan.
“Hörde du?” Ron gav Harry en panikslagen blick men Harry såg lugn ut.
“Du får fortsätta motarbeta henne. Honvågar ju inte mörda precis och både Hermione och Ginny får nog snart komma ut. Även om hon skulle förhäxa alla du kände kommer de ju faktiskt ta slut någon gång.” Harrys ord väckte en fundering i Rons huvud. Han hade rätt. Så länge inte Tricha fick för sig att mörda var det okej. Vad kunde hon göra?
“Du har rätt.”
Tricha:
Tricha klampade argt upp till sin sovsal. Hur vågade han säga emot? Varför kunde han inte bara säga ja? Det skulle spara så mycket tid. Tricha öppnade dörren och hoppades att salen skulle vara tom. Hon behövde tänka hur hon skulle gå vidare. Så länge Ron hade någon vid sin sida så vågade han säga emot. Hon måste visa honom att detta var allvar. Men hur visar man det bäst? Tricha suckade och upptäckte plötsligt Shelia sittandes på hennes säng. Hon såg trött ut och verkade inte vara glad när hon tittade upp.
“Sluta.” Shelia reste sig från sängen och gick ett steg närmare Tricha.
“Med vad?” Tricha visste mycket väl vad hon menade, men hon kunde inte bara erkänna det.
“Spela inte dum. Jag vet att det var du som förhäxade Hermione och Ginny. Du lovade att inte göra något dumt!” Shelias blåa ögon blixtrade till av ilska. Tricha kunde inte låta bli att skratta, hon skakade på huvudet.
“Lägg dig inte i. Jag vet vad jag gör.” Sedan gick hon förbi Shelia och lade sig i sängen. Shelia hade vänt sig om och såg ut att vilja protestera men Tricha höjde bara handen för att hejda henne.
“Gillar du inte det jag gör så säg åt någon lärare då! Men sluta bete dig som om du bryr dig ett dugg om de jag förhäxade.” Nu var det Trichas tur att låta arg. “Du har inget med detta att göra och jag vill att det förblir så.” Shelia sade inget mera. Men man kunde se besvikelsen i hennes blick. Hon gick med snabba steg mot dörren, men när hon väl såg ut att vilja gå så stannade hon.
“Trich, jag vill aldrig prata med dig mera. Jag kommer inte att anmäla dig. Men du ska veta att när jag gått ut från denna dörr går jag ut som din fiende. Du har gjort såna här misstag förut, jag vill inte var med om ett till.” Sedan öppnade hon dörren och försvann ut. Tricha reste på sig och skrek ut så högt hon kunde:
“VISST! GÅ! JAG BEHÖVER VARKEN DIG ELLER DINA DUMMA RÅD!” Ingen svarade och Tricha sjunk ner på sängen igen. Vad hade hon gjort? Hon hade känt Shelia ända sedan de träffats i Godisbaronen när de var sju år och upptäckt att de bodde i samma kvarter. De hade fått brevet samtidigt och klivit in tillsammans på Hogwarts för första gången, tillsammans. Nu var allt borta… Tricha slöt ögonen och lutade sig bakåt. Nu måste hon få Ron. Annars hade hon kastat bort sin bästa vän för precis inget.
Ron:
Ron och Harry hämtat en av alla sina många läxor för att tänka på annat. De hade bestämt att hälsa på Hermione och Ginny efter middagen som skulle börja om en timma. Plötsligt slöts dörren till flickornas sovsalar upp i hög hastighet och ut kom Shelia. Ron hade varit med henne några gånger då han varit ihop med Tricha. Hon var trevlig, men ingen han skulle kunna vara med lika mycket som med Hermione.
Shelia stannade plötsligt och vände sig om till Ron. Hon såg ut att vara nära till gråten. Hade det hänt något?
“Vik inte för henne. Gör inte det.” Shelia fortsatte sedan ut från uppehållsrummet. Ron såg länge efter henne. Vik inte för henne. Var det Tricha hon menade? Ron vände sig om mot Harry som även han slutat skriva. Ron ville inte plugga mera, all den nyvunna energin han fått var som försvunnen. Det var inte ofta han plugga av fri vilja och när han äntligen gjorde det, förstörde någon det.
“Ska vi ge oss för i kväll?” sa Harry och lade ner sin fjäderpenna i väskan.
“Ja, det gör vi.” Ron lade ner alla sina böcker och lämnade sedan väskan i sin sovsal tillsammans med Harry. Det var fortfarande mera än en halvtimma kvar till middagen. Vad skulle de göra under den tiden? De kanske kunde besöka sjukhusflygeln lite tidigare?
Hermione såg väldigt trött ut. Harry och Ron hade gett sig iväg tidigare. Hermione ville säkert veta vad som hade hänt och de hade rätt. Efter en kort dialog om hur hon mådde så kom de in på Tricha.
“Det är väl bra om inte Shelia stödjer hennes idéer.” Hermione såg på de båda, mest på Ron.
“Det är bra. Men jag tror knappas att det stoppar Tricha. Hon är ju hjärtlös!” sa Harry och kom fram till de båda efter att ha sett hur Ginny mådde. Ginny hade fortfarande inte vaknat ännu. Något som gjorde Ron ännu nervösare.
