Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 14

Ísoara var en av världens vackraste platser – den enda plats jag någonting känt till. Under dagen blomstrade den av liv och lycka och om natten sov den stilla när månen och stjärnorna vakade över staden om natten.
Krosárerna bygger sina städer på bergstoppar eftersom det hjälper oss att hemlighålla vår existens för omvärlden. Men jag började ana att vår angelägenhet om att hålla oss själv gömda för världen runtomkring oss straffade oss på samma gång.
Bortom Ísoara finns en helt ny värld som väntar på mig. Den viskar till mig och ber mig att utforska dess skönhet och gömda platser men min far vill hålla kvar mig i Ísoara. Jag får inte lämna staden förrän jag finner mig en man som älskar mig för mig skönhet. Jag kommer aldrig få skåda världen. Jag kommer föras bort från Ísoara till en ny stad där jag kan hållas fånge på nytt. Har jag tur beslutar han sig för att flytta till Ísoara och mina drömmar om att få se världen och dess varelser kommer krossas för alltid.
Hur det än blir får jag aldrig se världen. Hur det än blir kommer jag alltid att förbli en fånge. Vad jag än önskar kommer mina drömmar aldrig slå in.
”Zearléna…”
Jag såg mig om. Jag stod vid fönstret i mitt rum och hade sett upp mot månen när jag hört rösten. Men den man den tillhörde syntes inte till.
Jag började tro att jag inbillat mig när jag hörde rösten säga mitt namn på nytt och jag riktade blicken till månen.
Underligt, tänkte jag. Jag mindes att jag hört samma röst tala till mig natten när min syster lämnade oss. Vem var han?
”Gör det.” viskade rösten till mig.
Den här gången brydde jag mig inte om att vända mig om. Jag försökte förstå vad han ville att jag skulle göra men ett klick från fönstret fick mig att rycka till och jag kastade mig bakåt i samma sekund som fönstret slets upp och en stark vind tog sig in i mitt rum. De vita gardinerna fladdrade våldsamt i vinden som slet tag i det tunna tyget och jag tog ett steg bakåt, försökte förstå vad som hände när jag hörde rösten viska till mig igen.
”Gå.” sa den till mig. ”Gå, Zearléna. Gå.”
Månen förtrollade min blick och den såg ut att växa på himlen. Den kom närmare mig och jag kände hur vinden omfamnade mig i sin svala famn och den förde mig mot fönstret och jag kunde inte slita min blick från månen.
”Vart?” viskade jag. ”Vart vill du att jag ska gå?”
”Följ vinden” sa rösten. ”och låt den visa vägen.”
En fjäderlätt hand lades mot min axel och den tvingade mig att kliva upp i fönstret. Vinden stillade och gardinerna sänkte sig tillbaka mot väggen.
”Vem är du?” sa jag.
Jag talade till månen och den sa till mig att blunda och jag slöt mina ögon och sträckte på min hals. Mina vingar bredde ut sig och jag kände hur vinden omfamnade mig på nytt och den fick mig att falla från fönstret.
Jag föll mot marken men jag var inte rädd. Mina vingar bredde ut sig och vinden hjälpte mig att stiga mot månen och jag öppnade mina ögon och kände för första gången på länge hur ett harmoniskt lugn spred sig inom mig.
Jag förlorade mig själv i nuet och lät vinden föra mig bort från slottet. Jag svävade som på moln och mina vingar slog och förde mig närmare månen. Mitt hår fladdrade och min nattsärk smekte min kropp och mina bara fötter njöt av friheten. Jag njöt av friheten.
Jag såg mig om. Bakom mig låg slottet med all sin prakt och under mig låg staden och sov.
Det här var första gången jag prövade mina vingar.





Vinden sänkte ner mig mot marken och mina fötter nuddade vid gräset och jag sprang med mina vingar utsträckta bakom mig och jag föll omkull av farten och jag brast ut i skratt. Jag skrattade så mycket att mina ögon tårades och tårarna rullade ner för mina kinder. Jag skrattade så högt att luften försvann ur mina lungor och jag skrattade så mycket att min mage värkte. Jag skrattade och skrattade och skrattade och ju mer jag skrattade desto svårare blev det att sluta. Men så vände jag mig om från mage till rygg i gräset och jag lät mina ögon se upp mot den underbara månen.
Jag log mot den, sträckte upp mina händer mot den och lät de sedan falla ner till marken utsträckta från min kropp. Hade jag vetat att det var så underbart att flyga och så underbart att få vara ett med vinden hade jag aldrig tvekat alla gånger jag ville prova mina vingar.
Mitt leende försvann och en bottenlös sorg tog över mitt hjärta.
Om jag hade provat mina vingar tidigare hade jag aldrig stannat kvar på slottet. Hade jag bara vågat breda ut mina vingar och låtit mig föras bort med vinden hade jag kunnat se staden. Jag insåg plötsligt att jag aldrig hade sett staden. Jag visste inte ens hur Ísoara såg ut.
Jag antog att staden såg annorlunda ut bortom slottets murar. Jag antog att alla krosárer inte levde ett lika rikt liv som mig – trots det var jag fattigast av dem alla.
Tårarna vällde upp inom mig och de fyllde mina ögon tills de svämmade över och jag brast ut i gråt. Jag grät tills mitt hjärta värkte och jag grät för att jag aldrig insett sanningen.
Av alla krosárer i Ísoara var jag den rikaste men ändå den fattigaste. Jag hade allting jag kunde önska mig men ändå saknade jag allt. Jag levde ett liv i lyx och överflöd, men trots det var jag en fånge. Jag hade alltid någon hos mig som gjorde mig sällskap, ändå var jag den ensammaste kvinnan i världen.
En vind drog genom träden ovanför mig och fick deras kronor att susa. Löven darrade i takt med mitt brustna hjärtas slag och någonting smekte min kind. Jag kände hur en hand rörde vid min hud och starka armar hjälpte mig att sätta mig upp. En suddig gestalt satt framför mig och jag kunde se den genom mina tårfyllda ögon och gestalten tog form och en man visade sig för mig. Hans överkropp var bar och tjockt hår som skiftade i svart och brunt och koppar hängde över hans axlar när han lutade sig fram mot mig och ett halsband med blå och gröna och turkosa ädelstenar hängde om hans hals. Om sin midja hängde ett vitt tyg med en linning dekorerad med guld och silvertråd. Hans ögon var djupa och varma och mörkt gröna och de såg på mig med ett sådant lugn att jag glömde bort att jag grät.
Hans beröring var varm mot min kind och jag förlorade mig själv till honom. Han rörde sig på ett förtrollat sätt och beröringen från hans fingrar fick min kropp att fyllas av en behaglig värme och han fick min sorg att lätta från mitt hjärta och jag andades lugnt igen. Jag slöt mina ögon och hans fingertoppar smekte mina ögonlock och mina ögonbryn. De följde konturerna över och runt min näsa och de smekte mina läppar och hans hud doftade av gräs och skog och jord.
Vem är han?
”Din tid är nu.” sa han till mig. Det var samma röst som talat till mig förut. Mörk och djup och lugn och hans beröring upphörde och jag drog efter ett djupt andetag. ”Du måste gå.”
Och jag öppnade mina ögon men han var borta.





Soluppgången var den vackraste jag någonsin skådat.
Jag satt i gräset på samma ställe som jag landat på och medan mörkret flydde och en ny dag vaknade till liv fattade jag ett beslut.
Jag skulle lämna Ísoara. Jag skulle fly från mitt hem och kasta mig ut i den oändliga världen som jag så länge längtat efter att få se och jag skulle finna min plats i den.
Jag skulle hitta ett berg och sända bud till min far att jag hittat platsen jag sökte. Jag skulle grunda en stad i hans namn och återvända till Ísoara som en hjältinna och som en fri kvinna.
Männen skulle aldrig se ner på mig igen.
Jag reste mig upp och borstade bort grässtrån och smuts från min nattsärk och det svala tyget föll ner över mina fötter och släpade i gräset när jag började gå. Jag visste inte hur långt jag skulle tvingas gå. Jag visste inte hur stort Ísoara var och jag insåg att det var ännu en sak jag aldrig fått veta om jag stannat kvar i slottet.
”Varför flyger du inte?”
Hans röst fick mig att stanna i ett steg och mina nerver spände sig till den gräns då det kändes som att de skulle brista. Jag svalde och önskade att jag inbillade mig hans röst. Jag slöt mina ögon och tog mot till mig och jag vände mig om och hoppades att det inte fanns någon där när jag öppnade ögonen. Men när jag öppnade ögonen stod han alldeles framför mig och hans armar var korslagda över hans bröst och han såg på mig med sina mörka ögon.
Sarlack.
”Snälla…” bad jag. ”Tvinga mig inte tillbaka till slottet.”
Han lade sitt huvud på sned och hans fläta la sig lätt mot hans kind medan resten av håret tungt hängde ner mot marken. Han såg på mig i vad som kändes som en evighet och sekunden innan han vände bort sin blick från mig såg jag den välkända ryckningen i hans ögonbryn.
Han skakade på huvudet och jag höll andan.
”Jag skulle inte ens drömma om det.” sa han och jag såg hur han slöt sina ögon och drog en hand genom sitt hår för att sedan samla upp det ett hårt grepp. Han la det till rätta över ryggen och öppnade ögonen. ”Såna som vi hör inte hemma i fångenskap.” sa han när han såg på mig. ”Såna som oss… vi tillhör inte någon.”
Han gick mot mig och jag såg stumt på honom. Jag försökte finna orden men de susade förbi mig likt brinnande pilar och hur jag än försökte greppa om orden slank de mellan mina fingrar och jag lyckades aldrig fånga dem.
Sarlack stannade framför mig och jag blev tvungen att böja mitt huvud bakåt för att kunna se honom i ögonen.
Hans ögon.
Det här var första gången jag kunde se deras färg. Det här var första gången jag verkligen såg in i hans ögon – på riktigt – och jag föll offer för deras skönhet och djup och jag drunknade i hans ögons grönblå blandning och jag hade aldrig någonsin skådat sådana vackra ögon förut.
De bar på tusen hemligheter.
”Vart är du på väg?” frågade han.
”Jag vet inte.” svarade jag.
Han log ett okänt leende mot mig och jag förundrades över hur vackert det var. Hans märkliga tänder blottades och jag beundrade deras skönhet och styrka och hans läppar var så mjuka och underbara.
De första läppar jag någonsin kysst.
”Låt mig följa med dig.” viskade han. ”Jag står inte ut med tanken att du blir skadad.”
”Jag kommer hålla mig i luften.”
”Du har aldrig färdats utanför Ísoaras gränser förut.”
”Sant.”
”Dessutom…” sa han och han fattade tag om mina händer. Jag glömde för ett ögonblick bort att andas. ”kan du behöva en vän.”
Andas.
”En vän?” sa jag.
”Ja.”
Andas. Andas.
Andas.

”Är du min vän?” frågade jag.
Andas.
”Jag är det nu.”
Och så lämnade jag Ísoara för alltid.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 22:13
(Har blivit läst 501 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord