Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Om jag vore du - kapitel 1

Det är tidigt på morgonen. Jag sträcker på mig där jag ligger i sängen bredvid Aadan, som andas tungt när han sover. Han är sovvarm och ögonlocken med de tjocka ögonfransarna är slutna. Under dem kan jag ana hur ögonen rör sig hastigt fram och tillbaka, vilket indikerar på att han drömmer.
När jag inser att jag inte kan somna om sätter jag mig försiktigt upp och föser undan täcket. Det är småkyligt i sovrummet, vilket får mig att helst vilja sjunka ner under täcket igen, men suget efter dagens första kopp kaffe vinner över tanken på sängens värme.
Morgonsolen skiner in genom köksfönstret. Utanför kan jag ana fukt i gräset och undrar om det varit frostbitet i natt. Det är ändå oktober, 3 oktober för att vara exakt. Jag älskar hösten med sin friska kyla, färggranna löv, goda varma drycker och Halloween.
Vi är inbjudna till våra vänners stundande Halloweenfest, den de har varje år och som vi brukar gå på. Vännerna känns så långt borta, kvar i Borås när vi flyttade till Göteborg för att studera. Aadan går på Chalmers - rättare sagt Chalmers tekniska högskola. Där pluggar han bioteknik, vad det nu innebär. Jag måste medge att jag har dålig koll, huvudsaken är att Aadan får studera det han vill.
Själv ska jag börja på Scenhögskolan för dans och nycirkus. Terminen börjar ovanligt sent på året. Inte för att det gör mig något egentligen, men det känns ovanligt att gå skolans första dag i oktober istället för i augusti, september.
På SHDN har jag valt att inrikta mig mot dansen, då jag har dansat sedan jag var liten. Kanske runt 4 år? Jag minns inte riktigt, men jag har vickat på stjärten sedan jag kunde gå. Inte för att jag minns något särskilt, men pappa har berättat för mig hur jag höll på som småbarn, hur jag klädde upp mig och diggade till musiken. Det intresset höll bevisligen i sig, för nu satsar jag på de internationella scenerna för contemporary, modern dans. Det är min grej, få uttrycka mig med kroppen till musik som griper tag i en, berätta en historia för mina åskådare.
Det lilla Aadan har sett av mig på scen har varit nog för att han ska förstå min satsning. Han tycker att jag är duktig, men är inte det egentligen en pojkväns plikt att tycka så? Han är en enorm stöttning, mitt berg när oron kryper omkring på kroppen och djävulen på min axel viskar i mitt öra att jag inte duger. Jag är lyckligt lottad som har Aadan vid min sida.
Kaffet puttrar i bryggaren och jag sitter med gårdagens post. Alltid lika spännande.
“Räkningar, räkningar, reklam, mer reklam…”, mumlar jag och river upp kuvert efter kuvert.
När jag öppnar brevet för hyresbetalningen ser jag mig hastigt om i köket, som om jag försöker mäta hur mycket lägenheten egentligen är värd utifrån kökets storlek. Vi bor i en liten tvåa i Tynnered. Vi är lyckligt lottade som faktiskt fick ett förstahandskontrakt, vilket vi inte hade räknat med. Aadan och jag har inte stått hos Bostadsbolaget särskilt länge.
“Är du redan uppe?”
Aadan står i köksöppningen och ser nyvaken ut. Han står i bara kalsongerna, sträcker på sina 186 cm långa kropp med armarna rakt upp. Magmusklerna rör sig under den tunna mörka huden, ett resultat av Aadans besatthet av gymmet. En entusiasm jag inte delar med honom. Dansen och en bra diet ger mig tillräckligt för att hålla mig i form.
“Jag kunde inte somna om”, medger jag och lägger ner räkningen på bordet. “Jag försökte att inte väcka dig.”
“Jag vaknade av kaffebryggaren. Sen hörde jag att du rev i posten.”
“Oj, förlåt”, säger jag. “Oförskämt av mig.”
Aadan ler och går fram till mig, pussar mig på huvudet och hämtar sedan ut två muggar ur köksskåpet. Muggar, inte koppar. Vi delar samma koffeinberoende, relaterar till samma behov av snabb energi.
“Vad har du på schemat idag?” frågar jag och tackar när Aadan räcker mig en påfylld mugg med svart kaffe.
Han funderar lite, öppnar och stänger kylskåpet med havremjölken i handen, och ser på studieschemat som sitter fastnålat på kylskåpet med hjälp av en kylskåpsmagnet det står You are loved på. Sliskigt sött, jag vet.
“Jag har lektion klockan 10:30”, svarar Aadan fundersamt. “Sen en lektion på eftermiddagen.”
“När slutar du?”
Jag tar emot paketet med havremjölk och häller på rikligt i kaffet tills det får tillräckligt ljusbrun färg. Aadan, som föredrar sitt kaffe svart, rynkar alltid på näsan åt hur jag förstör morgonkaffet.
“Klockan fyra”, svarar han.

****


Jag står beredd vid Frölunda Torgs spårvagnshållplats och bär min turkosa Fjällräven kånken på ryggen. I den har jag packat med mig lunch som jag tänker äta i skolans cafeteria.
7.ans spårvagn glider in på hållplatsen med ett högt gnissel. Jag går på längst bak och kämpar med dörrarna som är tröga och måste öppnas för hand. Det är nästan så att jag blir klämd, men jag skyndar mig in och hör hur de smäller igen bakom mig.
Inne i spårvagnen luktar det unket av smuts och piss. Jag får mig en smärre chock och motstår impulsen att hålla handen för näsan och munnen för att undvika att andas in den äckliga stanken. Jag har nog aldrig varit med om något liknande. Bussarna brukar aldrig lukta så här vidrigt.
Spårvagnsfärden är allt annat än behaglig. Det är hemskt varmt i vagnen, trots höstens kyla, vilket gör att odören blir ännu mer påtaglig. Dessutom svettas jag, trots att jag har knäppt upp jackan, och blir lätt illamående av krängningarna vagnen gör. Jag väljer att stå upp eftersom sätena säkert är fulla med alla möjliga skitiga bakterier. Det är nätt och jämnt så att jag klarar att stå stadigt utan att hålla mig i räckena och handtaget i taket. Vid flera tillfällen är jag nära på att tappa balansen när spårvagnen gör sina kraftiga inbromsningar vid hållplatserna på vägen.
När allt fler människor kliver på blir det trångt. Jag blir inklämd mellan två andra passagerare. Kan knappt andas, blir stressad och bestämmer mig för att kliva av vid Axel Dahlströms torg för att byta spårvagn. Resan och möjliga spårvagnar har jag kollat upp i förväg. Jag vet till exempel att 2.an går hela vägen till Vasa Viktoriagatan, högskolan ligger inte långt därifrån.
Det tar ingen lång stund innan rätt spårvagn dyker upp. Den är betydligt tommare än 7.an jag nyss åkte med, vilket får mig att pusta ut. Jag skulle ha tagit med mig min ångestdämpade behovsmedicin, men glömde den i skåpet hemma.
Efter ännu en svettig, men rymligare spårvagnsfärd kommer jag äntligen till Vasa Viktoriagatan och kliver av. Oktober vinden är kall och bitande när jag andas in och ut i stadiga andetag. Ångesten och det lätta illamåendet släpper efter en stund. Jag tar upp en liten flaska handsprit ur ryggsäcken och gnider noga in vätskan på händerna. Kanske kommer jag att bli van vid spårvagnarna, men det kommer att ta tid.
Scenhögskolan är en stor byggnad med vacker fasad i sten. Mellan entrétrappan, som två väktare, står två lejon för att representera Göteborg Stad. Jag har sett konstellationen på flera andra byggnader. Jag tycker att de är mäktiga i all sin prakt.
Med ena handen i ett hårt tag om ryggsäckens ena axelband går jag uppför trapporna och öppnar den stora, tung dörren som leder mig in i den vackra foajén. Jag blir stående i fascination. Taket är full av målningar, trapporna i marmor och räckena i mörkt snidat trä. Trapporna sträcker sig brett utmed väggarna i en cirkel, följer våningarna och slutar vid vad som ser ut som fjärde våningen. Trots det är det en skola som inte antar särskilt många elever.
För att komma in var jag tvungen att skicka in en film där jag gjorde min audition som modern dansare. Jag var tvungen att skicka in medföljande intervju där jag besvarade frågor som ställdes i förväg. Tydligen gillade juryn vad de såg, för jag blev antagen och nu står jag här i foajén till SHDN.
Det är tomt på folk, vilket jag antar är på grund av att skolan inte har dragit igång än eftersom jag är här så tidigt. Jag hade hoppats på lite mer aktivitet för att smälta in i mängden, nu hörs varje steg jag tar på det hårda, blankpolerade stengolvet. Det är högt i tak, akustiken är rund och ekar lätt.
Jag harklar mig utan att tänka mig för, vilket genast fyller salen. Jag vill inte stå här och se ut som en tönt, så jag börjar gå uppför trapporna för att se mig omkring. Hittar till stora aulan, till salarna och matsalen. Jag försöker lägga allt på minnet, men vet med mig att jag antagligen kommer vara som en yr höna ändå. För mycket intryck helt enkelt.
Efter att ha kollat läget utanför samtliga salar och lokaliserat toaletterna går jag till matsalen. Där sitter några, vad som ser ut som lärare. Egentligen kan jag inte vara riktigt säker, för åldersspannet på de antagna eleverna varierar nog. Själv gissar jag på att jag tillhör den yngre generationen på skolan, visst finns det de som ansöker redan direkt efter gymnasiet.
Jag kränger av mig min ryggsäck vid ett av borden och gräver i den efter intruduktionslappen. När jag hittar den ögnar jag igenom den och konstaterar att vi ska samlas utanför skolteatern. Jag lyfter blicken och ser mig omkring, minns inte att jag såg någon dörr det stod teater på.
Fylld med mod går jag fram till gruppen människor som sitter i matsalen, hoppas för guds skull att det faktiskt är lärare, och harklar mig lätt.
“Ursäkta, vart ligger teatern?” frågar jag försiktigt.
En ung man med en gul beanie på toppen av huvudet ser upp på mig med ett leende.
“Det finns två ingångar. En på andra våningen och en här på första. Är du första års elev?”
Jag nickar.
“Då ska ni säkert mötas en trappa upp”, säger han. “Du kan inte missa det.”
“Tydligen gjorde jag det”, säger jag generat med ett snett leende. “Det känns som om jag har varit överallt.”
“Det är mycket att ta in första dagen, men du hittar teateringången på andra våningen.”
“Tack.”
Jag backar ett steg och vänder ryggen åt, slänger upp ryggsäcken på ryggen igen.
Okej, det där var ju inte så farligt.
Egentligen är jag inte särskilt blyg av mig, men av någon anledning gör den här skolan mig nervös. Den är så… pretentiös, storstilad liksom. I alla fall utifrån en outsiders ögon, som aldrig har gått på en liknande skola tidigare.
Väl uppe på andra våningen hittar jag mycket riktigt teateringången. Jag blir generad igen när jag ser de snirkliga guldbokstäverna ovanför dörren.
Teater.
Jag blir röd i ansiktet, slår mig ner på en bänk i väntan på att fler elever ska trilla in. Det tar ingen lång stund innan första paret kommer gående uppför trappan och ser lika vilsna ut som jag gjorde tidigare. Den ena tjejen säger till och med hej till mig.
