let me into your story - [del 7] |
här kommer en lite längre del, hoppas att det inte gör något :D
Milo gav ifrån sig ett frustrerat läte och var tacksam att han för tillfället var ensam i bokhandeln. Han skulle nog nämligen inte ha kunnat hålla tillbaks det även om det varit några kunder i närheten. Han hade bara tänkt att han skulle flytta om på några böcker på en övre hylla. Inte att en hel hög av dom skulle ramla ner. En hade dessutom träffat honom rakt i huvudet.
Han klev ner från den lite rangliga stegen och började samla ihop alla böckerna men behöll sedan en i handen. Kanske hade det ändå varit någon mening med att han skapat sig lite kaos såhär på eftermiddagen. Det var nog en bok som skulle kunna passa Zacharias. Kanske.
Han hade fått ett väl godkänt på boken han tagit med hemifrån – det hade känts mysigt att den där morgonen för några dagar sedan ha suttit och diskuterat den tillsammans med honom - och sedan dess gett honom två nya som han dels lånat med sig hem och dels suttit inne i bokhandeln och läst. Att han inte varit där idag kändes en aning tomt faktiskt.
”Oj, ska du ha någon utförsäljning?” Rösten fick honom att hoppa till och han vände sig snabbt om där Kerstin stod i sin röda vinterkappa.
”Vad du skräms”, skrattade han. ”Men nej, det var inte det jag hade tänkt. Jag hade tänkt städa upp lite, men gjorde tydligen precis tvärtom.”
Kerstin skrattade också. ”Har du någon bok bland dom där som kanske kan passa mig då?”
Milo såg sig omkring bland böckerna där han satt på golvet och drog samtidigt fingrarna genom det vita håret. ”Nej jag tror inte det.. Vad är du ute efter?”
”Någonting lättsamt. Inget sorgligt den här gången. Jag tyckte väldigt mycket om den med fjärilarna men nu vill jag hellre få skratta lite.”
”Då ska jag nog ha någonting att erbjuda”, log han och reste sig upp för att gå iväg till en annan hylla. Det tog inte så lång tid för honom att hitta det han sökte och det blev inte heller ett långvarigt besök för Kerstin som skulle iväg och träffa några vänner på ett café. Hon hade dock informerat om att hon redan berättat för dom alla om hennes favoritbokhandel och att någon av dom säkert skulle dyka upp. Ibland hade han verkligen svårt för att låta bli att flina.
Kaoset som blivit med dom tidigare böckerna hade tydligen ändå inte avskräckt Milo då han hade fortsatt att organisera om i flera utav dom andra hyllorna. Allt klättrande uppför och nedför stegen hade dessutom gjort honom så varm att han fått ta av sig den stickade tröjan och nu stod nedanför hyllorna i sina svarta chinos, en mörkgrå t-shirt och röda stickade sockor på fötterna.
”Bra jobbat”, mumlade han till sig själv. Bara tio hyllor kvar..
När det plingade från dörren hoppades han nästan på att det skulle vara en kund som snabbt visste vad han eller hon ville ha så att han kunde få fortsätta med sitt pysslande. Men när han vände blicken mot dörren försvann genast alla dom tankarna.
”Hej..”, sa han och ställde ifrån sig boken han hade i handen.
”Tja.” Zacharias brukade inte direkt öppna dörren och ropa ´hallå!´ med ett jättestort leende, men nu såg han alldeles dämpad ut. Håret som han oftast hade uppsatt hängde nu ner, och axlarna var istället uppdragna. ”Du stänger snart va..?” sa han lågt och stod kvar alldeles innanför dörren.
”Jag- inte än på en timme”, sa han och tog snabbt några steg mot honom. ”Hur är det Zacharias?”
”Det är bra. Eller..” Milos ögon vidgades lite när han såg att underläppen verkade svullen. ”Nej, det är inte så bra idag och jag kände bara.. Jag behöver bara göra något så jag tänkte att.. Jag vet inte vad jag tänkte”, sa han och backade bakåt ett steg som att han precis insett att det var en dum idé och att han bara borde gå därifrån.
Vilket Milo absolut inte tänkte tillåta.
”Klart att du skulle komma hit då”, sa han och var nära att sträcka sig efter Zacharias arm men hann hejda sig. Även om dom lärt känna varandra en aning så var dom nog inte på nivån där Milo kände sig helt säker på att den andre skulle uppskatta att han gjorde något sånt. ”Har det.. hänt något?”
Zacharias tog ett litet steg in och drog långsamt ned dragkedjan på jackan som han för ovanlighetens skull haft stängd. ”Nej, bara en sån där dag när man inte är på humör.” Han mötte Milos blick den här gången och han valde att inte fråga något mer. Zacharias ville uppenbarligen inte det och han tänkte inte tvinga fram någonting. ”Vad.. gör du för något?” fortsatte han och nickade mot stegen.
Milo suckade lätt och rörde vid den ömma punkten i pannan där boken hade träffat honom tidigare. ”Det ramlade ur några böcker när jag fixade i en hylla, vilket ledde till att jag nu omorganiserar i alla hyllor.”
