Det första mötet |
Mottagare: Den "riktiga" pappan.
Det tog ett tag att komma iväg. Mina ben ville inte ta mig till den plats jag hade tänkt. Om du bara visste vad som krävdes för att tillslut stå där utanför dörren. Jag skrattade för mig själv när jag öppnade den tunga dörren till gymnastikhallen på Almåsskolan. Varför försökte jag lura mig själv till bättre mod? Det får gå som det går, tänkte jag. Mina svarta skor klackade med jämna slag mot klinkergolvet. Upp för trappan och ut på läktaren. Jag satte mig på den hårda träbänken. Min blick sökte sig över hallen under tiden jag med lätt skakande händer tog av mig den vita halsduken. Tjejerna på golvet hoppade runt, hjulade och slog kullebyttor. Mina ögon stannade vid en liten brunhårig tjej. Hon avslutade sin hjulning och tittade upp emot mig. Hennes ögon lyste klart av glädje och en obeskrivlig spänning. Jag log och kände samtidigt sorgen samlas till en enhet som med en enorm kraft grävde sig ut ur mitt hjärta för att sedan misslyckas förvandlas till tårar. Hon visste vem jag var och vårt brutna band började sakta bli till ett.
Hennes vän hade jag träffat förut och hon vinkade glatt till mig.
”Justin”, ropade hon. Flickan med de lysande ögonen sprang fram till sin kompis. De pratade tätt intill varandra och deras tystviskade röster avslöjade ingenting. De tittade upp emot mig och jag visste att det inte fanns någon återvändo.
Men sedan kom du in i hallen. Såg du hennes lysande ögon när hon berättade för dig?
De speglade glädje, men någonting hände. Hennes lysande ögon försvann och bleknade bort. Jag kan bara inte förstå varför. Om du kände igen mig varför sa du inte hej?
Det är inte mycket jag begär av dig. Hela den timmen jag satt på bänken var jag redo att ta det som det kom. Men ingenting hände! Min existens avdunstade och blev till luft. Som ett osynligt barn satt jag kvar på bänken, och väntade tills att bli återupptäckt. Utan att märkas och utan att säga hejdå lämnade jag sedan hallen för att åka hem.
Man möts av samma fråga, oftast samma svar. Utan att tänka efter så är svaret redan där. Man vill säga som det är men ändå blir man tyst om det och svarar som vanligt. Jag mår bra! Det finns ändå ingen som förstår. De rycker på axlarna och svarar ”så kan det vara” Jag kräver inte att någon ska förstå. Jag gör det inte själv och har aldrig gjort. Jag behöver bara någon som kan berätta att du inte har rätt att göra som du gör. Jag skäms över att berätta hur jag känner. Inga tårar i världen kan beskriva den ensamhet och hopplöshet jag ofta har. Jag vill inte känna som jag gör men jag hatar och känner en enorm ilska över att ha så många frågor utan svar.
När jag gick därifrån hallen den dagen lämnade jag den ändå med en del glädje. Jag hade träffat din dotter, min halv-syster.
|
|
|
|
