På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Kär o galen [del 20]

Jag var ovanligt tyst den dagen. Jag undvek Cassies och Linas frågor och de försökte verka förstående, men jag såg allt hur de himlade med ögonen och log åt varandra när de trodde att jag inte såg. Jag blev hemskt sur på dem och pratade inte med de på en timme. Riktigt löjligt av mig, jag vet.
Just då kändes livet rätts hopplöst. Så fort jag blundade såg jag Fredriks kalla ögon framför mig och hur jag än försökte skaka de av mig lyckades jag inte. Jag hoppade över matten helt och vandrade runt i skolan. De flesta hade lektion den här tiden, så det var riktigt skönt att bara gå runt där och låta tankarna flöda. Jag tänkte på det som hänt den senaste tiden och hur jag hade krånglat till allting. Som det där med Marcus och så. Marcus.
Utan att jag riktigt visste varför fick jag en sån lust att prata med honom. Om jag skulle vara ärlig så saknade jag honom. Inte på det sättet, det gjorde jag inte, men på ett vänskapligt sätt. Jag hade känt honom sen i lekis, då jag började leka med Lina. Sen dess hade vi blivit riktigt bra kompisar. Kompisar. Bara kompisar. Och så ville jag att det skulle förbli.
Jag gick förbi hans korridor. Ingen var där. Helt tomt. Men jag hörde röster från klassrummet och antog att han var där inne. Jag tittade på schemat som hängde utanför. Om sju minuter skulle de sluta. Jag bestämde mig för att vänta. Jag lutade mig mot väggen och en känsla av hopplöshet kom över mig.
De kom ut två minuter tidigare. Först såg jag inte Marcus i hopen som trängde sig ut genom dörren. Ingen tycktes se mig. Men när han kom, Marcus, så såg han mig direkt. Innan han hann säga någonting var jag framme vid honom.
- Marcus? Kan vi prata lite? sa jag.
- Visst, sa Marcus.
Han såg riktigt förvånad ut över att jag hade sökt upp honom.
- Tar det lång tid eller? frågade han.
- Det hoppas jag inte, sa jag och log lite svagt.
- Vart ska du Marcus? sa någon vid skåpet.
Det var Andreas. Han hängde slängde precis in sina böcker i sitt skåp. Marcus tecknade att han skulle ut. Inte förrän då såg Andreas att jag stod där. Det var väl inte så konstigt egentligen. Jag var ganska kort, rätt smal också.
- Wow, Marcus, flinade Andreas. Hetaste tjejen i åttan!
Jag? Hetaste tjejen i åttan? Så hade jag aldrig sett på mig själv förut. Visst, jag visste ju att de flesta killar tyckte att jag såg rätt bra ut men…
Jag blängde på Andreas. Hade jag varit på humör hade jag nog käftat emot direkt, men det orkade jag inte nu. Ett par iskalla ögon hindrade mig.
- Mördarblick har hon också.
Jag kunde känna ilskan flöda i kroppen. Hela dagen hade varit så. Minsta lilla hade kunnat göra att jag fick ett utbrott, men på något sätt hade jag lyckats avfärda ilskan. Men inte nu.
Marcus försökte dra med mig ut därifrån, men jag stretade emot. Jag stod bara helt stilla, bredbent. Det kunde säkert tyckas självsäkert och kaxigt, men det var i försvarsposition jag var.
- Jag kan lova att jag inte har någon mördarblick, sa jag silkeslent. Då hade du inte stått där.
Alla tystnade när jag sa det. Flera killar vände sig om och tittade på mig med något konstigt i blicken. Beundran? Förskräckelse? Tjejerna däremot vände sig mot varandra och himlade med ögonen. Att någon som jag hade klampat in på deras revir, det verkade de ta som en enorm förolämpning.
- Roxie, kom, sa Marcus trött.
- Hade du tänkt ha alla snygga brudar för dig själv eller? sa Andreas, mest för att verka tuff trodde jag.
- Varför ska du alltid vara så alltigenom falsk? sa jag irriterat.
- Vad fan menar du med falsk?
- Roxie…
- Vänta Marcus. Falsk, det betyder inte ärlig. Inte uppriktig liksom. Falsk.
- Vad fan kallar du mig falsk för?! utbrast Andreas.
Jag ryckte skadeglatt på axlarna.
- I’m just telling world the truth.
