Det var bättre förr... eller? |
Små barn, små bekymmer.
Stora barn stora bekymmer.
Hur ofta har jag inte hört det.
Ibland var det säkert rätt.
Iblan i en del.
Att som ensam mamma till tre barn.
Som tävlade om att vinna gunsten var en jobbig sits.
Dom gånger dom var hos pappan skämde han bort dem med godis och pengar.
Betydligt svårare blev när ni kom upp i tånåren.
I efterhand har jag förstått att mamma är den som vet.
Som ska orka leka.
som ska snyta, laga mat och klä på.
Som ska banna när ni varit olydiga.
Fick ständigt jobba för att få det att gå.
Tänker på vilken period som varit bäst.
Efter en kort stund när jag tänkt.
Ser ofta tillbaks på den tid då ni var små.
Ni var ovetande om framtiden och alla krav som skulle möta er.
Hur kunde jag missa allt detta?
hur kunde jag vara så korkad att jag glömde njuta medans jag hade allt detta fantastiska så nära?
När jag blickar tillbaks minns jag.
Ert första leende, de första stegen och första tanden.
Minns tilliten.
Minns kärleken.
Glömd är de gånger med diarrér.
Glömd är de gånger på sjukhus.
Som ensam mamma lämna er hos dagis och fritispersonalen.
Som lova ta hand om er på bästa tänkbara sätt.
Glömd är alla sena kvällar då jag satt vid köksbordet och suckade och stönade över räkningar som placerades i olika högar.
Glömd är den tid då livet var så hopsnörat och tight.
Som en fullproppad säck men samtidigt så enkelt och okomplicerat.
Minns bråken och de ständiga kraven.
Men inser att min bästa tid är nu.
Tiden här med er.
Har åter en till efter er.
Men det är många år kvar.
Men är det så små bekymmer, stora bekymmer?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | Elefanten93 - 30 okt 06 - 03:35- Betyg:  | | Fin, sann. Djup. |
|
|
|