”Oj.” Zacharias drog på munnen men det försvann betydligt snabbare än det brukade. ”Vill du.. ska jag hjälpa med något?”
Milo såg sig omkring. ”Ja.. Det kan du få göra om du vill. Jag har tänkt byta plats på dom här bokraderna med dom här”, förklarade han och pekade. ”Du kan få fixa det om du vill, så tar jag nästa. Då slipper du stegen också, för den är inte att lita på..”
Dom hade småpratat lite som vanligt. Eller; Milo småpratade. Zacharias hade inte sagt så väldigt mycket. Några dunsar hördes plötsligt och när Milo tittade åt Zacharias håll uppifrån där han själv stod på stegen hann han precis se honom tappa dom sista böckerna han hållit i famnen.
”Fan förlåt.”
”Det gör inget”, försäkrade han. ”Det var precis sådär jag också gjorde. Böcker är ändå ganska tåliga.”
”Bra.. dom..”
”Vad sa du?” Han hade inte helt uppfattat dom mumlande orden.
Zacharias såg upp mot honom och skakade på huvudet innan han började plocka upp böckerna. ”Inget.”
Det dröjde inte många minuter förrän nästa duns hördes och när han såg mot Zacharias den här gången verkade han bara väldigt frustrerad på sig själv. Han strök fingrarna genom håret, tog upp en bok och ställde in den i hyllan innan han snabbt drog en hand genom dom svarta hårtesterna igen.
”Du, sätt dig och läs om du vill”, log han. Han ville inte att Zacharias skulle få för sig att han sa det för att han blivit irriterad eller något, han märkte bara på den andre att han nog behövde få sätta sig ner och.. Komma in i en annan värld för en stund kanske. Sådär som Oskar ansåg att han inte hade något behov av för att den världen han levde i var så bra. Men nog kunde man ha en dålig dag även i en sådan värld?
”Va?” Zacharias såg ut att släppa ut ett djupt andetag innan han nickade. ”Ja.. jag tror att jag gör det. Visst lämnade jag en utav böckerna här?”
”Ja, den ligger bakom disken på första hyllan. Du kan hämta den själv”, log Milo. ”Det är ganska bra gjort från att knappt läsa alls till att läsa flera böcker samtidigt.”
Ett litet leende blev synligt på Zacharias läppar. ”Är nog boktipsen som gör det.”
Milo hade några hyllor längst in kvar, men han bestämde sig för att det fick räcka för idag. Istället började han sortera kvittona från dagens köp som han sedan skulle skicka in till Danne i slutet av veckan. När han kastade en blick bort mot Zacharias i fåtöljen var han inte så säker på att bokvärlden hade hjälpt så mycket.. Till och med från där Milo stod kunde han se hur spända händerna som höll i boken verkade vara. Han vände tillbaks uppmärksamheten mot sina kvitton och tog sedan upp häftapparaten för att sätta ihop dom.
”Milo, har du något papper?”
”Att skriva på ell-” När han såg upp hade Zacharias kommit upp på fötter och höll huvudet lätt bakåtlutat samtidigt som det rann några strimmor blod från hans näsa.
”Men gud, vad har- Här.” Han rev snabbt av en bit hushållspapper från rullen han hade stående bredvid kaffekokaren och räckte den andre.
”Tack.” Han knycklade ihop papperet och tryckte det mot näsan och det Milo förvånades mest över – efter det faktumet att han faktiskt plötsligt börjat blöda näsblod – var att Zacharias själv inte verkade förvånad.
”Brukar du.. Blöda näsblod?”
”Nej.”
Milo fortsatte se på honom och kände än en gång att något var väldigt, väldigt fel. Han hade känt det ibland vid andra tillfällen också, men inte som idag. Han antog fortfarande att han var ganska vilsen utav sig och kanske osäker på sig själv, men så som han sett ut när han kommit in genom dörren idag.. Det var något mer. Han hade sett trasig ut. Hans läpp hade inte blivit att se ut sådär av sig själv. Och det var inte normalt att börja blöda näsblod bara sådär.
”Vill du låna toa så har du här.” Han vände sig om och öppnade en liten dörr alldeles runt hörnet av disken.
Zacharias stängde om sig och Milo började tyst plocka ihop det sista för att snart kunna släcka och låsa. Det hade känts som en väldigt lång dag – kanske extra mycket så eftersom det varit in så få kunder. Även om han trivdes ensam så fick väl hans eget sällskap kanske inte tiden att gå så snabbt.
När Zacharias några minuter senare kom ut igen var blodet borttorkat men det var också först då Milo såg att han var lite röd om näsroten. Han drog upp dragkedjan på jackan och kastade en blick mot dörren, och i samma stund bestämde Milo sig.
”Vill du följa med hem ett tag?”
Zacharias sa ingenting utan såg bara på honom.
”För på..?” frågade han och flinade lite osäkert. Men det bleknade väldigt snabbt. ”Jag tänkte bara.. Du får gärna det, om du vill.”
”Okej.”
Han hade inte väntat sig ett okej, men det gjorde honom väldigt glad att höra det. Först och främst för att han inte skulle känna sig helt okej med att skiljas från Zacharias utanför bokhandeln när han verkade väldigt nedstämd, men också för att han tyckte om att umgås med honom och att han insåg att han gärna skulle vilja göra det utanför jobbet också.
”Jag ska bara fixa det sista så kan vi gå sen.”
”Brukar du vara orolig när du stänger själv såhär på kvällarna?” frågade Zacharias medan Milo drog på sig skorna. ”När det är vinter och mörkt och så menar jag.”
”Nej.. Så har jag aldrig tänkt faktiskt. Visst, jag vet om att det är butiker som blivit rånade på samma gata och att risken säkert är större på kvällen, men jag tror det finns andra ställen dom skulle välja framför en bokhandel.” Han tog på sig halsduken sist och greppade sedan tag om sin väska innan han gick mot dörren med Zacharias alldeles bakom. Det skulle nog aldrig vara rätt tillfälle att berätta vad han tänkt om Zacharias, men särskilt inte idag.
”Jo, jag antar det. Kanske ligger ganska långt ner på deras lista.”
Det var inte helt mörkt ute än, men det var så pass att gatlamporna hade tänts och att månen börjat skymta på himlen.
”Är du okej med att gå en bit?” frågade Milo. ”Det tar kanske en halvtimme. Det finns ju buss såklart men jag tycker det brukar vara skönt att få den där promenaden.”
”Ja, det är helt okej”, nickade Zacharias. ”Om du verkligen är okej med att jag..” Han tryckte papperstussen han hade i handen mot näsan men la sedan ner den i jackfickan.
”Det är jag absolut”, svarade Milo innan han behövde avsluta meningen.
Kanske var en promenad bra för den svarthårige också, för efter kanske tio minuter hade hans axlar sänkts något och han svarade inte längre bara på vad Milo sa utan pratade själv också.
”Ner på den här gatan bor Oskar”, sa Milo och pekade. ”Visst hade du inga syskon?”
”Nej”, svarade Zacharias. ”Vad-” Han tystnade i samma stund som Milos mobil började ringa, men när Milo väl hade fått av sig vanten, fått ur telefonen ur fickan och när touchskärmen slutat haka upp sig så hade det redan slutat ringa.
”För kallt för att vara utan vante ändå”, flinade han och tryckte ner mobilen igen. Han kunde ringa upp senare. ”Det var min flickvän.”
”Du har flickvän?” log Zacharias svagt.
”Ja, Emmy heter hon. Hon pluggar sista året på gymnasiet, till frisör, och det tredje året fick dom välja att göra på annan ort om dom ville. Det är mer inriktat då.”
”Vad kul. Har ni varit tillsammans länge?”
”Åtta månader ungefär.”
”Men shit, ska det börja regna nu också..” Zacharias såg upp mot himlen och trots den råa och kalla luften så var det nog alltså inte minusgrader. För dom små regndropparna blev snabbt till båda flera och hårdare.
”Du tycker alltså om vintern?!” Halvskrek Zacharias medan dom sprang. Dom hade redan hunnit bli jätteblöta och att springa till den närmaste busshållplatsen och sedan vänta där skulle inte bli mindre värre än att springa direkt hem.
”Inte dom dagar det regnar!” ropade han tillbaks och gav upp försöken att hålla huvan uppe, hans hår var redan alldeles fuktigt ändå.
När dom väl nådde hans port hade han redan ångrat sig flera gånger. Dom borde ha sprungit till närmaste hållplats och sedan försökt leta på något tak att ta skydd under. Han kände sig helt dränkt, och då hade han ändå haft en stängd vinterjacka. Zacharias hade en halvöppen skinnjacka.
”Herregud”, andades Milo ut efter att porten slagit igen bakom dom och drog handen över ansiktet. Han såg också hur Zacharias huttrade till innan han följde med honom uppför dom tre trapporna.
”Du är inte pälsdjursallergiker eller något förresten?” frågade Milo efter att ha vridit om nyckeln.
”Nej.”
”Okej bra, för jag har katt”, sa han och höll upp dörren för honom. ”Men han är väldigt.. kräsen när det kommer till att godkänna andra. Typ lite sådär att dom inte är värda att ens titta på för att dom ändå inte duger. Och nu låter Gabriel som en bitch men..”, flinade han. Men det var sant. Det hade dröjt väldigt länge innan han ens accepterat Emmy, innan han ens så mycket som visat att han såg henne. Totala motsatsen till hur han var med Milo. ”Men ja, såhär bor jag.”
Zacharias tog tyst av sig skor och jacka – det rann praktiskt taget vatten från den – och klev in i hallen för att sedan kika runt hörnet där det lilla köket låg åt vänster och vardagsrummet åt höger.
”Det är.. litet.”
”Ja jag vet, det-”
”Alltså inte på ett dåligt sätt”, skyndade sig Zacharias att säga.
”Som ett unket bibliotek?” kunde Milo inte låta bli att retas.
Den svarthårige skrattade lågt. ”Det kom ut fel den gången, men ja lite samma känsla som bokhandeln. Jag gillar det.”
”Hur bor du? Bor du med någon?”
”Jag.. bor lite större. Men inte lika mysigt”, svarade han och drog handen genom det droppande håret. Milo la också märke till hur genomblöt hans tröja verkade vara – han ville nämligen minnas att den långärmade tröjan varit ljusgrå och inte mörkgrå när dom varit i bokhandeln. Och om han ens frös hälften så mycket som Milo gjorde så var det tillräckligt illa.
”Jag tror inte ens att te hjälper mot det här”, sa han och gnuggade händerna över sina egna armar. ”Du får gärna låna duschen. För jag måste seriöst ta en sen.”
Zacharias såg något tveksam ut men insåg förmodligen att det skulle vara dumt att säga nej. Vem ville frysa liksom? ”Ja, okej. Vad snällt.”
”Det ligger rena handdukar i korghyllan bredvid dörren. Men du kanske vill låna en tröja också.”
”Jag tror att t-shirten under klarat sig..”, sa han och lyfte på nederkanten av sin tröja. ”Det är nog lugnt.”
”Okej, säg till annars”, log han. ”Jag-”
”Men tjena..”
Milo hade precis vänt sig om mot garderoben för att ställa in sina skor när han hörde Zacharias, och när han vände sig om igen såg han förvånat hur Gabriel – som måste ha kommit ut från hans sovrum – strök sig mot Zacharias ben. Gabriel hade absolut godkänt Emmy, och det hände att han trampade runt lite i hennes knä ibland när hon satt i soffan, men han hade aldrig strukit sig mot henne på det sättet. Zacharias höjde blicken mot Milo och trots det där nedstämda som inte riktigt lyckats försvinna från hans ansikte så skymtade ett leende över hans läppar.
”Har du katt själv eller något..?”
”Nej”, sa han och böjde sig sakta ner för att stryka handen över Gabriels rygg. Och istället för att dra sig undan slank han in mellan Zacharias ben för att stryka sig mot det andra.
”Då är det verkligen något hos dig som han tycker om väldigt mycket.”
”Jag är godkänd alltså..?” flinade Zacharias och strök varsamt handen över Gabriels rygg igen. Det hela gjorde Milo mycket mer emotionell än han trott; men det var Gabriel, och Milo som också känt av någonting från Zacharias från första stund, och att den andre hade det jobbigt med någonting och att hans katt kanske kände av det och på något sätt ville.. trösta.
Han nickade leende. ”Väldigt godkänd.”
Gabriel vred sig under hans hand på det där sättet han brukade göra när han var nöjd, men vände sedan huvudet mot Milo och kom tassande mot honom istället.
”Hej killen. Du gillade honom alltså?”
Zacharias log smått men Milo såg sedan hur han kände på sin läpp med fingertopparna. ”Då.. lånar jag duschen lite snabbt.”
Milo hade fyllt på Gabriels vattenskål och gett honom mat och sedan kollat sig lite snabbt omkring så att det var städat. Vilket det såklart var. Eftersom att han alltid var ordentlig.
Vattnet hade slutat porla inifrån badrummet för en stund sedan och i samma sekund som han hörde dörren öppnas stack Gabriel iväg som en pil ut i hallen. Milo förstod verkligen ingenting.
”Hade du kanske någon.. tröja att låna ut?” Zacharias blev synlig i dörröppningen in till köket, iklädd jeans, håret samlat i en hästsvans och med den stora handduken svept om sina axlar och överkropp. ”T-shirten hade blivit ganska fuktig den också.”
”Ja självklart”, log han och begav sig mot sitt rum. ”Jag gillar när tröjor är lite stora så förhoppningsvis räcker någon till i längden åt dig.”
”Så länge den är torr är jag nöjd”, sa Zacharias som följt med honom. När Milo kastade en blick mot honom såg han hur han tittade sig omkring i det lilla – det var något utav ett tema i hans lägenhet – sovrummet med snedtaket och det välvda fönstret.
”Det är en rätt unik lägenhet du har..”
”Och jag gillar dina lätt svårtolkade komplimanger..”
Zacharias strök en blöt hårslinga bakom örat och drog därefter åt handduken lite mer. ”Jag gillar det. Men lär vara typ en mardröm för den, ganska stora, skaran som vill ha raka linjer och stort och öppet och allt det där. Här är allt ojämnt.”
Milo nickade. Det var sant. Och han gillade också att det var precis så. Han valde bort dom allra tjockaste stickade tröjorna och hittade en mörkgrå – passande kanske med tanke på Zacharias tidigare tröja – i bomull.
”Den här har jag inte ens använt”, log han och ryckte bort prislappen innan han gav den till Zacharias.
”Tack, vad snällt.”
