Himmelsberget - kapitel 63 |
Jag är mäktig.
Jag brydde mig inte om att skrida in i biblioteket till de män som väntade på mig. Jag brydde mig inte om att låta vakterna öppna dörrarna till mig. Jag var rasande och mina ögon glödde och mitt blod brann och jag kastade upp dörrarna.
Jag brydde mig inte om ögonen som såg på mig. Jag brydde mig inte om rösterna bakom mig. Jag brydde mig inte om att jag var ensam kvinna bland tjugo män. Allting jag brydde mig om var Sarlack. Men Sarlack deltog inte i mötet. Sarlack hade lämnat mig. Hans tankar åt upp honom och allting var mitt fel.
Nej!
Det är inte mitt fel. Det har aldrig varit mitt fel.
Du ska få bevittna min styrka.
Du ska få bevittna min makt.
Ni som inte trodde på mig. Ni som sett ner på mig.
Jag ska döda er. Jag ska krossa era fördomar och jag ska bevisa för er att jag är mäktig.
Jag är mäktig och jag vet det.
Försök inte stoppa mig.
Jag är mäktig!
Och jag vände mig om mot männen i rummet och jag såg på dem och det ryckte i min mun och mina ögon blixtrade när jag öppnade munnen och jag talade till dem.
”Sätt. Er. Ner.”
Jag andades eld och mitt blod var lava och jag var en vulkan redo att explodera. Mitt utbrott närmade sig men ingen anade det.
Ingen.
”Drottning Zearléna?”
Kung Hírocco av Ísotardide.
Jag tycker om dig. Varför måste du vara den första att tala?
Förlåt mig.
”Jag har inte gett dig tillåtelse att tala!” väste jag.
Kungen sjönk ner i fåtöljen.
Förlåt mig.
”Det här är dumheter!” utbrast Lároon. Han reste sig från sin stol. ”Vem tror du att du är?” sa han till mig. ”Hur vågar du, en kvinna, ge order åt män?” Han pekade på mig. Anklagade mig. ”Du borde veta din plats. Du har ingen rätt att tilltala oss på det där sättet. Vet du inte vilka vi är? Känner du inte till vår makt?”
”Er makt?” Min röst darrade. ”Jag är den mäktigaste individen i det här rummet!” väste jag. ”Ni befinner er i mitt slott!” Jag tvingade mig själv att ta en paus. Tvingade mig själv att andas. ”Pelina är mitt hem! Min stad. Mitt rike!” Jag spände blicken i Lároon. ”Du lämnade kvar din makt i Junamevíi. Här är det jag som bestämmer. Jag ger order och ni lyder.”
Kung Méras reste sig. Hans blick var ovetande.
”Låt mig föreslå att vi reder ut det här innan vi börjar mötet.” sa han. ”Jag är säker på att vi kan komma fram till en lösning. Lároon.” Han vände sig mot Lároon. ”Be drottningen om ursäkt.”
Upprörda flämtningar fyllde biblioteket.
”Ursäkta?” sa Lároon.
”Be drottningen om ursäkt.” upprepade kung Méras.
Lároon lyssnade.
Han vände sig mot mig, såg på mig med hat i sin blick och placerade en hand på sitt bröst och bugade sig lätt.
”Jag ber om ursäkt, min drottning.” sa han och sjönk sedan ner i sin fåtölj.
Min ilska lindrades och jag nickade.
”Nu är det er tur, min drottning.” sa Méras och han såg på mig där han stod. ”Vill ni vara så vänlig att berätta för oss varför ni är upprörd?” sa han och bugade sig lätt mot mig innan även han satte sig ner.
Mitt hjärta tackade honom.
