Kalles supercykel |
En dag gick Kalle runt på skroten. Han fick aldrig någon cykel av sin elake far. Så han begav sig för att leta upp en egen cykel på skroten. Han hade gått igenom halva tippen – ingen cykel hittade han. Men precis när han skulle ge upp hittade han en gammal rostig kärringpirra av okänt märke. Han tänkte: ”Den duger väl - jag kan nog reparera den i pappas garage.”
Det fattades ekrar, och däcken var vinda som fulla pensionärer i en orkan. Halva ramen var sönderrostad och sadeln saknade stoppning. Styret var skevt och pedalerna saknades. Kalle drog hem den gamla cykeln – att cykla på den var uteslutet i dess nuvarande skick. Trots att den såg som något hämtat ur en skräckfilm var den förvånande lätt att dra hem, ungefär som att cykeln hjälpte till.
När Kalle kom hem stod hans farsa på trappen och glodde på vad det nu var som Kalle kom släpandes på.
– Åh fy fan, vad tusan är det där?
– En cykel, svarade Kalle glatt, och tittade på sin pappa som verkade må illa av skrotsamlingen.
Kalle drog in sin ”cykel” i garaget och började mecka. Han rättade till styret, slipade, skruvade, putsade och donade tills man kunde se att det faktiskt var en cykel. Till sist stal Kalle några ekrar från sin storebrors moppe och satte dit på cykeln. ”Nu fattas bara pedalerna”, tänkte han och promenerade iväg på jakt efter ett par pedaler.
Under tiden tog brorsan fram sin moppe, startade och åkte iväg. Hundra meter bort hördes ett gällt skrik, då moppens hjul gått sönder och ekrar låg utspridda över hela vägen. Han stod mitt på vägen, röd som en tomat i ansiktet, och hoppade upp och ner av ilska. När brorsan sedan upptäckte att benen han stått och hoppat på var brutna på sju ställen svimmade på störten. Tant Agda på Borrbyvägen 77 ringde ambulansen. Tant Agda sprang sedan med kjolen uppe vid hakan och sa till Kalles föräldrar att Kalles bror låg skadad på gatan.
Sedan hördes ett tjutande från ambulansen som var på väg. Kalles brorsa hade då börjat vakna till liv, men precis när han satte sig upptäckte ambulansföraren att bromsarna inte fungerade. Ambulansen körde rakt in i Kalles brorsa, som flög 50 meter, rakt in i tant Agdas vardagsrumsfönster. Som grädde på moset fick tant Agdas pitbullterrier ett nervöst anfall och attackerade brorsan. Hunden bet han i örat och näsan och dreglade ner hela ansiktet. Hunden svimmade sen överansträngning.
När ambulanspersonalen till slut fått stopp på sin ambulans sprang de in i Agdas hus. De rusade fram till hunden, lyfte försiktigt upp den på en bår och bar in den till ambulansen. Tant Agda blev så förvirrad av situationen att hon trodde att ambulansförarna var inbrottstjuvar. Hon kutade fram och började slå dem med sin handväska så att ambulansförarna inte vågade hämta Kalles bror. Ambulansen åkte iväg till sjukhuset. Kalles brorsa fick kräla hem. Väl hemma fick Kalles mamma tejpa ihop brorsan med silvertejp och Karlssons klister. Kalles bror såg ut som en mumie.
Kalle kom gående med ett par pedaler i sin hand. Han gick in i garaget tog sin skruvmejsel och skruvade fast pedalerna. Nu var cykeln färdig att cykla på! Kalle sade hejdå till mamma, pappa och mumien och gav sig ut på en cykeltur han sent skulle glömma. Han behövde knappt trampa – det gick jättefort ändå. Efter ett tag hörde Kalle ett litet mummel från någonting. Till slut kom han på att det kom från cykeln. Han lutade sig ner mot styret för att höra bättre.
– Hörru du! Dom här tramporna du satte på är dåliga. Jag får ont i lederna, sa cykeln.
Kalle blev så chockad att han hade kört av vägen om inte cykeln tagit tag i styrningen och hållit dem kvar.
– Vad gör du? Kan du inte cykla, pojk? Nu tar du och köper mig ett par ordentliga pedaler, din jävla snorvalp! Och jag behöver mer olja!
Cykeln fortsatte att skälla ut Kalle i flera timmar. Tillslut blev Kalle blev så arg att han släpade med sig cykeln till skroten och slängde den.
|
| Kommentarer | | musikflickan - 15 jul 06 - 18:11 | | verkligen jätte bra! |
|
|
|
