Är det vi eller bara du och jag fast i samma rum? |
Som sagt.
Vi har ju spenderat rätt mycket tid tillsammans.
Jag har nu kännt dig i över ett år.
Men håller inte längre räkningen på hur många dagar jag spänderar tillsammans med dig.
När vi först träffades så fanns det ingen som hellst chans att vi skulle ens kunna komma överräns med varandra.
Du,du dömde mig från utifrån va du kunde se med dina ögon.
Med några enkla ord så såg du mig mest som en blond och blåst fjolla.
Jag märkte ju rätt så tydligt att jag inte var någon speciell i dina ögon.
Men på något konstigt underligt vis så började vi prata på msn ett tag efter det att vi först träffats.
Vi började vell förstå varandra lite bättre.
Men vi var så olika,våra liv var uppbyggda så annorlunda.
En dag bestämde vi att vi skulle ses igen.
Liksom så man kunde skaffa ett nytt intryck.Det var ju så länge sedan nu,så jag minns inte direkt så mycket.
Men tydligen gick det bra och vi blev vänner mot alla odds.
Vi hade ju en bra vän gemensamt.
Men så fårt vi försökte umgås tillsammans vi tre så blev det bara fel.
Men det är ju inte så konsitgt.
Tre envisa tjejer så olika men endån lika.
Så nu i drygt ett år har jag kännt dig.
Stundvis har vi nästan varit fast klistrade vid varandra.
Ungefär så som läget är nu.
Nu är vi mer eller mindre beroende av varandra.
På gott och ont.
Men jag kan inte sluta fundera.
Är det meningen att det ska vara vi två mot världen.
Du betyder oerhört mycket för mig och tror nog jag gör det för dig med.
Men ibland tvivlar jag.
Undrar om jag bara är en som finns där,en som finns där tills någon bättre kan ta plats.
Ta nu inte detta på fel sätt.
Menar inte att du bara har mig som reserv.
Utan att vi imbillar oss,medans du egentligen väntar en annan.
Jag är nog inte tillräkligt modig,förstående eller erfaren.
Det är nog mycket som saknas hos mig.
Jag håller mig till dig min vän,håller mig till dig och våra gemensamma tankar om livet.
Medan det känns som du söker nytt.
Ok det menar jag inte att det är fel.
Men jag är nog inte tillräkligt flexibel så jag kommer antagligen stå ensam kvar.
Jag tror jag offrar för mycket och förväntar mig för mycket.
Är det värkligen vi?
Eller är det du och jag fast i samma rum.
|
|
|
|