Milo hade tänkt lämna honom ifred att byta om men vände sig om efter att ha klivit över tröskeln då han skulle fråga om han behövde strumpor också. Orden fastnade dock innan dom hunnit över läpparna. Zacharias var vänd bort ifrån honom och han hann bara se hans nakna rygg i några sekunder innan han dragit tröjan över huvudet. Kanske hade han sett fel. Kanske hade han råkat riva sig själv lite när han tvålat in sig? Men det han sett längs sidan, i höjd med revbenen hade sett väldigt mycket ut som långa ärr. Zacharias vände sig plötsligt om och Milo kände sig genast påkommen.
”Jag skulle fråga om du ville ha strumpor också?” frågade han snabbt.
”Nej dom hade klarat sig faktiskt.” Hans blick föll ner till dom nyss nämnda strumporna och det såg ut som att han svalde. Han tyckte inte om att se honom på det här sättet.. och samtidigt visste han inte vad han kunde göra. ”Okej att du gillar stora tröjor, men jag tror nästan du skulle drunkna i den här..?” Zacharias log när han såg upp och höll ut armarna en aning. ”Den är mysigt stor för mig så..”
Milo flinade till. ”Jag kanske var lite snabb när jag köpte den..”
”Kanske.”
”Jag ska ta en dusch jag också, så kan vi dricka lite te sen? Eller vill du hellre ha kaffe? Jag har tyvärr bara pulverkaffe eftersom jag inte dricker själv men..”
Zacharias hade redan fått bevittna hans lätta – eller stora – besatthet av te i bokhandeln, men oftast valt kaffe själv.
”Te blir bra.”
”Bra. Det är bara att.. känn dig som hemma. Jag skyndar mig.”
”Såklart att en te-älskare ska ha många tekoppar.”
Milo följde roat Zacharias blick mot hyllan i köket med alla olika koppar.
”Det är ändå lite roligare än att dricka ur en helt vanlig..”
”Den är jag med på”, nickade Zacharias.
”Du kan få välja din egen”, flinade han och plockade fram skedar och honung. ”Och där står teerna”, fortsatte han och pekade mot den andra hyllan med den nästan lika stora samlingen av tesorter.
”Då tar jag den här, den var snygg”, sa den andre och tog ner den svarta tekoppen med mörkrosa rosor på.
En liten stund senare satt dom båda vid köksbordet, Zacharias med ett mint-te och Milo med smultron, och så två mackor var. Regnovädret verkade ha avtagit ganska snabbt då det inte hördes något mot fönsterrutorna längre.
”Gillade du det?” frågade Milo efter att ha tagit en klunk av sitt eget te.
”Ja det var jättegott. Redan en favorit”, sa den andre med ett snett leende. Tröjan hade hasat ner lite på ena axeln och Milo undrade verkligen hur han hade tänkt när han köpt den. Han skulle ju behöva sy in den..
”Jag gillar mint-te, men inte i övrigt. Typ i choklad och sånt där.”
”Jag älskar mintchoklad”, flinade Zacharias. ”Men det var gott med varm mint också. Man borde ha testat att smälta ner några after eight i det.”
”Absolut inte”, skrattade Milo.
Den närmaste halvtimmen gled samtalsämnena in på lite allt möjligt och för tillfället lyssnade Milo roat på Zacharias som berättade om när han och någon kompis hade plankat in på Liseberg men att Zacharias blivit så åksjuk i första karusellen att både plankningen och åkbandet varit helt i onödan.
”Det hade ju känts mer rimligt om det varit någon snurrande karusell, för sånt klarar jag inte alls av, men ett gungande skepp?”
Milo skrattade och la händerna om koppen fastän den var urdrucken och kall. ”Vilken besvikelse.”
”Ja verkligen.” Zacharias drog upp dom lite för långa ärmarna och satte sedan ner armbågarna mot bordet, och Milo hajade direkt till av någonting på den vänstra armen. ”Vilken typ är du då? Snurrkaruseller eller bergochdalbanor? Eller gillar du fritt fall och sånt där? Kan man avgöra vad för sorts bok som skulle passa en genom en sån fråga också eller?”
”Jag-” Han bet löst tag i läppen och kände att han inte kunde släppa det nu, inte när han sett det där över revbenen också som såg väldigt mycket ut som det han nu såg längs hans underarm. ”Har du.. skurit dig?” frågade han lågt. Det kändes som att det var lika bra att säga det rakt ut. Men han kände precis lika mycket att han kanske hade gått över någon gräns för vad som faktiskt var okej att fråga. ”Och förlåt om jag lägger mig i, du behöver inte.. svara.”
Zacharias såg ner på sin arm och verkade nästan bli förvånad själv. Kanske hade han helt omedvetet dragit upp ärmarna. Han hade bara sett honom i långärmad eller jacka tidigare. Det kändes som att det var tyst en väldigt lång stund innan Zacharias faktiskt öppnade munnen.
”Ja..” Han såg ner i sin kopp och Milo inbillade sig nästan att han kunde höra hur den andre övervägde ifall han skulle säga någonting mer eller inte. Vilket han mest troligt inte skulle göra.
