En text om förlorad kärlek |
Jag log mot honom i affären. Han log tillbaka med sprucken emalj. Och för ett blott ögonblick existerade bara vi, i vår bubbla, med minnen vi sällan tänkte på numer. Vi levde i samma sfär, hade gjort det i flera år, men vi sågs aldrig, talades aldrig vid, kanske att jag hade sett honom tidigare, på promenader med sin älskade, vid viken med vänner när jag körde förbi. Det var först nu jag insåg att han inte hade varit blind heller, visst hade han sett mig såsom jag sett honom, men detta var första gången vi fäst blickarna i varandras och ägnat våra leenden till den andre i full genuinitet, en berättelse om vad vi en gång betydde för varandra, ett kärt minne. Värme för hjärtat. Så skrattade jag, betalade för mina varor, och gick min väg. Så enkelt det kunde vara, att leva med en hjärtesorg och olycka som klamrat sig fast vid vardagslivet, hur än lyckligt det vardagslivet var. Inte var jag missnöjd, nej. Och inte kunde jag ägna hans älskade en ond tanke, det var inte hennes fel att han fallit huvudstupa för henne. Men visst var det bitterljuvt att dela ett ögonblick ihop, efter alla dessa år. Vi var båda äldre, beprövade. Och medan jag tummade ratten frossade jag i vetskapen att han höll våra minnen, våra samtal, våra sena fikakvällar och mig, lika kärt som jag höll honom. Jag ägnade en tanke åt att det fortfarande fanns något mellan oss innan jag snabbt förkastade den. Det bådar inte gott att leva i det förflutnas ljuva nostalgi. När jag tänder doftljusen på soffbordet och bäddar in mig i filtar tänker jag fortfarande på honom. Undrar om hans älskade vilar mot hans bröst, rör vid hans nyckelben med darrande fingrar, såsom jag alltid gjorde, undrar om han tänker på mig när hon gör det. Filmen på fyran tar slut och snart är det nyheter. Jag tillåter mig att blunda ett par sekunder innan ett öronbedövande pling klirrar i mitt öra. Den upplysta skärmen retas ivrigt med mig på bordet och min hand vågar knappt lämna den trygga värmen under filten. Mitt hjärta skenar när skärmen släcks ner och ett par ögonblick hinner passera innan telefonen plingar igen, en påminnelse om att något skickat mig ett meddelande. Sakta, men målmedvetet, sträcker jag mig efter telefonen och snurrar runt den i händerna innan jag gömmer mig under filten ihop med den, rädd att ingen ska se mig. Ett nummer jag raderat sedan länge, för att kunna motstå frestelsen att höra av mig, men som jag kan utantill som om det vore mitt eget personnummer lyser upp mitt ansikte så att ögonen tåras. Jag låser upp telefonen med sifferkombinationen och klickar in på meddelanden.
Jag har tänkt mycket på dig
Jag svarar inte på flera veckor.
|
|
|
|
