Fly |
Jag släpar mig upp från sängen, med en klump i magen. Det är dags igen.
Kom igen, det är bara att få det överstökat. Jag tar på mig mina byxor som är så långa
att jag kan trampa på dem när jag går, en tröja och en kofta över, för att dölja mina
svettningar. Mamma vill att jag äter frukost, men egentligen vill jag inte det, idag gör jag
dock det, jag tog en macka och tvingade ner mig den, det gjorde även min syster, vi är tvillingar och
går i samma klass. Jag vet hur hon mår, hon mår som jag. Helst av allt vill vi ignorera att gå till skolan, men
det går inte, vi tar på oss ytterkläderna och beger oss mot skolan. Oftast säger vi inget till varandra under promenaden
mot skolan, det är många tankar som snurrar.
När vi är framme växer klumpen i magen på mig, och jag börjar svettas om händerna. Låt mig försvinna, låt mig fly hem, låt
mig slippa detta lidandet. Mitt i tankarna hör jag hur klockorna ringer in och mitt hjärta börjar slå hårdare och hårdare, det
börjar bli svårare för mig att andas och jag börjar skaka, jag vill inte, snälla hjälp mig.
Vi ska till Skånes djurpark idag. De flesta ser fram emot det, komma ifrån skolan lite. För mig var det skit samma. Jag ville inte delta, men
jag hade inget annat val än att hänga med. Både jag och min syster har inlärningssvårigheter, och behöver extra hjälp i skolan, men lärarna påstår
sig inte veta hur de ska göra, för de inte har "rätt" resurser.
På djurparken har vi alla fått uppgifter som ska utföras, och en av uppgiften förstår varken jag eller min syster, så vi går fram till läraren och
frågar om hjälp, om vad hon menar, men läraren tittar på oss, får en att se dum ut, och ifrågasätter om vi är tröga. Hennes ord upprepades i huvudet på mig
Jag och min syster tittade på henne och gick sen iväg till de andra klasskamraterna, och följde efter dem, utan att faktiskt förstå vad vi skulle göra, men inte
kunde vi fråga dem, som såg ner på oss, vi hade ingen vi kunde vända oss till för att be om hjälp.
Kan ni tänka er detta? Att ens lärare säger så, att man inte har någon som man kan vända sig till när man behöver ha hjälp, för man helt enkelt är rädd för att folk
ska ge en blickar, och sen använda ord som att man är trög eller att man blir ifrågasatt hur man inte kan veta det. När man heller inte kan vända sig till klasskamraterna
som fryser ut en. Jag vet att det är många som genomlider detta, men ingen ska behöva genomlida det, och vara påverkad i äldre ålder. Jag som nu har avslutat både grundskolan
och gymnasiet, mår fortfarande dåligt, och är en osäker person. Ingen ska behöva må såhär.
Jag förstår att många skolkar från skolan, jag själv började göra det i högstadiet.
|
|
|
|