Han trivdes uppenbarligen med honom eftersom han fortsatte komma tillbaks till bokhandeln, men Zacharias tyckte nog inte att han kände Milo så pass bra att han skulle känna sig bekväm med att dela med sig av någonting sådant. ”Jag.. Jag hade det inte så bra hemma när jag var yngre”, sa han tyst och drog ner ärmarna.
Det högg till lite grann i Milos mage och han såg på honom med en orolig rynka i pannan. ”Hur då..?”
”Det var inte dåligt först. Det blev efter att min styvpappa kom in i bilden.. Mamma blev liksom förändrad och..”
”Du behöver inte berätta”, sa Milo igen och såg medlidande på honom.
”Jag tror att jag vill det..”
”Vill du ha lite mer te?” frågade han försiktigt och Zacharias nickade.
”Visst.”
”Samma?”
”Ja.. är ju min nya favorit så.”
Milo tryckte igång vattenkokaren och kunde strax fylla deras koppar igen. Zacharias hade rest sig upp och såg på från där han stod lutad mot köksbänken.
”Vi kan sätta oss i soffan istället, dom här stolarna är inte sköna så värst länge..”
Framför den avstängda tv:n satte sig Zacharias i det hörnet Milo vanligtvis satt i och petade lite på kudden som låg bredvid.
”Dom bråkade typ hela tiden. Och oftast glömde dom bara bort mig, eller blev irriterade utan någon egentlig anledning.. Dom hade väl så fullt upp med sig själva liksom. Jag fattade först inte att.. Att Karl, min.. styvpappa, slog henne. Jag vet bara att han inte gjorde det i början. Eller.. Jag tror inte att han gjorde det.”
”Gjorde han det mot dig också..?” frågade Milo lågt när Zacharias tystnat igen.
”Inte först. Det var bara alla dom där bråken. Och till en början så var jag liksom tyst och försökte ignorera allting, men sen.. Jag klarade inte av det längre. Och det var någon gång efter det som han slog mig också för första gången. Jag var femton. Jag var väl inte ett hot förrän jag började säga ifrån.”
”Okej..” Han visste inte ens vad han borde säga. Vad väntades man säga? Vad skulle låta rätt? ”Jag är ledsen att du.. varit med om det. Eller bor du fortfarande där?” fortsatte han snabbt när tanken slog honom. Han kanske fortfarande var mitt i allt det där. Herregud.. Vad skulle han isåfall göra med den informationen? Slå armarna om Zacharias och inte låta honom gå hem igen? Ringa polisen?
”Nej. Det gör jag inte.” Han mötte inte Milos blick utan såg ner i knäet och drog sedan några fingrar över kudden.
”Så dina ärr..?”
”Jag vet inte varför jag började.. Jag var desperat bara. Och det kändes som att det hjälpte. Och ibland ville jag bara.. Det kändes som det rätta att skada mig själv; helst så fult som möjligt.”
Han såg på Zacharias som fortfarande hade sin blick vänd neråt, på axlarna som återigen åkt upp en aning, på dom långa benen han hade utsträckta framför sig.. Och så tänkte han på honom som femtonåring, säkert mycket kortare, kanske ännu lite smalare, rädd, arg, vilsen. Och det kändes så fruktansvärt orättvist. Hur bra hade inte han själv mått som femtonåring? Hans enda problem hade varit den där ganska korta perioden med finnar..
”Allt var liksom bara sånt kaos. Hela jag var ett kaos. Och så drog jag hemifrån och flyttade in hos en kompis. Jag hoppade av skolan när jag inte orkade med att bry mig längre och.. Ja, typ så.”
”Det låter fruktansvärt”, sa han tyst. ”Men nu då..? Din läpp, och.. näsblodet.”
”Det är inget.” Han såg för första gången på en lång stund upp på Milo och blicken sa honom att han inte ville prata mer. Och då tänkte Milo låta det vara. Kanske hade han råkat hamna i något bråk.. och att det inte var något han ville lägga mer energi på. Att han inte verkade må så jättebra i övrigt var fullt förståeligt. Det skulle Milo inte heller ha gjort om han haft det på det sättet som yngre. Det satt självklart spår. Fysiska också.
”Men dina ärr.. Gör du det fortfarande?”
Zacharias skakade på huvudet. ”Nej.. Jag har slutat med det.”
”Vad bra..”, sa han lågt. Det fanns egentligen mer han ville fråga, men just nu var han bara väldigt tacksam över att han berättat det han gjort. Det var modigt gjort. Och han hoppades att den andre inte blivit att må ännu sämre av att ha gjort det.
Gabriel kom tassande in i vardagsrummet och hoppade smidigt upp i Milos knä. Trots att han satt i ´fel´ sida av soffan. Han strök honom över huvudet några gånger men kunde inte riktigt uppskatta spinnandet på samma sätt som han brukade. Nästan som att Gabriel känt på sig att det var någon som behövde honom ännu mer reste han sig upp igen och klev vidare fram till Zacharias innan han kurade ihop sig alldeles intill.
