På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Han med de bruna ögonen [del 4]

Jag dröjde mig kvar lite i bussen och låtsades krångla med mitt bälte. Marre stampade otåligt med foten och bad att jag skulle skynda mig. När vi kom ut blev jag genast röd i ansiktet, bara av att se åt Christoffers håll. Jag såg att han för ett ögonblick tittade på mig och Marre och jag vände snabbt bort blicken.
Maria bad om förlåtelse över det hon sagt, gång på gång, och jag mumlade något ohörbart till svar. Jag ångrade nästan att jag hade berättat det för Marre och inte Josefine, men när det kom till att fixa bana, var det nog tur att hon var med trots allt.
Jag kan vara ganska blyg ibland, speciellt när jag talar med folk jag inte känner, och skulle aldrig vågat tjata så på kvinnan i kassan som Maria gjorde. Hon gick på direkt, och sa att vi hade bokat bana igår, och att de kanske hade inte hade skrivit upp det. Jag såg på den ljushåriga kvinnan att hon inte trodde på ett ord av det Marre sa, men hon skrattade lite och sa att det fanns en bana ledig. Egentligen skulle den vara till två pensionärer, som skulle kommit för en halvtimme sen, men eftersom de inte kommit än tyckte hon det var okej att vi tog den.
Marre skrattade högt när vi valde klot och jag fick en känsla av hopplöshet. Jag sneglade lite snett bakåt, till höger, och såg Christoffers kompis göra en snygg skruv på sitt klot. Trots att den kom med en så väldig fart och med en häftig skruv, dängde den hårt i rännan. Kompisen, som förresten var rödblond, med ett rätt fint ansikte, skrattade och dunkade näven i Christoffers hand.
Jag intalade mig själv att vända mig om igen, så att det inte skulle verka som om jag stirrade eller så, och återgick till att kontrollera kloten. Till sist valde jag ett babyrosa, löjligt klot. Det var rätt litet. Marre tog ett häftigt svart klot, som var en aning större. Jag har alltid haft rätt små händer, och likadant är det med fötterna. Jag tog ett par trettiosexor och upptäckte att de passade perfekt.
Våran bana låg nästan precis bredvid Christoffers och Kevins (på deras TV stod det så) , det var bara en mellan. Egentligen var det ju inte våran bana så därför stod det “Bert” och “Åke” på våran TV. Marre skrattade högt när hon såg det. Då kunde jag inte heller låta bli att skratta. Jag kunde känna hur den där hårda knuten i magen upplöstes och jag slappnade av. Vad spelade det för roll om Christoffer och han där Kevin var här? Det kvittade faktiskt. Vi behövde inte bry oss om dem alls.
“ Jaa, Bert det är din tur”, skrattade Marre.
“Visst, visst, Åke, låt en gammal man få hämta andan först”, skrockade jag.
Ett ögonblick trodde jag att Maria skulle ramla ihop när hon skrattade så, men hon lyckades hålla sig på fötter.
“Kör då, Bert”, flämtade hon och sjönk ned på en fåtölj.
“Lugna dig, Åke”, svarade jag och svingade iväg klotet, samtidigt som jag upptäckte att Christoffer tittade på oss med ett förbryllat uttryck i ansiktet. Jag trodde jag skulle tappa andan och låtsades famla lite med klotet. Jag ville inte att han skulle se när jag körde första gången. Det var just de första gångerna det gick hemskt, innan man började hänga med. Men jag insåg att jag till slut skulle bli tvungen att köra någon gång när Christoffer såg, även om jag var medveten om det eller inte.
Så jag greppade klotet ordentligt och slungade iväg det mot käglorna som stod där framme. Jag släppte blicken från klotet direkt och granskade mina skor lite. Jag ville inte titta upp och se klotet ligga i rännan, eller ännu värre på en annan bana. Värre än så kunde det ju inte bli.
“Wow, Jacquline!” flämtade Marre och då var jag bara tvungen att titta efter vad hon menade.
Jag undrade dumt var käglorna var och insåg sedan att jag antagligen hade slagit ned allihopa. Mycket riktigt. STRIKE stod det på TV:n. Jag gav upp ett tjut och rusade fram och kastade mig om halsen på Marre. Hon låtsades kämpa efter luft och jag släppte henne skrattande.
“DU FICK STRIKE!” utbrast Marre. “Otroligt.”
“Vaddå otroligt?” frågade jag. “Hade du inte väntat dig det på nåt sätt eller?”
“Nä, inte från dig, Bert”, fnittrade hon.
“Vad kan man få vänta sig av DIG tro då, Åke?” flinade jag.
Marre knyckte på nacken och tog upp sitt klot.
“Här ska du få se”, sa hon stolt.
Se vad? kunde man ju undra. Hur Marre båda gångerna träffade rännan? Fast hon verkade rätt stolt efteråt. Hon skrattade och gjorde något som skulle föreställa ett vinnartjut.
“Ursäkta” hörde jag en röst bakom mig.
Jag hoppade till och stod plötsligt öga mot öga med…

…kvinnan som lovat oss banan tidigare. Jag måste ha sett förvånad ut. Jag fick en kort stund känslan av att jag skulle tappa hakan.
“´Det var er jag lovat banan till va? Istället för pensionärerna?”
“Ja, det var det”, sa jag och undrade var hon tänkte på.
“Jag måste tyvärr medge att de dök upp nu och de säger att de hade bokat vid halv. Och ja, vi kan inte annat än att tro dem. Det var en ny kille som svarade och han sa att de pratade lite otydligt. Jag är verkligen ledsen, men jag tror ni måste lämna den här banan. Ni skulle inte kunna tänka er att slå ihop med grabbarna där borta?”
Vid det har laget hade Marre också kommit.
“Vilka då?” sa hon högt och förfärat.
“De som är där borta”, sa kvinnan och pekade. “Skulle det gå bra?”
“Men vi känner inte dem”, invände jag.
“Ja, annars får ni väl lämna hallen är jag rädd.”
Marre och jag tittade på varandra.
“Får vi vara med för dem då?” frågade Marre.
“Jag ska fråga dem”, sa kvinnan och försvann bortåt.
“Nej”, suckade jag och lutade huvudet i händerna. “Varför händer det här mig?”
“Och mig”, invände Marre.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 1 jun 08 - 09:49- Betyg: