-.Caroline |
1...2...3... 300 meter kvar!
Snart är jag ute, jag ökade takten och jag började småspringa och snart så kände jag hur paniken började växa inom mig och jag började springa så fort som jag kunde.
Jag visste att jag bara var fåning, inget kunde hända, men jag kunde verkligen inte gå igenom parken. Det gick bara inte!
Jag kände mig dum och jag saktade ner farten.
När jag kom fram till grinden kunde jag andas ut.
Jag vände mig om och kollade in mot psykhusets höga mörka väggar.
Jag rös till och öppnade grinden. Jag skämdes över min fånighet, jag var inte rädd för mycket.
Men jag kunde inte gå lugnt igenom parken! Det var ju sanslöst.
Fast jag visste att jag fick panik när jag gick här igenom så hade jag insisterat i att gå själv hem från Cissi. Trots att jag visste att Fia snart skulle gå.
Jag gick med tunga steg hem. Jag var väldigt trött efter spurten igenom parken så det gick ganska långsamt.
Jag gick långsamt in på uppfarten till huset och låste försiktigt upp dörren för att inte väcka mamma och pappa. Och speciellt inte Karin, min envisa lillasyster.
Jag slängde av mig min tjocka tröja och la mig på min säng och tittade upp i taket.
- Ännu en lyckad fest, tänkte jag högt för mig själv och log.
Jag hade sett fram emot att träffa Cissi igen eftersom hon hade varit borta i nästan 2 månader.
Hon hade varit i Spanien hos sin pappa.
Jag förstår inte hur hon kan klara av att inte få träffa sin pappa så ofta som hon vill.
Jag tog av mig mina kläder och gick och la mig. Innan jag skulle somna kom jag på att jag måste ner och låsa dörren efter mig.
Jag gick upp och tog på mig min morronrock och tassade tyst ner till hallen och låste dörren.
Jag passade samtidigt på att ta ett glas juice och en macka, eftersom jag var ganska hungrig.
Jag gick upp igen och satte mig i sängen. Det var ovanligt kallt i huset idag, och jag antog att Karin hade glömt att stänga något fönster någon stans. Men just nu orkade jag inte gå och se efter.
Jag skyndade mig att äta upp mackan och dricka upp juicen och kollade lite smått igenom en OKEJ tidning som låg på mitt nattygsbord.
Det stod lite om emo-barn i den och jag tyckte att det verkade intressant så jag fastnade i den och låg nog vaken i minst en och en halv timma till.
Klockan var ungefär tre när jag la ifrån mig tidningen och la huvudet mot kudden.
Jag somnade nästan direkt.
Jag vaknade klockan 2 på eftermiddagen av att mamma väckte mig och sa att nu fick jag allt ta och gå upp. Hon tyckte att jag hade minsann sovit bort hela söndagen.
Jag slöade mig upp ur sängen och tog på mig ett par mjukis byxor och ett linne och gick ner och satte mig framför tv: n. Det var absolut inga bra program. Men det brukade det ju inte vara på söndagar heller.
Jag vände mig om och såg att Karin stod i dörröppningen och kollade nyfiket på mig.
- När kom du hem igår Carro?- Skit du i det , sa jag och försökte ignorera hennes blick- DU SKA ALLTID VARA SÅ SUR! Skrek hon och sprang ut till mamma och försökte få henne att tro att jag hade slagit henne. Och självklart fungerade det.- Caroline, du får inte slå Karin. Mamma kom in i vardagsrummet och kollade på mig med en allvarlig blick.- Men jag slog henne inte ju! Sa jag och försökte övertyga mamma att jag inte ljög.
Jag gav upp efter en stund och sa förlåt och så hoppades jag att det var allt jag skulle behöva göra. Och jag verkade ha tur idag.
Jag reste mig upp och gick in i köket för att ta något att äta när jag kom på att jag inte hade sett pappa.
- Mamma! Vart är pappa? Frågade jag samtidigt som jag tog ut några rester från en pizza från kylskåpet.- Han är hos farmor, hon har ramlat igen, sa mamma och log lite snett mot mig.
Jag tyckte synd om pappa som behövde oroa sig så för farmor. Farmor var nästan 90 år och bodde på ålderdomshem.
- Det kan inte vara kul att vara så gammal, tänkte jag och stoppade in pizzan i mikron.
Inga vänner har man kvar, och man kan nästan inte klara sig själv. Ne fy fan, jag skulle inte vilja bli så gammal.
Jag satte mig vid köksbordet och började äta på den sega pizzan. Jag kollade ut genom fönstret och konstaterade att det skulle bli en fin dag.
Jag tryckte i mig det sista av pizzan och sprang upp till mitt rum och tog på mig mina jeans och en röd tröja. Som vanligt stannade jag i spegeln vid dörren för att se till så jag såg någonlunda bra ut.
- Hejdå! Jag drar ner till stan en sväng. Puss, sa jag till mamma innan jag skyndade mig ut genom dörren, innan det skulle bli så att mamma hann protestera.
Jag bestämde mig för att ta cykeln och stanna vid Tottes hus och kolla om han skulle med ner.
Jag hoppade upp på cykeln och började trampa ner för gatan.
Totte bodde bara några kvarter längre ner och det tog knappt två minuter för mig att komma dit.
Jag hoppade av cykeln och slängde den i diket och sprang upp till Tottes hus och ringde på.
Det tog evigheter innan någon öppnade, men det var inte Totte.
Det var hans tvillingbrorsa, Jacob.
Jag har nog aldrig sett två så olika tvillingar. Jacob är en typisk datanörd och stud, medans Totte är en hederlig punkare som hänger hela dagarna nere i stan och skiter fullständigt i läxor och sån skit.
- Är Totte hemma? Frågade jag och log ett lite fånigt leende.- Nej , han stack nyss, jag tror han sa att han skulle ner till stan.- Okej , tack ska du ha , sa jag och log och vände mig om och började gå tillbaka mot cykeln som låg slängd nere vid diket.
Jag skyndade ner till stan och undvek att ta vägen genom parken och förbi Psykhuset.
När jag om ner till stan så låste jag cykeln vid ICA och började gå mot torget, Jag visste nämligen att det var där alla höll till på helgerna.
När jag kom dit var det redan fullt med folk där. Och så kom jag ju på att klockan var ju nästan 5 , så det var ju inte så kontigt.
Jag hälsade på alla och vissa som jag inte ens kände, men jag såg inte Totte.
- Vart är Totte? Frågade jag Cissi som satt lutad mot ett träd och rökte.- Ingen aning du Carro, men jag såg honom innan, för inte så länge sedan. Sa Cissi och släckte ciggen och spottade.
Jag hade aldrig riktigt förstått vitsen med att röka, och därför så hade jag heller aldrig prövat. Jag tycker bara det är ett sätt att förkorta sitt liv på.
Jag vände mig om och kollade mig omkring.
Nere vid fontänen satt Katarina och Christian och pratade, och vid parkbänkarna satt det två stycken som jag kände igen men som jag inte visste va dom hette.
- Konstigt , tänkte jag och spottade ner i en vattenpöl.
Jag bestämde mig för att föröka hitta Totte, eftersom jag kände att jag behövde ha någon att prata med, och Totte var precis en sån person som man vill snacka med.
Jag gick tillbaks till cykeln och började tänka vart han skulle kunna vara.
Kanske i köpcentret? Eller i parken? Ucsha, jag visste att chansen var stor att han var i parken.
Jag hoppades att jag skulle hitta honom i köpcentret. Men det gjorde jag inte.
Jag cyklade långsamt mot parken. Det dröjde inte länge innan jag kunde se Psykhuset Vita fasad framför mig. Jag ryste, och jag kom och tänka på att jag behövde gå och lägga mig tidigt idag, för imorgon skulle det vara val inför praon. Man fick inte välja helt själv, det fanns alternativ. Och om man kom för sent så fick man ta det som var kvar.
Jag hoppade av cykeln och ledde den den sista biten.
Jag hoppades att Han skulle vara vid ingången så jag slapp att gå långt in.
När jag kom fram så insåg jag att jag hade tur. Där satt han på en parkbänk och tittade upp i himlen.
- Hejsan Totteboy, sa jag medans jag låste cykeln.- Tjenare Carro. Hur visste du att jag var här? Sa han och kollade på mig och skrattade.- Jag gissade, sa jag och satte mig jämte honom. Och jag såg till att sitta med ryggen mot parken.
Vi satt länge utan att säga något. Jag bara satt och kollade på alla pensionärer som passerade och en och annan liten skitunge.
- Hade du kul igår hos Cissi? Frågade Totte och kollade på mig och log.- Ja, det hade jag väll sa jag och fortsatte att kolla på dom förbipasserande.- Okej, Gick du genom parken hem eller? Sa han och blinkade mot mig och skrattade.- Ja, tänkt för att jag gjorde det! Sa jag ganska högt och började skratta.- Åh, modiga Caroline gick genom parken! Sa han och hoppade upp från bänken och skrattade.- Sluta retas! Alla har något man är rädd för, sa jag och skrattade.- Jaja, Visst, Visst. Sa han och skrattade ännu en gång och kollade sig omkring.
Han hejade på en förbipasserande kille med långt svart hår och sedan vände han sig om mot mig och sa :
- Du kan möjligt vis inte skjutsa mig hem? Sa han och log sitt fåniga leende.- Jovisst kan jag det, sa jag och reste mig upp och började gå mot cykeln.
Det var lite vingligt men det gick, men i uppförsbacken fick han hoppa av.
Väl hemma hos honom fick jag komma med in och dricka lite, för jag var jätte törstig.
Jag kollade på klockan och hon var nästan 7.
- Oj , jag måste skynda mig nu, sa jag och kramade honom hej då och sprang ut till cykeln och cyklade snabbt hem.
När jag kom hem såg jag pappas Volvo stå på uppfarten och jag skyndade mig in för att höra hur det hade gått med farmor.
- Hon ligger på sjukhuset, men det är inga större fel på henne. Men dom passar på att ta lite andra prover på henne när hon ändå är där och så. Sa pappa som satt i köket och drack kaffe. Mamma satt bredvid och kollade på våran mini tv som vi hade i köket.
Det var tydligen någon olycka i Göteborg som gjorde att hela motorvägen var avstängd.
Men jag orkade inte stanna för att ta reda på mer, för jag skulle ju inte till Göteborg i alla fall.
Jag gick upp till mitt rum för att ta fram kläderna som jag skulle ha imorgon till skolan.
Det fick bli mina svarta jeans och en lila tröja. Jag brukade inte ha lila på mig så ofta men den fick duga. Jag la fram allting och gick ner igen för att se om badrummet var ledigt så jag kunde duscha, och som tur va så va det de. Karin var inte hemma, hon hade tydligen gått till en kompis. Jag tog en lång dusch och satte mig sedan i vardagsrummet med en handduk runt huvudet och med morgonrocken på mig. Jag satte igång Tv:n och zappade mellan kanalerna, men det var inget kul nu heller.
Jag förflyttade mig från soffan till datorn och loggade in på msn. Kanske skulle det vara någon kul inne. Men det var det inte heller. Jag kollade på dataklockan, och den stod på 20:15.
Jag bestämde mig för att jag lika gärna kunde gå och lägga mig.
Jag torkade mitt hår och tog på mig min pyjamas.
Det var mycket varmare i huset nu och jag bestämde mig för att ännu en gång skulle läsa igenom OKEJ tidningen. Jag läste en artikel om Avril Lavigne, Jag tyckte att hon hade en väldigt cool stil och jag låg och studerade den en stund men till sist så la jag ifrån mig tidningen och gick upp för att dra ner persiennerna.
Jag la mig på sängen och kollade in i mörkret.
Det va underligt hur bra mina persienner fungerade. Det blev kolsvart i rummet.
Jag skrattade till av någon anledning, och vände mig med huvudet in åt väggen.
Jag hörde hur dörren öppnades och mamma stack in sitt huvud och sa:
- har du gått och lagt dig?- Ja, jag ska upp tidigt imorgon, sa jag och vände mig så jag kunde se henne, och jag såg även Karin som tog bakom och gjorde grimaser och skrattade.- Okej älskling, sov gott då, sa hon och stängde dörren.
Jag vände mig om igen och kollade på väckarklockan, den tog på 20:40.
- Nu blev det ju sent i alla fall, sa jag högt och la huvudet mot kudden och försökte somna.
Sista gången jag kollade på klockan stod den på 0:13. Sen måste jag ha somnat.
Jag vaknade inte av att väckarklockan ringde på morgonen, utan av att det var ljust ute.
- Helvete skrek jag och satte mig upp i sängen.
Jag kollade på klockan och hon var 10:00!
Jag sprang upp och kammade mig och satte på mig kläderna och tryckte i mig en macka och tog min väska och hoppade på cykeln och skyndade mig till skolan.
Jag visste att det redan var försent, Jag skulle inte hinna i tid.
Jag cyklade så fort jag kunde och jag stannade inte ens i uppförsbacken den sista biten.
Jag låste cykeln utanför skolans Entré och sprang in i Aulan.
Det var nästan inget folk där alls, utom Alice som skulle hålla i det hela.*
Jag gick sakta fram till henne och sa:
- Finns det något kvar till mig?
- Ja, ett val fins kvar, sa Alice och kollade på mig.
Jag tog emot pappret som hon gav till mig och vände förigtigt på det.
I den sekunden känndes det som att mitt hjärta skulle stanna. På pappret stod det med stora feta bokstäver :
PSYKHEMMET JOHANNESSON
- Nej ! Nej ! det måste finnas något annat! Skrek jag och började gråta.
Paniken växte innom mig.
- Ne kära lilla du, det finns inget annat är jag rädd, sa Alice och gick där ifrån.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Maulin - 18 okt 06 - 01:25- Betyg:  | | jävlit bra ! mer snart !kanske idag?! |
|
|
|