Jag vände mig om och stegade ut från korridoren, dragandes på Marcus.
- Bitch! skrek Andreas efter mig.
Jag kunde inte låta bli att småle. Äntligen hade jag fått ut ilskan. Det kändes underbart befriande. Jag drog med mig Marcus bort, till en tom del av skolan. Inte förrän där släppte jag taget om hans arm, lite generat.
- Vet du hur jävla dumt det där var eller? sa Marcus med stora ögon. Du vill inte bli ovän med Adde, det lovar jag dig.
Jag ryckte på axlarna.
- Jag behövde det, sa jag glatt.
- Du, jag förstår mig inte på dig, sa Marcus.
Han verkade faktiskt lite förvirrade. Jag kunde inte låta bli att le lite igen. Var fick jag all den här munterheten ifrån?
- Och jo du, anledningen till att jag släpade hit dig… ja, alltså… det vart ju lite knäppt den där fredagen du vet… men alltså… vi är fortfarande vänner va?
Marcus nickade.
- Det blir nog bäst så.
- Bättre än vad? frågade jag lömskt med ett snett leende.
- Hur ska man kunna vara kompis med dig va? retades Marcus. Du går ju runt och flörtar med alla killar, precis hela tin.
- Gör jag väl inte.
- Inte?
Marcus höjde på ögonbrynen.
- Bara när du går liksom… vet du hur många jävla killar som typ håller på att svimma om du går förbi dem.
- Svimma, visst. Jättekul.
- Du såg ju bara hur Adde reagerade, sa Marcus och log lite.
- Reagerade? Han är bara sjuk i huvudet, inget annat.
- Han verkade ruskigt avundsjuk av jag bara skulle prata med dig.
- Prata. Han trodde väl inte att vi bara skulle prata kanske?
- Nej, han trodde väl inte det.
Att bli vän med Marcus igen, hur lätt hade inte det gått? Borde det gå så lätt? Hade det gått så lätt? Alla lätta, bra saker brukade ha komplikationer med sig.
- Du, förresten, jag har din film i skåpet. Lina lånade ju den av dig, men jag såg att hon glömde den imorse. Så jag tog med den, för jag tänkte ge den till henne då. Men nu kan jag ju lika gärna ge den till dig förstås.
Vi gick tillbaka till niornas korridor. Marcus stannade lite utanför.
- Det kanske är bäst att du stannar här?
Det var mer en fråga än ett kommando.
- Jag är inte rädd för den där idioten om du trodde det, sa jag.
Så jag följde med honom innan han kunde hindra mig. Tjejerna var borta nu. Där var bara Adde och hans kompisar och några mer som inte verkade bry sig om att vi kom.
- Wow, tjejen med mördarblicken.
Adde såklart.
- Ge dig Adde, sa Marcus surt till honom och öppnade sitt skåp. Jag följde efter och tittade nyfiket in i röran i skåpet.
- Städat, log jag.
- Hur får du alla tjejer att flörta så med dig, Marcus? Har du förgiftat henne på nåt sätt eller?
Det var faktiskt inte Andreas den gången utan Simon, en kille som hela tiden följde Adde i hasorna.
- Ser jag förgiftad ut på något sätt eller? sa jag trött till honom. Jag ligger i alla fall inte i dödskramper på golvet medan huden färgas blå än.
- Förgiftad verkar du nog inte vara, sa Adde, däremot giftig. Giftig som en orm.
Han hade på något ohörbart sätt lyckas ta sig runt mig. Bakom mig stod han nu och lutade sig mot ett skåp. Jag tog dvd:n Marcus räckte mig och vände mig, kallt leende, mot Andreas.
- Orm. Det var en fin komplimang det, sa jag sarkastiskt.
- Visst var det, sa Adde och lutade sig närmre mig. Ormar är rätt söta faktiskt.
- Tur att jag inte är en orm då, sa jag. Tack Marcus, vi ses!
Jag gick förbi Adde och försvann bort i korridoren.
Varför ställde jag alltid till det så för mig? Jag hade på något sätt blivit totalt ignorerad av Fredrik, nästan ovän med Adde och så hade jag smågrälat med mina bästa vänner. Hedda var också fortfarande emot mig, trots att det var mycket bättre mellan oss nu. Jag hade i alla fall fått tillbaka en vän.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

jullan95 - 15 apr 07 - 22:05- Betyg: