Första gången jag såg dig så var du en rättså lugn och trygg person.
Just den sortens kommpis som jag behöver.
Vi blev såklart kommpisar och ett tag hadde vi det rätt kul.
Du fick mig ofta att skratta.
Och nu något år senare sitter jag här och undrar vad som hände.
Du drog dig in i ett osynligt skal och blev plötsligt tyst.
Sen började alla problem och allt bara rasade.
Jag saknar dig.
Den där skälvsäkra tjejen som alltid tog hand om oss andra virrhöner.
Jag hadde blivit så glad om du givit mig ett leende.
Ett leende som är gjort av ricktig glädje.
Men så blir det nog aldrig.
Men jag stanar hoss dig.
Jag lämnar dig alldrig.
Nej aldrig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
Blommor - 17 nov 05 - 00:34- Betyg:  |
en otroligt bra dikt!!!!!!=)
Jättefin! |
| prinssesan - 20 okt 05 - 19:34 |
| vilken fin dikt tycker om den jättemycket |
| Nathaliee - 20 okt 05 - 02:35- Betyg: |
Jättebra dikt. Det är precis så som jag känner
för min älskade vän. Men hon har lämnat oss,
men jag kommer aldrig att lämna henne. Toppen bara dikt!
//Nathaliee |
| janet_mary - 18 okt 05 - 07:43- Betyg: |
| bra känsla i dikten!! |
