let me into your story - [del 25] |
dubbeluppläggning, så missa inte kapitlet under =)
Zacharias hade fortfarande sovit när Milos larm gått igång imorse och den synen hade varit tillräcklig för att det skulle kännas okej att han själv var så trött att det varit en utmaning att ens ta sig ut i köket för att göra en kopp te. Först hade han faktiskt trott på att Zacharias bara hade svårt att sova just för att dom hade lagt sig tidigt, men det hade inte krävts många minuter för att inse att det inte alls var det som var problemet. Han hade känts spänd och orolig en ganska lång stund efter att Milo lagt sig för att hålla om honom men till sist börjat andas tyngre, och när Milo försiktigt kikat över honom så hade det inte varit några tvivel om att han sov gott.
Fastän att det var lördag hade han gått upp nästan lika tidigt som han gjorde på vardagarna då han för flera månader sedan anmält sig till en bokmässa. Oskar skulle väl dött om han vetat om att Milo först skulle åka tåg i nästan en timme för att sedan gå runt och kolla bland massvis av olika återförsäljares böcker och lyssna på föreläsningar utav både författare och förläggare. Sådant han själv ansåg som kul och spännande – och Oskar som tråkigt och töntigt.
Dagen hade blivit precis lika rolig som han hade hoppats och han hade gjort flera beställningar som skulle levereras till hans bokhandel nästa vecka. Han hade dessutom, mest utav en slump, fått göra en hel del reklam för sin egen bokhandel och förhoppningsvis skulle även det ge resultat den kommande veckan.
Tröttheten från imorse hade blivit utkonkurrerad av energin han fått på bokmässan så när han satt på tåget hem var det inte längre något problem att hålla ögonen öppna. Han hade lagt en lapp på köksbordet där han föreslagit att Zacharias kanske kunde möta honom när han kom hem sent på eftermiddagen, så att dom kunde ta en promenad hem tillsammans. Det var mest för den andres skull eftersom han vad Milo visste inte varit utanför dörren mer än på balkongen sedan han kommit hem till honom för snart en vecka sedan. Han hade också skrivit att han skulle skicka ett sms när han visste en mer exakt tid.
När det var två stationer kvar tills att han skulle vara framme skickade han därför det utlovade sms:et, men när han tog sin axelremsväska och klev av tåget hade han fortfarande inte fått något svar.
Det hade bara varit ett förslag, han hade inte skrivit lappen som någon slags uppmaning att Zacharias var tvungen att möta honom, så när han svängde nerför ytterligare en gata antog han bara att han inte känt för det.
Men så fick han syn på en mörkklädd gestalt längre bort. Någon i svart skinnjacka, tunnstickad halsduk, tighta jeans och en mössa över utsläppt hår. Han visste inte ens om Zacharias sett honom då han verkade ha blicken riktad neråt på den snötäckta asfalten – men Milo höjde handen för att vinka ändå.
”Tja”, sa Zacharias när dom möttes och Milo sträckte på sig för att ge honom en snabb kram.
”Hej! Vad bra att du-” Zacharias hade hastigt tagit sig ur kramen och Milo log lite förvånat mot honom. ”.. kom.”
”Ja kändes typ ovant att ens ta på sig skorna. Ska vi gå eller?” frågade han med ett eget leende men kastade sedan en blick omkring sig som åtminstone Milo uppfattade som nervös.
Han hade inte ens tänkt så långt.. Att det säkert kunde vara så att Zacharias inte alls kände sig bekväm med att röra sig i stan eftersom hans – Jimmys – lägenhet inte låg långt därifrån. Men eftersom han uppenbarligen hade trotsat den oron – vilket gjorde Milo så stolt över honom - och det dessutom inte skulle göra någonting bättre om Milo började fråga om det så betedde han sig som att det här var naturligt – så som det borde vara.
”Japp.”
”Hur var det på mässan?”
Han visste inte om det var bristen på frisk luft och solljus eller om det var för att han mått allt annat än bra – fortfarande till viss del så -, för Zacharias såg blek ut.
”Det var jättekul. Verkligen. Jag har beställt flera nya böcker som kommer passa in jättebra, och jag har lyssnat på flera intressanta föreläsningar. Kändes inte alls som att jag var där i flera timmar.”
”Vad kul”, log Zacharias. Det var inte det där starkare leendet som ibland lyste igenom men det var ett leende och det kändes som en vinst i sig om man jämförde med när han legat vänd in mot väggen i sängen och Milo varit rädd att han aldrig någonsin skulle le igen.
”Du..”, sa Milo och stannade till när dom närmade sig hans lägenhet. Fastän dom småpratat medan dom gått så var det också först där, på hans gata, som Zacharias verkat slappna av lite och Milo hade sakta insett att promenaden nog varit en betydligt större utmaning än han trott. Men det var också något annat Milo funderat på, något som han tidigare inte ens vågat föreslå för att han varit så rädd att han skulle göra Zacharias panik värre. Han hade tänkt på det nästan varje dag, och han hade särskilt gjort det när han legat och hållit om Zacharias inatt.
”Ja?” frågade den svarthårige.
”Tror du inte det skulle vara bra att låta en läkare titta till dig? Bara för att se.. Jag vet att man kan få mindre frakturer, eller snarare sprickor, som man kanske inte ens känner själv. Jag tänkte på dina.. revben och kanske näsan. Och det där slaget du fått över ögat.”
Det syntes väldigt tydligt på Zacharias att det inte varit vad han väntat sig, och Milo såg redan på honom att han skulle säga nej.
”Nej jag är okej. Det är bara blåmärken, dom försvinner.”
”Förhoppningsvis är det bara det. Men jag tycker ändå att vi ska åka och kolla, för säkerhetsskull. Jag har inte sagt något tidigare för att..” Han ryckte på axlarna. Han skulle aldrig förlåta sig själv om det visade sig att Zacharias verkligen hade några skador på insidan, och att han varit för envis och rädd för att försöka få iväg honom till doktorn tidigare. ”Det skulle kännas bra för mig om vi gjorde det.”
Zacharias såg ut att hejda sig just när Milo nämnde sig själv och han suckade sedan lågt. ”Okej.”
Det hade inte varit några allvarliga inre skador. Zacharias hade blivit rätt så grundligt undersökt och fastän han varit motvillig till att svara på några frågor om hur skadorna uppstått så hade den kvinnliga läkaren snällt pysslat om det som gått; däribland tejpat hans revben ovanför blåmärket, där han visst haft ont men inte sagt något om till Milo, för att lindra så gott det gick. ´Det är inte brutet, men vi kan kalla det som ett blåmärke på insidan.´ hade hon sagt. Och Milo hade genast känt tyngden av skuld över sina axlar. Men allt annat hade varit okej – Zacharias var okej.
Samma kväll hade dom, enligt Zacharias, öppnat sin tacorestaurang igen och det hade blivit så gott att Milo gjort det där dumma misstaget att ta en extra portion bara av just den anledningen. Det hade resulterat i att han inte ens orkat ta sig ut ifrån köket på grund av den där mätthetskänslan och det var där inne dom fortfarande satt kvar. Zacharias vred sin ölflaska mellan händerna, fortfarande med ett litet leende på läpparna efter det Milo berättat om den smått galna författaren på mässan. Milo i sin tur fuktade läpparna med tungan och blickade ner på sina ben som han hade utsträckta på stolen framför sig. Det var det enda han orkat röra sig; att vrida sig om så att han satt med ryggen lutad mot väggen bredvid fönstret istället. När han tittade upp igen såg han att Zacharias hade vänt ner sin blick mot bordet. Kanske gjorde det Milo lite mindre nervös.
”Det här med att.. kyssarna och det..” Han suckade tyst inombords åt att han redan börjat svamla. Han hade varit osäker på om han borde säga något, eftersom det kanske egentligen inte spelade någon roll, men det kändes samtidigt som att han borde göra det. Han ville göra det.
”Om det inte känns okej så-”, började Zacharias som sett upp, men Milo skakade snabbt på huvudet.
”Nej, tvärtom. Jag har nog känt något för dig ganska länge. Eller jag har det.”
Zacharias såg på honom en stund utan att säga något och det gjorde Milo ännu mer osäker, men så öppnade han munnen igen. ”Så att du gjorde slut med Emmy..?”
Han drog fingrarna genom sin vita lugg och vinklade lite på fötterna framför sig. ”Mina känslor var inte riktigt hundra procent fokuserade på henne längre. Det jag sa till dig var sant, att jag inte var kär i henne längre. Men.. jag nämnde inte att det kanske berodde en del på dig också.” Varför var han så feg? Varför kunde han inte bara säga rakt ut att han var kär i honom? Men för stunden var det alldeles tillräckligt att högt avslöja att det inte varit helt spontant att han kysst honom utan att han redan hade tänkt på Zacharias på det sättet.
”Jag har också känt något ganska länge”, förvånade Zacharias honom genom att säga, men återigen med blicken riktad ner mot bordet. ”Jag tror att jag började göra det den där kvällen när vi stannade kvar och städade i bokhandeln.”
Milo försökte hålla tillbaks det lilla leendet när det var just den kvällen Zacharias nämnde. Den när dom suttit där på golvet och sorterat hans lådor, när dom hade gått till bussen efteråt, snöbollarna dom hade kastat. Det hade verkligen varit något den kvällen, det hade inte varit inbillning när han reagerat på något när Zacharias med sina snabba reflexer hade hjälpt honom med lådan som han varit på väg att tappa. Just det ögonblicket hade bara varat i någon sekund – men det hade varit något.
”Din.. dysklorofi eller vad var det du sa att du hade?”
Zacharias drog på munnen och strök några hårslingor bakom örat. ”Dysklírosi.”
”Är det ens en riktig diagnos? Finns det något som heter så?”
Zacharias leende blev lite snedare. ”Oförmågan finns ju, så det borde helt klart finnas ett ord för det också.”
Milo började flina. Han hade definitivt hittat på det själv. Den där lunchen när dom gjort sällskap en bit hade han inte haft en tanke på att ifrågasätta det.
”Okej, men jag vill ändå ha bevis på din så kallade oförmåga. Jag tror visst att du kan rita. Kanske inte perfekt men du kan ju dra ihop några streck så att man ser vad det är?”
”Möjligtvis en sned – om jag inte får använda linjal - kvadrat isåfall, men det räknar jag till matten, och den har jag aldrig påstått att jag har några problem med. Men att dra ihop några streck så att man ser ett motiv? Nej”, sa han och skakade roat på huvudet.
”Som sagt, jag vill ha det bevisat”, log han nöjt och reste sig upp för att hämta papper och pennor.
När dom väl satt mitt emot varandra igen såg Zacharias väldigt skeptisk ut. ”Okej vad ska jag rita då?”
Milo skrattade lågt och greppade en egen blyertspenna. Han kände igen tonfallet från någon av dom allra första gångerna dom träffats. Inte att han lät negativ liksom, utan bara konstaterande, lite dystert på något vis men som att det han sa inte direkt bekom honom. Det bara var så.
”Rita mig.”
”Du hörde vad jag sa? Att jag inte kan rita? Och du ger mig inte ett motiv som skulle kunna låta enkelt, som typ en sol, utan jag ska rita dig?”
”Jag ser ganska enkel ut”, log han och möttes av ett höjt ögonbryn.
”Inte bara ritmässigt nu; du ser inte enkel ut.”
”Jo men det gör jag ju. Vanlig typ.”
Zacharias ögonbryn sänktes istället. Som att han försökte förstå sig på honom. ”Tro mig, du ser varken enkel eller vanlig ut. Isåfall skulle du ha smält in bland dina bokhyllor, och det var det sista du gjorde när jag kom in dit första gången.”
Milo gav honom ett litet leende då han förstod att han nog alldeles nyss hade fått en komplimang för sitt utseende av Zacharias. Dom var som sagt svårtolkade ibland, men han vågade nog påstå.. Eller så behövde han inte vara enkla Milo som bara snällt antog saker.
”Så du tycker att jag ser bra ut?”
Zacharias hade precis petat till sina piercingkulor i läppen när han höjde på ögonbrynen mot Milo. ”Varför tror du annars att jag har tittat så mycket på dig sedan den dagen? Jag tycker att du är skitsnygg såklart.”
Milo som vanligtvis inte rodnade gjorde det definitivt nu. ”Kan du komma runt till min sida eller? Jag orkar fortfarande inte gå, men jag orkar nog med en puss.”
|
| Kommentarer | | Vapor - 11 feb 18 - 16:47 | Så kul med bokmässa, får mig att tänka på mitt jobb som bibliotekarie och littfest, kanske den Milo gick på hehe.
Annars så fattar jag Zacharias och hans rädsla att möta Jimmy, shiet skulle vara paranoid någonting.
Bra att han kollade upp sig och att det inte var allvarligt.
Sen är de gulliga på kvällen, gillar att Zacharias bluntly erkänner att han tycker Milo är skitsnygg, heheh | | arbok - 5 feb 18 - 16:25 | Hade jag varit Zacharias hade jag också varit jävligt nervig inför att gå ut D: hade typ väntat mig att se Jimmy runt varje hörn. Usch och fy, och hoppas fortfarande på att Jimmy ska åka dit så man slipper höra något om hans fula tryne igen :)))
Gulligt att de typ vågar erkänna sina känslor för varandra, även fast det inte blev "rakt ut". Kändes nästan som en liten avslutning här, nu när allting känns så avslappnat och på bättringsvägen och allting :3 Hoppas innerligt att inget mer hemskt hinner hända nu bara.... |
|
|
|
