Ögonkontakt: Del 4 |
Detta är svårt för mig att skriva, men förmodligen svårare för dig att läsa och det gör mig ont att inte få säga det personligen. Jag är din mamma och jag älskar dig, vill bara att du ska veta det. Mitt liv har varit kaos och jag har fattat dåliga beslut. Det enda bra beslut jag tagit var att lämna bort dig, då jag inte var kapabel att ta hand om ett barn. Än mindre två. Jag ville ge er den bästa chans här i livet – att få växa upp med en familj, kärlek och trygghet. Det kommer förmodligen som en chock dig, jag förstår det. Men du har en bror. Han föddes något år efter dig. Min enda önskan här i livet är ni två finner varandra & får den familj jag inte kunde ge er. Det enda jag vet är att han är född den 10 oktober 1992 på Kristianstad sjukhus och att jag gav honom namnet Jack. Hoppas ni finner varandra…
Älskar dig, kram mamma.
Nu förstod hon allt. Varför Tessan inte nämnt något om Jack och varför hon reagerade som hon gjorde när hon såg honom. Hon tittade på Tessan som nu hade stannat framför henne. Tårar rullade ner för kinden på henne, hon var rödsprängd i ögonen och svullen i ansiktet av all gråt. Hon visste inte hur hon skulle trösta Tessan eller vad hon skulle säga till henne…
– Jag visste inte då… att han var min bror, snyftar Tessan fram.
Sen brister rösten helt för henne och hon börjar skaka. Hon reser sig upp och kramar om Tessan. I flera minuter står de där och omfamnar varandra. Det har slutat regna och det är tyst ute. Det känns som om tiden står stilla för ingenting rör sig ute. Inga bilar passerar och inga fåglar hörs. Bara tystnaden.
Hon tittar på Tessan och drar med handen över hennes kind för att torka bort de senaste tårarna.
– Tess, jag kommer aldrig lämna dig. Du har ingenting att skämmas över. Jag tycker du är stark och modig och jag älskar dig för den du är och den du varit, säger hon och ler mot Tessan.
Tessan snyftar lite och försöker pressa fram ett leende tillbaka.
– Jag har varit såå rädd för att berätta det för någon… Men när jag såg dig och Jack…
Hon hör hur Tessan får gråten i halsen igen och blir tyst. Hon tar upp en cigarett och tänder den. Tar några bloss innan hon fortsätter.
– Vi träffades när vi var väldigt unga, vi var båda uppväxta i olika fosterfamiljer, från olika kommuner dessutom. Så en kväll träffades vi på en gemensam hemmafest… Tiden gick och vi blev tillsammans, eller vad man nu kallar det i den åldern. Sen dröjde det inte länge innan jag blev gravid… Tessan harklar sig och samlar ny kraft. Under hela tiden är hon tyst och bara lyssnar. Hon ryser när hon tänker på vad Tessan gått igenom.
– Några veckor innan förlossningen var jag uppe på vinden hemma och letade efter mina gamla bebiskläder. Jag visste att vi inte skulle få behålla barnet, men jag ville ge henne något från mig att bära med sig. Det var då jag hittade det, brevet från mamma... Längst ner i en kartong med fotoalbum från mitt första fosterhem. Dagarna som följde låg jag mest i sängen och grät, mådde illa och funderade på hur Jack skulle reagera.
|
|
|
|
