"Dear Kriss" del 2 |
Med knappt en timmes sömn lägger jag mig ner igen och försöker sova. Men det är en gnagande känsla som säger mig att jag borde gå upp och åka hem. Förstår inte varför jag inte klarar att slappna av, jag borde vara hur trött som helst.
Kroppen hade förstått vad som hade hänt, men mitt sinne vägrade inse sanningen. Mitt sinne var fortfarande smått berusad och ville sova efter en hård utgång. Plötsligt sätter mitt sinne in högväxeln och jag sätter mig upp i sängen igen. Kalle, Kalle vakna, skriker jag. Kalle reser sig upp i sängen och kollar på mig, med trötta ögon, uppjagad från en helt annan värld. Kriss har dött, säger jag. Det blir tyst ett tag, va, vad säger du? Kriss har dött, upprepar jag. Ett större frågetecken har jag aldrig sett i hela mitt liv.
Kommer inte ihåg så mycket av det som hände i lägenheten, men med ett ryck tog jag snabbt på mig kläderna och kollade tågtiderna hem. Fortfarande chockad och i förnekelse skyndade jag mig snabbt till stationen. Solen hade precis kommit upp och låg och hängde en bit över horisonten, men trots att solen var uppe såg jag inte. Mitt sinne blockerade all syn och intryck runt omkring mig, det enda intryck mitt sinne gav mig var, skynda dig hem. Jag gick med snabba steg av ren motorik, mitt sinne var så utmattad, men min kropp rörde sig utan att jag visste om det. Det enda som snurrade i mitt huvud var, skynda dig hem så fort som möjligt.
En liten bit på vägen hörde jag kyrkoklockorna slå, det var då kroppen kollapsade. Mitt sinne hade äntligen hunnit ifatt med kroppen och insett vad som hade hänt. Jag ramlade ner på asfalten med knäna först, stod där på knä och stirrade i marken. Plötsligt började jag storgråta och min kropp orkade inte hålla uppe mig längre. Jag ramlade ner på marken, grät, grät, grät tills min hjärna tömdes och jag inte såg något mer. Det var då rösten i mitt huvud som skrek åt mig, Adam skynda dig hem, du måste hem. Jag ställde mig på mitt ena ben och reste mig sakta upp. Kroppen var helt förstörd, men jag kände ingen smärta och började springa till stationen.
Äntligen kom jag fram till stationen och kunde hoppa på tåget. Jag hade köpt business klass biljetter för att slippa bli störd av medresenärer. Jag satte mig ner tyst, försökte glömma allt som hade hänt och försökte vila lite. Med ett snabbt ryck vaknade jag till och dörren till vagnen öppnades, det var konduktören som ville kolla biljetten. Han såg på mig med undrande ögon, jag lade märke till att jag inte alls hade vilat, men storgråtit hela tiden sedan jag satt mig på tåget. Jag orkade inte torka tårarna, men kände hur de rann nerför kinderna och visade honom biljetten. Han satte sig några rader mitt emot mig, så jag försökte sluta gråta. Det tog inte lång tid förrän jag storgrät igen, det gick inte att stoppa det. Mitt sinne hade återkommit till förnekelsen så jag förstod inte varför jag grät. Jag såg att konduktören kollade på mig med medlidande ögon, han såg att det hade hänt något hemskt. Utan att han visste vad som hade hänt så insåg han mer än vad jag gjorde just där och då. Han såg så ledsen ut för att sen en annan medmänniska lida på det sättet som jag gjorde. Fast jag led inte för jag vägrade inse vad som hade hänt, men man såg på min kropp att jag verkligen led.
Jag satt som i koma och kollade ut genom fönstret, det vackra vinterlandskapet flög förbi i snabb fart. Åter en sådan stund där man bara kan njuta av det vackra landskapet och det verkar som tiden står still utanför. Men återigen kunde jag inte njuta av synen, för mitt sinne var i en helt annan värld. Kriss har dött, du måste hem, förnekelse och chock var de enda tankarna som fanns hos mig just då. Slutligen var jag framme, när vi saktade ner mot perrongen såg jag mina föräldrar vänta på mig på stationen.