”Tack”, sa Zacharias efter att ha suttit och klappat Gabriel ganska länge. ”Att du lyssnade och så.”
”Det är det minsta jag kan göra.”
”Det är väldigt mycket”, svarade Zacharias och tittade upp på honom. Alldeles därefter började hans mobil ringa och dom ryckte till båda två. Efter att han tittat på skärmen la han dock ner telefonen igen. ”Kan ta det sen. Men jag kanske borde..”
”Vi kan kolla om det finns något att se på Netflix?” Zacharias hade ändå växlat lite grann i humör tidigare, då när han flinande berättat om Liseberg till exempel, och han ville väldigt gärna att han hellre lämnade lägenheten så än med dom uppdragna axlarna han nu hade.
”Vi som konstaterade att vi hade ganska så skilda smaker när det kom till film?”
”Vi kan ju ha tur”, sa Milo och drog på munnen.
”Alltså det här var illa. Nästan mer illa än första avsnittet.” Zacharias flinade och vände blicken mot Milo. ”Så illa att man kan tänka sig det tredje ändå.”
”Jag känner lite samma sak faktiskt..”, sa han lika roat.
Och sedan ringde Zacharias mobil igen. Han svarade inte denna gång heller men rätade något på sig i soffan.
”Fast jag borde nog.. ta mig hemåt. Men tack för..” Han gjorde en gest med handen som Milo tolkade som ett ´allt.´ och han nickade leende.
”Jag är glad att du följde med.”
Dom gick ut i hallen och Zacharias hämtade sina kläder ifrån badrummet innan han drog lite i kanten på Milos stora tröja.
”Du kan låna hem den såklart.”
Av någon anledning såg han ut att tveka – varför förstod Milo inte riktigt då han knappast borde vilja ta på sig blöta kläder igen.
”Okej.. Jag tar med den till bokhandeln sen.”
När han fått på sig jacka och skor tog Milo dom få stegen fram till honom och sköt undan tanken på ifall dom verkligen var vid det kompisstadiet än. Men han ville nog säga att han tyckte det. Och det skulle ha känts väldigt dumt att inte ha gett honom en kram efter ikväll. Även om den inte skulle kunna ta bort det onda som Zacharias säkert hade i sitt bröst.
Zacharias armar hängde först längs hans sidor och det var bara precis innan Milo släppte honom som han la upp ena armen om honom.
”Vi ses. Hejdå.”
”Hejdå. Ha det bra”, log Milo.
18 år
När han sakta hade blivit att må bättre, när han återigen hade hittat något som var värt att gå upp från sängen för och faktiskt såg något slags ljus igen så hade andra saker förvärrats. Det började med små saker som blev till fler. Jimmy blev ägande på något sätt.
´Vem pratade du med?´
´Varför ska du hem till honom?´
´Betyder inte det vi har någonting? Det känns fan som att du väljer bort mig.´
Och ändå ville Zacharias försvara det med att det var för att han verkligen älskade honom. Och Zacharias ville verkligen vara älskad.
Det första slaget hade han förlåtit två minuter senare. Jimmy hade ju inte menat det.
Ändå så kändes något fel.. Och ändå var han så fruktansvärt kär.
- - - - - - - - - - - -
Zacharias hade lovat sig själv att aldrig lita på någon igen. För se vilken situation det hade satt honom i efter att han litade på någon sist. Jimmy. Ändå hade det känts som en otrolig lättnad att berätta för Milo. Det hade varit om då och inte nu. Men ändå.
Förmiddagen hade varit förjävlig. Han var inte ens säker på hur det hade börjat. Men det hade slutat med att Jimmy skrikit, att Zacharias varit tyst för att sedan ha tappat tålamodet och sagt ifrån, för att i nästa sekund ha ångrat sig och försökt rädda upp situationen. Självklart hade det varit försent.
Jimmy hade sagt förlåt och kysst hans bultande läpp. Och Zacharias hade svalt ner alla ord han egentligen velat säga. Som vanligt. Det var först efter att Jimmy lämnat lägenheten för sitt jobb som näsblodet börjat. Och sedan igen två timmar senare. Han hade haft sådan ångest. Han hade mått så illa. Han hade inte vetat vart han skulle ta vägen om inte till.. Det hade känts som en jävligt dum idé med tanke på hur han sett ut – inte bara den svullna läppen utan också det bedrövade uttrycket som han inte kunnat göra någonting åt. Men trots det så hade han tagit sig ner till bokhandeln. Till Milo.
Det hade känts så bra hemma i Milos lilla lägenhet. Han hade älskat den från första stund. Han hade tyckt om alla hans tekoppar som stod på rad. Han hade tyckt om Gabriel som Milo sagt hade väldigt svårt för att acceptera människor men som av någon anledning verkat tyckt om honom. Han tyckte alltid om att prata med honom – om allt möjligt, så som dom gjorde i bokhandeln, som när dom tagit sällskap en bit förra veckan. Och det hade känts bra att prata med honom om det andra. Han var samtidigt så väldigt tacksam över att Milo inte fortsatt fråga. Att han låtit bli att fråga mer om det han sett i hans ansikte. För han kunde inte berätta om det. Det gick inte.
Zacharias drog igen dörren efter sig och hann bara släppa ner väskan på golvet innan Jimmy kom ut i hallen.
”Vart har du varit?”
”Hos en kompis”, sa han lugnt och drog av sig jackan. Skulle han fråga om tröjan tänkte han bara säga att han köpt den på stan tidigare.
”Varför svarade du inte när jag ringde då? Jag har ringt flera gånger.”
”Batteriet dog redan i eftermiddags, jag visste inte ens att du ringt.” Det var enklare att ljuga när han inte såg rakt på Jimmy, så när han väl blev tvungen att se upp sjönk det lilla, lilla självförtroendet han hade. ”Sorry.”
”Jaha men.. vadå vilken kompis var det?”
Jimmy visste lika väl som honom hur få kompisar han hade kvar. Om dom ens kunde räknas som det när dom nästan aldrig hördes. Ännu mindre sågs. Han hade börjat glida ifrån dom alltmer det senaste året eftersom han inte velat göra Jimmy upprörd. Redan då när han tyckt att det var ett fullt förståeligt beteende, att Jimmy var kär och självklart ville umgås med honom så mycket som möjligt. Då innan han fattat hur illa det var så hade det nästan känts smickrande att Jimmy blivit svartsjuk. Ett bevis på hur mycket han ändå älskade Zacharias. Att han behövde honom också och inte bara tvärtom.
”En som.. Jag känner honom inte så bra än..” Han ljög igen. Det kändes som att han hade känt Milo hur länge som helst. Och det var både lugnande och skrämmande.
Jimmy som stått lutad mot dörrkarmen till vardagsrummet rätade väldigt snabbt på sig. ”Varför var du hem till honom då?! Om du inte ens känner honom?” Han spottade nästan fram dom sista orden och Zacharias svalde hårt.
”För att.. Jag vet inte.. Jag, alltså han jobbar i en bokhandel jag varit till och..”
”Alltså vad fan.. hör du inte hur det låter? Hur mycket har du träffat honom egentligen? Är det någon jävla kille du hänger med varje dag jag är på jobbet eller? Och som du nu åker hem till? Jag hoppas att du skojar Zack, för det låter helt-”
”Nej jag har inte.. Det är klart jag inte träffat honom varenda dag, varför skulle jag göra det?” Han hatade honom. Han hatade honom. ”Jag ville bara vara schysst när han frågade.”
Jimmy drog suckande en hand genom håret. ”Ja okej. Ska vi äta något eller? Jag väntade på dig så.”
Zacharias nickade. ”Visst.”
”Du..” Jimmy stannade till, vände sig om och la armarna om honom.
För länge sedan hade just något sånt känts så väldigt bra. Då hade fjärilarna fortfarande bott i hans mage.
Nu lutade han kinden mot hans bröstkorg och lät dom sorgsna och ilskna känslorna slåss om hans uppmärksamhet.
vill som vanligt gärna höra vad ni tycker =D
|
| Kommentarer | | Vapor - 16 jan 18 - 18:40 | Jag skulle Veta hur Milo organiserar sin lilla mysiga bokhandel. Och Zacharias när han tappar böckerna, </3 Tycker så synd om honom när han mår så dåligt D: Tur att han har snällMilo, som sagt.
Sen känner jag med honom med näsblodet, T_T Under vintertid blöder jag massor! Stackars Milo som blir chockad över det. Tror kanske näsblodet är av något annat än torra slemhinnor men ändå O_O Drygt att blöda näsblod!
Förövrigt håller jag med Arbok att det var modigt av Zacharias att öppna upp och prata om sina ärr, det visar hur mycket de börjar öppna upp för varandra. SnällMilo!! :3
Att hata Jimmy känns som standard. | | arbok - 2 jan 18 - 18:46 | Fortsätter att starkt hata Jimmy :))) Men angående resten av kapitlet:
Ambitiöst av Milo att möblera om hela affären! I och för sig är det väl lite så det brukar vara, fixar man något fixar man allt eller åtminstone tio grejer till. Känner Zacharias frustration när han tappar böckerna. Typ minsta lilla grej blir ju skitjobbig när man redan mår dåligt.. Tur att han verkar ha fattat så stort tycke för Milo ändå (och Milo för honom) så att han blir på bättre humör sen.
Blev förvånad över att han vågade berätta om sina ärr på en gång o: iofs är väl det lättare eftersom det var ”förr” och han ändå undanhåller ”nu” för Milo… kunde ju nästan hoppats att han sagt det också, så Milo kan låta honom bo i bokhandeln eller hemma hos honom haha. Känns som han kommer få reda på det till slut ändå och då hoppas/tror jag att Milo ställer upp eftersom han redan verkar känna så starkt för honom. |
|
|
|
