min pojke
han var som höghusen precis innan städerna
vildvuxen
fallfärdig och stenhård
men nästan vacker i skymning
de sa att han var ett maskrosbarn
min pojke
blev tidigt lämnad ensam och jag visade aldrig för honom vem jag var
vi var aldrig dem som somnade bredvid varann
jag såg inte hur han blödde
och jag tog aldrig hans hand
jag skrek och stängde in mig
och han försvann allt längre bort
det verkade så enkelt i drömmen
jag ville göra ny fart på hans gunga
leka med fingrarna i hans hår
plocka honom en hel värld
och han skulle komma till min famn
men när jag vaknade
hade jag tappat alla år
och betongväggarna växte allt högre mot himlen
min höghuspojke
stelnade till en förstadsman
och jag vet inte hur man gör när man drar tillbaka tiden
men jag har sett hur han springer
barfota kring höghusen om natten
letandes sina förlorade
maskrosår.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
musikflickan - 15 jul 06 - 18:19- Betyg:  |
| verkligen en helt fantastisk dikt, den innehåller så mycket tänkvärt! |
| blixten_88 - 9 sep 05 - 04:13- Betyg: |
| Otroligt bra dikt... |
| Gull-Pucko - 31 aug 05 - 02:14- Betyg: |
Så otroligt bra!
Du är jätteduktig..
Fortsätt så! |