Det var nog första gången i hela mitt liv som jag sett min far gråta. När jag såg hans röda ögon och tårarna rinna ner för hans kinder kunde jag inte hålla tillbaks. Mitt sinne kunde äntligen släppa förnekelsen, äntligen kunde jag inse vad som hade hänt. Tårarna forsade ut, samtidigt som min far kramade om mig, och jag grät in mot hans bröstkorg. Min mor kramade mig bakifrån och storgrät även hon. De omringade mig och höll om mig hårt, jag kände hur de skakade av chock och jag tappade kontrollen på min kropp. Hade inte farsan och morsan hållit om mig så hårt som de gjorde så hade jag ramlat ner på marken, för mina ben vägrade bära mig. Vi gick sakta hemåt med tunga steg samtidigt som mina föräldrar höll om mig. Hade de inte hållit om mig så hade jag nog ramlat, kroppen var helt slut och tom på energi. Det fanns ingen röst längre som bad mig skynda mig hem, jag var redan hemma i säkerheten och i tryggheten hos mina föräldrar.
En så otrolig konstig tillvaro man var i, det var som att man kollade på sig själv utanför sin kropp. Jag såg och hörde mig själv säga och göra saker som jag inte hade kontroll över. Som om man var död och förföljde en annan person, vad han gjorde och sade men kunde inte påverka, bara att observera som i en film. En helt okänd person, för den som jag observerade visste jag inte vem var, ingen jag kände, en sådan sak händer inte mig eller någon jag känner. Det kunde inte vara mig själv eller någon jag kände, förnekelsen kom tillbaks. Jag hade ingen makt över vad som hände det vara bara att luta sig tillbaks och titta.
Jag såg personen ta upp en telefon, hörde inte vad han sade, försökte läsa läpparna men det gick inte. Sen gick han upp och packade en väska med kläder, men plötsligt lade han sig på golvet och började storgråta. Vad hade hänt, hur kan någon plötsligt bara lägga sig ner och gråta, kanske var det tjej problem, nej, det verkade mycket allvarligare. Plötsligt kom det ett äldre par och en yngre tjej och tröstade honom. Efter ett tag reste han på sig och fortsatte packa sin väska. Han grät under hela tiden medan han packade väskan och det äldre paret hjälpte honom. Det måste ha varit hans föräldrar och kanske en bra vän eller syster. Han tittade snabbt på klockan, sen sprang hans föräldrar ut ur rummet och han skyndade sig ner för trappan. De skyndade sig till bilen och körde till stationen igen. De snackade om en del saker i bilen som jag inte kunde höra. Sen hoppade han på det första tåget som gick norrut och satte sig ner. Han såg väldigt ledsen och ensam ut där han satt, han lutade huvudet mot väggen och stirrade rakt ut ur fönstret. Plötsligt försvann han längre och längre bort, sakta men säkert somnade han och han försvann helt och hållet ur min syn.
Jag vaknade upp, och till min förvånad satt jag på ett tåg. Tåget stod stilla på perrongen, jag tittade ut genom fönstret och såg en skylt, Oslo S? Va, är jag i Oslo vad gör jag här, tänkte jag. Jag kände mina svullna ögon och intorkade tårar på kinderna, då kom jag ihåg allt. Jag reste på mig snabbt, tog min väska och gick ut på plattformen. Till min förvånad såg jag ett känt ansikte, visste vem det var men kunde inte placera ansiktet. Mannen i fyrtio åren kom fram och kramade om mig och grät. Visste inte vad jag skulle göra, men det kändes så bekvämt och säkert på ett sätt. När vi stått och gråtit ett tag kom jag ihåg vem det var, det var Kriss far. När jag såg hans ansikte full med sorg, men samtidigt lite glädje för att träffa mig så ramlade jag i hans famn och fortsatte gråta.
Att se en persons sorgsna ögon efter en förlust av sin son är en blick som bränns in i ögonen på en, en blick som jag aldrig kommer att glömma. När jag föreställer mig de ögonen igen får det mig att börja gråta. Även nu snart fem år senare ser jag fortfarande samma sorgsna ögon, och var enda gång gråter jag när jag titta på hans föräldrars ögon. En blick och två par ögon som kan krossa mig och få mig att gråta när som helst.
Gråtandes höll han om mig och vi gick från stationen där min bror och hans gamla barndomsvän kom för att möta mig. De hade inte pratat med varandra eller träffats på flertal år, men hade träffats för att möta mig och ta mig där fiktion blev verklighet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Nightclaw - 24 nov 06 - 02:36 | | Skit bra skrivet :) | Lumiere - 11 nov 06 - 08:16- Betyg:  | | Du vet vad jag tycker, och jag är i ett stort behov av MERMER! |
|
|
|