”Som ni kan se kom jag ensam till dagens möte.” sa jag. ”Jag förstår att ni känner till gårdagens incident som skedde här i biblioteket.” Jag tvingade mig själv att andas. ”Prins Eron besökte mig här igår. Han blev för närgången och trots att jag bad honom att lämna mig ifred… kysste han mig.” Jag svalde och jag såg på männen framför mig. Försökte urskilja någon som helst känsla i deras blickar. ”Han tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att gå vidare med vad han än tänkte på. Det var då som Sarlack kom till min räddning.” Jag tog en paus. ”Jag är säker på att ni har hört resten.” Jag bet mig i läppen. ”Men jag vill att ni ska veta att trots att Sarlack slog mig… vet jag att hans handling var oavsiktlig. Det är mitt eget fel för att jag trodde att jag kunde hindra honom från att skada prins Eron.” Min blick vandrade till den enda tomma fåtöljen i biblioteket. Prins Eron var inte med på mötet. ”Det finns bara en person att beskylla i det här och det är prinsen.” sa jag och mina ord möttes av upprörda mummel och harklingar.
”Hur vågar du påstå någonting sådant absurt?”
”Du vet inte vad du talar om!”
”Hur vågar du beskylla prinsen?”
Mitt inre var ett hav av kokande lava som steg mot ytan. Min vrede var enorm men mitt mod var en sorglig pöl av krossat hopp på golvet. Jag kunde inte förstå att det här hände. Jag kunde inte förstå att efter det som hänt mig stod kungarna på prins Erons sida.
Alla utom kung Méras.
Upprörda känslor dolde sig i hans ögon när han såg på mig. Men det var inte mig han var upprörd på.
Hjälp mig, kung Méras.
Han reste sig från sin fåtölj och han stormade ut från biblioteket och jag lämnades ensam utan stöd från någon. Kungarna rasade mot mig och deras ord piskade mig blodig och mitt utbrott var nära och jag försökte hålla tillbaka ilskan men jag…
Prins Eron trillade in i biblioteket och männen reste sig från sina fåtöljer. De tystnade och deras blickar studerade prins Eron som kravlade sig fram på golvet och han bad och han höll upp sina händer och han talade med ynklig röst och han var en sorglig liten man utan förmåga att försvara sig själv mot de män som hotade att förgöra honom med sina blickar.
Mitt inre fylldes med hopp och mitt hjärta slog av glädje när jag såg Dekkhám och Makhái och kung Méras och Zorín och…
Sarlack!
Sarlack klev över en kvidande och skrikande prins Eron och hans hållning var stolt och hans blick var stadig och han gick rakt mot mig. Han tog ett stadigt tag om min handled och han drog mig till sig och hans hand rörde vid min kind och han såg på mig och han log. Han log bara mot mig.
Jag ville säga någonting. Jag ville säga hur glad jag var att han kom till mig. Jag ville att han skulle säga att han älskade mig och att han aldrig skulle tvivla på sig själv igen och att han alltid skulle finnas vid min sida.
Han tog ett steg från mig, släppte min handled och han såg på männen framför oss.
Deras ögon var fulla med förakt och rädsla och hat och…
”Mitt namn är Sarlack Ferinkill och jag anställdes som Zearlénas livvakt av Dekkhám när Ísoara fortfarande var ett rike och innan hoppet om en ny framtid fanns.” sa han och hans röst var stadig. ”Jag vet att ni ser mig som ett monster och jag är här för att förklara varför.” Han tog en paus och jag höll andan. ”Jag har anhållit om Zearlénas hand och hon liksom många andra ställde sig positiva till min önskan att gifta mig med henne. Men med rädsla av att förlora henne förvandlades jag till ett monster för att skydda henne.” Hans blick vandrade till prins Eron vars ansikte var täckt av röda sår och blåa märken. ”Jag ångrar det inte.” sa Sarlack sedan och han lät sin blick förflyttas till männen framför honom. ”Jag är inte längre en man utan drömmar och makt. Från och med denna stund är jag en man vars enda uppgift är att ta hand om min drottning och hennes folk. Jag är en man som kommer göra allt som står i min makt för att skydda Pelina. Jag är en man mäktigare än alla andra män tack vare att jag har Zearléna vid min sida.” sa han och han såg på mig och jag log. ”Nu avslutar vi kriget.”
|
|
|
|