“Nja, hjärtlös är hon nog inte. Men desperat.” Hermione såg bestämd ut så ingen sade emot.
“Undrar vad hon har planerat till nästa drag. Ron sade ju nej igen.”
Ron stängde ut sig från Hermione och Harrys diskussion. Han ville inte prata om Tricha just nu. Han hade redan hört det namnet en gång för ofta. Det började kurra i hans mage. Middagen hade nog redan börjat. Nu hade han en bra anledning att stoppa pratet.
“Jag börjar bli hungrig. Ska vi gå och äta?” Ron försökte låta som om han inte ville lämna rummet. Vilket han faktiskt ville. Harry och Hermione tystnade.
“Jo, nu när du nämner det. Vi kommer tillbaka så snart vi kan.”
Nere i Stora salen var det lika fullt av liv som vanligt. Men det hade redan börjat pratas om de ‘mystiska’ överfallen på Gryffindor elever. Många var mycket insatta i det ämnet och försökte hela tiden peka ut någon ny som kunde vara den skyldiga. Men hur många gissningar man än hörde var ingen av de rätt. Ron lyssnade till ett par tredjeårs elever som just nu pratade om det.
“Det måste vara en flicka!” sade en blond pojke.
“Varför det?” sade den andra. Han var brunhårig och verkade inte lika intresserad i ämnet som sin vän.
“För att de som har blivit överfallna är det och den första anfölls redan sin sovsal. Vi killar kommer inte upp dit.” Den blonda pojken nickade som för att bekräfta att det inte fanns något annat alternativ.
“Visst om du säger det så. Men det kan fortfarande vara en kille. Han kanske flög över trappstegen.”
Ron tröttnade på att lyssna och började i stället att äta på sin mat. Fanns det inget bättre eller något som inte hade med överfallen att prata om? Ron petade lite på sin kasslerbit och vände sig mot Harry. Han hade kommit på något som faktiskt kunde vara till användning mot Tricha. Men innan han ens hunnit öppna munnen hördes ett skrik. Det kom från entréhallen. Alla elever tystnade genast och två lärare gick ner från lärarbordet och skyndade sig ut. Några elever vågade sig med att följa efter. Ron lutade sig bakåt för att kunna se något, men nu hade så många elever rest sig upp att dt var nästan omöjligt. Plötsligt utropade en Gryffindor elev:
“Det är Shelia!”
Tricha:
Tricha sprang bort. Hon sprang även fast hållet började växa. Hjärtat slog så fort att det kunde ha hoppat ur kroppen på henne. Tillslut stannade Tricha och hon flämtade efter luft.
Vad har jag gjort?
Shelia hade kommit i vägen, hon hade kunnat förstöra allt. Men det hade inte varit meningen att Shelia skulle ha kommit i vägen alls. Därför hade hon sprungit.
Tricha hade mött på Shelia igen på väg till stora salen, hon hade haft en min som Tricha inte gillade och Shelias ord…
Jag kommer att göra det, Tricha.
Shelia hade menat att skvallra.
Det var då Tricha hade tagit fram trollstaven och förhäxat henne. Ingen fick komma i vägen. INGEN! Tricha drog ännu ett andetag och andningen blev normal igen. Hon kunde inte gå ner till Stora salen just nu. Aldrig! Men om hon inte kom kanske lärarna skulle räkna ut det själva, eller inte. Vad skulle hon göra?
“Miss Thompson!” Tricha hoppade till och var nära att skrika, men höll igen i rätt ögonblick. Hon vände sig om och såg direkt på en lärare, Flitwick. “Förlåt om jag skrämde er, men jag har letat efter er. Det gäller din vän…”
Tricha kände hur hjärtat började slå dubbelt så fort igen. Vad skulle hon göra? Erkänna? Ljuga?
“Shelia? Vad har hänt?” Där kom det. Hon ljög.
“Shelia har tagits upp till sjukhusflygeln. Vi fann henne utanför Stora salen, någon hade kastat en besvärjelse över henne. Den liknade den som miss Granger fick över sig för någon dag sedan.” Flitwick fick djupa fåror i pannan. “Men hon kommer att klara sig. Den var väldigt slarvigt kastad och hon vaknar nog snart.”
Nej!
“Vilken tur! Jag ger mig upp dit genast. Tack, professorn.” Tricha log ett väldigt smickrande leende och började gå.
“Öhm, miss…”
“Ja?” Tricha stannade igen.
“Sjukhusflygeln ligger åt andra hållet.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Harrypotterlover - 28 jul 09 - 19:49 | | 94dreamer: Tack :D det lovar jag :) | 94dreamer - 28 jul 09 - 12:59- Betyg:  | Har läst alla sju delarna av den här novellen nu, och jag tkr att
den är jättebra! Mejla nästa!! | | Harrypotterlover - 27 jul 09 - 22:09 | | Tove_c: Tack :D det är lättande att se att någon fortfarande läser denna. Klart jag kan mejla, det gör jag alltid. Tack igen :) |
|
|
|
