Kommer du ihåg...? |
Vi sa det aldrig
men vi båda visste att den andre tänkte det.
Det var så självklart att det var vi två
allt vi gjorde
och allt som var,
att ses varje lov eller lång helg
och när man väl sågs så var man lite blyg
men efter några minuter var samtalet i full gång.
Det var så självklart att vi skulle köpa just Dom godisarna
i just Den kiosken och sen gå till just Den parken och gunga
på just Dom gungorna, du på den vänstra gungan och jag på den högra.
Och när du skulle sova över sov vi alltid i samma säng
och den gamla övernattningsmadrassen blev aldrig använd av dej.
Vi var som syskon
och du var min idol.
Kommer du ihåg allt som hände oss,
Första gången du sov över hos mej?
Eller när vi såg den där tanten som snodde blommor?
Bron där vi brukade stå och spotta ner på bilarna,
tänker du på mej när du står på den bron?
När vi sprang i höghusen och busringde på?
Kommer du ihåg det?
Vi var bara barn då
men vi borde förstått
förstått att den vännskap vi hade inte skulle hålla
att man måste kämpa för den och inte bara släppa taget.
Som i dragkamp
båda måste dra från varsitt håll, lika hårt och lika mycket
men du släppte
och jag föll.
Varför?
Jag saknar dej ju så...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | jenkan90 - 13 nov 05 - 05:30- Betyg:  | | dikten var vacker och kändes så äkta på något sätt | | jennie_92 - 3 nov 05 - 21:37 | va finnt du skriver
hoppas ni kommer se non gång |
|
|
|