När korridoren till slut är full av första års elever som väntar på att bli insläppta i teatern rusar mitt hjärta. Dörrarna öppnas så småningom, men jag tar god tid på mig att släppa in den stora gruppen elever som trängs för att komma in.
Det är en brokig skara människor i alla former och storlekar, klädstilar och yttre attribut. Jag känner mig tråkig och intetsägande med mina svarta jeans och grå stickade tröja. Sneakers hittade på HM.s damavdelning, eftersom jag har rätt små fötter och de är betydligt billigare där än på en skobutik. Tygkassen, utan något fiffigt citat eller företagstryck, slår mot höften när jag tar mig in genom dörren.
Det är en stor teater. Vi gick in bland den övre sätesraden, dörren på nedervåningen leder säkert till den lägre. Salen har vackert utmejslat, målat tak, med röda sammetsbeklädda säten och kristallkronor som skänker ljus till de annars fönsterlösa väggarna. Lukten av tyg, trä och människor är överväldigande. Ridån är fördragen och det får mig genast att undra vad som försiggår där bakom. Inga ljud bryter igenom sorlet av röster, spända av förväntan.
Jag hamnar mellan en person med en lång röd fläta och en annan med hatt med ett brette i en annan färg än hatten i sig. Rött och svart. Dramatiskt. Jag är fascinerad över den fantastiskt långa, spetsiga mustaschen, men vågar inte berömma den.
En man tar plats på scenen med en mikrofon i vänsterhanden. Han knackar lätt på den med ena pekfingret och det låter som att den är påslagen, för det tjuter lätt och tillkallar allas uppmärksamhet.
“Välkomna ska ni vara allesammans till Scenhögskolan för Dans och Nycirkus här i Göteborg! Tillsammans ska vi se er växa och blomma i ert scenuttryck, oavsett vad för program ni har valt.”
Mannen, som kort därefter presenterar sig om rektor Mats Wahlgren, tar en konstpaus innan han deklarerar att tvåorna ska inleda året med några scennummer. Han berättar att de också ska fungera som våra mentorer under första året.
Den dämpade belysningen, värmen och lukterna gör att jag kväver en gäspning, men just som ridån rullas upp fastnar min blick genast vid paret som står på scenen. Eller ja, står och står. De sitter i en position som ser krånglig ut att ta sig ur, men när musiken drar igång rör de sig smidigt och sömlöst. Piano melodin till River Flows In You av Yiruma spelas i högtalarna och paret på scenen dansar i perfekt symbios.
Det är killen som håller kvar min blick. Han rör sig elegantare, kraftfullare och mer iögonfallande än tjejen. Hon visar sig definitivt vara en duktig dansare hon också, men inte alls lika självsäker som han.
Jag älskar hur dansare, med hjälp av sin kropp i takt eller otakt till musiken, kan berätta en historia för åskådaren att uppleva. Det finns inget mer häpnadsväckande än ett riktigt bra dansnummer, i alla fall inte i mina ögon. Och när dansarna på scenen rundar av sitt nummer när musiken slutar påminns jag varför jag brinner för dansen som konstform.
Vi som sitter på läktaren applåderar högt. Vissa ger till och med stående ovationer, men jag sitter kvar i mitt säte för att inte dra till mig för mycket uppmärksamhet. Konstigt egentligen. På scenen vill jag inget annat än att synas, men bortom den är jag betydligt mer tillbakadragen. Jag har insett det nu, under de få timmarna jag tillbringat på skolan.
Paret på scenen bugar och ridån rullas ner. När applåderna ebbar ut och eleverna har satt sig ner i sina sammetssäten igen förbereder de nästa nummer bakom ridån. Trots att jag ser på ridån med spänd förväntan kan jag inte släppa tanken på paret som dansat tidigare. Killen, som dansat med kraft och elegans, dansar vidare i mina tankar.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
EMSIM
3 nov 22 - 18:39
(Har blivit läst 243 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord