Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

us against the world, always - [del 3]

den här storyn har jag verkligen bara skrivit på utan att ha nån riktig uppfattning om hur olika långa kapitlen blivit, så det blir något utav en överraskning för mig när jag rättar haha. det här blev tydligen ett lite längre =)


”Ska vi köpa en glass eller något? Jag vet inte om jag ens är sugen på en men det känns typ som något man måste göra när det är så här fint väder?”
Romeo skrattade åt det Zack sa men nickade. ”Vi kan köpa en glass. Fast det är nog helt okej om du låter bli och köper något annat också.”
Zack rynkade pannan något. ”Isåfall tror jag att jag satsar på en kall fanta istället.”
Sagt och gjort hade dom köpt glass och dricka och sedan slagit sig ner på en bänk i stans centrala park.
”Trivs du på jobbet?”
Zack höjde smått på axlarna och tippade huvudet åt sidan. ”Alltså, det funkar. Det är inte världens mest stimulerande arbetsuppgifter om man säger så, men det är pengar.”
”Inget du skulle vilja fortsätta med efter sommaren alltså?”
”Helst inte”, log han. ”Men.. hur är det med dig då?”
Han och Zack var kompisar ifrån gymnasiet men efter olyckan hade dom liksom glidit ifrån varandra. Han trodde inte att det var vad Zack hade velat – han hade bara haft svårt att veta hur han skulle bete sig. Precis som många andra av hans klasskompisar. Han hade full förståelse för det; att det även efter den första tiden kanske kunde kännas som att det inte längre var okej att prata om vardagliga saker, att det på något sätt skulle vara respektlöst. Men efter att Romeo tagit sig igenom det där värsta, när han tvingat sig tillbaks till skolan så hade allt han velat ha varit det vardagliga. Han hade velat ha frågor som ifall han hört något bands senaste album, klagande på skolmaten, det vanliga skitsnacket innan lektionerna började, allt sånt där som kanske var ganska oviktigt i det stora hela men som ändå var betydelsefullt för att få det att kännas som att inte hela världen gått under.
När han hört av sig till Zack igår och frågat ifall han ville ses hade han hört hur förvånad han blev, men också en lättnad. Han ville tro att han också saknade att bara hänga utan att känna några ´måsten.´ Trots det var det nu enkelt att höra att han faktiskt inte frågade helt allmänt hur det var med honom utan Hur är det med dig? Han antog att det var en balansgång.
”Det är bra, var ambitiös och tog en sväng till gymmet innan jag träffade dig.”
Precis som han hoppats verkade hans lättsamma svar ha fått Zack att slappna av något. ”Det var imponerande ambitiöst faktiskt. Gymmet jag går på har helt usel luftkonditionering så dit kan man inte ens gå om det är så här varmt.”
”Illa”, flinade han och fångade upp lite glass som var på väg att rinna nedför struten med tummen.
”Är det bra med Kim också? Har inte sett henne sen vi slutade.”
”Ja men det är det. Hon anmälde sig till någon bakkurs igår faktiskt. Totalt otippat eftersom hon aldrig varit intresserad av vare sig matlagning eller bakning..”
”Kan ju vara positivt för dig dock”, log Zack brett. ”Om hon får hemläxor och sånt menar jag.”
”Tror jag undviker eventuella smakprov tills halva kursen gått isåfall, så kanske det är mer säkert.”
Zack skrattade. ”Låter smart.”
Den nyss nämnda värmen avtog lite när alltfler moln började dra in på himlen och dom bestämde sig för att börja röra på sig istället.
”Vi har pratat om att dra ihop en fest nästa helg; jag, Alexander, Eric.. Dom vanliga du vet. Du borde komma.” ´Dom vanliga´ som inte hade bjudit in honom på någon fest överhuvudtaget sedan det hade hänt. För att dom mest troligt skulle ha känt sig obekväma av att ha honom i närheten. ´Killen vars föräldrar dog.´ Men än en gång; han förstod det. Och han var glad att Zack frågade nu.
”Absolut, kul.”
”Ta med Kim om hon vill också.”

Senare samma dag, vid halv nio rättare sagt, stupade Romeo i sängen. Medan det mesta sakta hade blivit bättre och bättre så var det sämre när det kom till energi. Det var inte alltid så; men ofta när han gjort någonting under dagen, även något simpelt som att ha hängt med en kompis en stund, så kände han sig helt slut när det närmade sig kväll, precis som att det där simpla hade varit betydligt mer ansträngande än han själv ville inse. Han visste inte varför det var så och han försökte låta bli att bry sig. Han ville ha tillbaks sitt vanliga liv så gott det gick och om han då behövde stå ut med lite trötthet så fick det väl vara så.
Resten av veckan fortsatte i ett ganska bra spår. Han tog sig till gymmet, cyklade till sjön igen för att bada med sin syster och lyckades göra typ världens godaste tacopaj.
Det var torsdag nu, och Romeo var i full färd med att leta efter sin rödsvartrutiga skjorta. Han visste att han hade tvättat den för några dagar sedan, men ändå så var den spårlöst borta när han letade igenom den rena klädhögen i tvättstugan. Han kände sedan ett strävt tyg mot fingrarna och drog triumferande fram den eftersökta skjortan. Han tog av sig dom gråa pyjamasbyxorna han släntrat runt i under förmiddagen för att ersätta dom med ett par lågt skurna svarta jeans. På väg ut från tvättstugan stannade han till mitt i rörelsen att ta på sig skjortan. Studentskyltarna hade stått där inne sedan just studenten, men av någon anledning fastnade hans blick lite extra idag. Hans egen hade tippat åt sidan och var halvt dold bakom bordet där den rena tvätten låg, medan Kimmies tydligt syntes. Han älskade den där bilden; bara för att den var så typisk henne. Han gissade på att hon var fem eller sex år gammal. Det svarta håret var samlat i två flätor och över dom hade hon en blomkrans som hon dragit ned alldeles för långt och snett så att den dolde det ena av dom gröna ögonen, och underläppen putade tjurigt. Han mindes inte just den midsommaren, men han mindes att Kimmie aldrig haft vare sig krans eller någon söt klänning på sig efter det.
Studenten. Den hade blivit mer än han trott men också så väldigt mindre. Dom hade ju planerat den sedan första året på gymnasiet. Det hade inte alls varit tänkt att den så kallade mottagningen bara skulle ha spenderats med deras moster, hennes man och kusinerna. Men varken Romeo eller Kimmie hade velat haft några andra släktingar eller vänner där, dom hade inte ens velat vara i huset.
Festen på kvällen hade dom ändå inte valt bort, men den hade slutat med att Kimmie som panikslagen dragit därifrån gråtande ringt Romeo. Helt förtvivlad. Just då hade han varit i skick att kunna prata med henne, men senare blivit så full – av ren desperation han också – att Jamie (en av hans få närmare kompisar som funnits där för honom sedan olyckan istället för att bara anta att det var utrymme han ville ha) fått ringa sina föräldrar. I vetskapen att Romeo inte velat att hans moster skulle få veta.
Ändå hade det varit en bra dag som han kunde se tillbaks på med glädje. Han hade aldrig någonsin trott att han skulle kunna uppskatta den dagen utan deras föräldrar närvarande, men när dom sprungit ut där på trappen för snart fem veckor sedan så hade han känt sig lycklig.
Håret var fortfarande fuktigt och trots att solen skulle ha kunnat åtgärda det ganska snabbt tog han fram hårfönen för att se till att det blev på det sättet han ville.

[09:42 nytt meddelande- Kimmie] är du taggad?! :D lycka till x 2749 gånger.
[09:42 sänt meddelande] vet inte om jag ska ta det som en förolämpning att jag behöver så extremt många lycka till?

Han drog på munnen och höll sedan upp mobilen framför sig för att ta en selfie. Nu med skjortan knäppt och det svarta smårufsiga håret tämjt.
[09:43 sänt meddelande] godkänt?
[09:43 nytt meddelande- Kimmie] mycket väl godkänt snygging :) det kommer gå jättebra!
[09:43 sänt meddelande] tack.


Romeo hade planerat att börja cykla mot stan i ganska god tid innan arbetsintervjun så att han inte skulle behöva komma dit helt svettig. Men eftersom han först inte hittat sin nyckelknippa och därmed inte kunnat låsa upp cykeln och sedan halvvägs nedför gatan utanför deras hus insett att han glömt mobilen och behövt trampa tillbaks så var han inte alls ute i så god tid längre. Det var ingen risk att han skulle komma försent, men risken fanns att han skulle ha blivit ganska varm om ryggen innan han kom fram. När han närmade sig stan släppte han styret med ena handen för att dra fram mobilen ur jeansfickan men hann inte kolla på skärmen ifall han fått ett sms eller om han bara trott sig höra ett pip tidigare. Han hann knappt fatta att det var han själv som bromsat förrän cykeln gjort en tvärnit. I korsningen längre fram kunde han se två bilar som alldeles nyligen måste ha kolliderat. Den röda bilens motorhuv var helt inbucklad och på den vita bilen var det istället förarsidans dörr som var totalförstörd. Människor rörde sig omkring. Sirener blinkade. Han hörde ännu fler, avlägsna men ändå så tydliga att dom skulle ha kunnat vara alldeles bakom honom. Han såg en bår. En man med nackkrage. Fler bilar runt om. Och han bara stirrade.
Händerna hade greppat så hårt om cykelstyret att knogarna vitnat men han vågade för sitt liv inte släppa på greppet med rädsla för att han skulle tappa balansen helt då. Andetagen som först varit helt obefintliga var nu istället tunga och smärtsamma.
Han hade spelat upp scenerna från hans föräldrars olycka otaliga gånger, så som han föreställde sig att det hade kunnat se ut. Hur det hade låtit. Han hade tvingat sig att sluta eftersom han ändå inte skulle kunna veta helt säkert, och för att det inte heller gjorde saken det minsta bättre.
Men att nu se en olycka så pass nära kastade helt omkull honom.

Romeos första tanke hade varit att fly hem. Att samla sig så pass att han kunde hoppa upp på cykeln och börja trampa igen, och att sedan bara cykla hem och låta panikkänslorna vinna. Men så hade han istället tagit upp mobilen och sett att han än så länge bara var fem minuter sen. Att det säkert inte var hela världen. Han kunde inte kasta bort den chansen.
Ljudet av sirenerna hade följt honom in i stan och gång på gång fått honom att tappa koncentrationen på vägbeskrivningen han hade fått i mailet och som han försökte leta sig fram med. Han visste inte vad det var som orsakade den värsta ångesten; ifall det var alla tankarna, bilderna, minnena på hans föräldrar som han spelade upp i huvudet eller om det var stressen över att han inte hittade fram till adressen kontoret skulle ligga på. Han kunde inte ens räkna till gångerna han velat ge upp och sjunka ihop på marken och bara skita i resten utav dagen.

En aning andfådd sjönk Romeo ner i en blå stol i den stora lobbyn. Han hade sagt vad han hette och vem han skulle träffa i receptionen men inte fått något mer svar än en nick och en handgest mot just dom blåa stolarna. Dom kanske redan hade strukit honom från sin lista, för att han redan gett ett dåligt intryck som inte varit där den uttalade tiden. Men om han fick chansen ändå? Ytterligare en våg av stress sköljde över honom och han drog snabbt fingrarna genom håret för att kontrollera att det fortfarande låg som det skulle. Han försökte borsta bort obefintligt damm ifrån jeanslåren och sedan-
”Romeo Pixgren?”
Hans gröna blick for snabbt upp och han såg förvirrat på den blonda kvinnan. Han hade trott att.. Fast det kanske inte var chefen han skulle prata med? Utan att han hade en sekreterare som skötte intervjuerna? Benen kändes skakiga när han reste sig upp och han harklade sig en gång innan han äntligen öppnade munnen.
”Ja, det är jag.”
”Kom med här. Det är lite ont om tid. Som du säkert förstår.” Hon gjorde sig inget besvär med att presentera sig men sparade inte på spydigheten i rösten. Men det var trots allt han som var sen och inte hon. Hennes klackar klickade snabbt mot golvet och Romeo följde efter med sina egna converse. Uppför en marmortrappa, in i en korridor och ytterligare en. Hans blick vilade på hennes strama hästsvans och han var nästan på väg att krocka rakt in i henne när hon plötsligt stannade.
När hon vände sig om gav hon honom en granskande blick och han svalde tyst. Allt hade känts så bra imorse. Nu.. Han kunde fixa det här. Han behövde bara släppa alla tankarna som fullständigt knockat honom och fokusera på det som hände nu. Inte på en olycka som inte hade någonting alls att göra med-
”Julian tar snart emot dig.”
”Tack.”
Hon gav honom ett kyligt leende. ”Vi får hoppas att du var värd det.”
Något sa honom att hon redan bestämt sig för att fallet var precis tvärtom. Han sjönk den här gången ner i en blå fåtölj istället och det dröjde inte längre än till att en dörr slagit igen efter den blonda kvinnan förrän dörren framför honom öppnades och en mörkhårig man uppenbarade sig.
”Romeo?”
”Ja”, sa han och reste sig snabbt upp och sträckte fram handen. ”Ursäkta att jag är sen, det-” Vad skulle han säga? Vad fanns det för ursäkt som skulle låta bra? Som han inte ens kunnat bemöda sig med att ringa upp och uttala?
Julian verkade tacksamt nog inte känna att det var nödvändigt att vänta på någon fortsättning och en ursäkt som förmodligen skulle ha varit väldigt dålig utan tog istället hans hand med en nick.
”Julian.” Han visade honom in i rummet och Romeo kände i samma stund hur det blev allt svårare att kontrollera den häftiga pulsen igen. Han skulle bara ha behövt fått åka hem och lugnat ner sig och sedan fått börja om igen. Han skulle bara behövt en timme. En halv.
”Kaffe?”
”Va? Jaha. Ja tack”, nickade han efter att ha satt sig i ännu en blå fåtölj. Blått verkade vara deras grej här. Efter en liten stund ställdes en kopp ned framför honom på skrivbordet, och Julian tog plats på andra sidan utav det.
”Så, Romeo. Du tog studenten nu i år?”
”Ja. Jag gick ur skolan nu i..” Maj. Juni? Jo det var juni. ”Juni.” Han lyfte kaffekoppen för att ta en klunk och när han sedan skulle ställa ner den – med en något skakig hand - råkade han istället tippa omkull hela. Med stora ögon såg han den bruna vätskan sprida ut sig över det ljusa träet och mot en pappershög som låg snett framför honom, och fastän det redan var meningslöst ställde han blixtsnabbt upp koppen igen. ”Gud förlåt!”
Julian hann åtminstone rädda undan papperna och fixade också fram servetter ur en låda.
”Ingen fara”, sa han men Romeo uppmärksammade den tysta sucken när han torkade av sina händer på ännu en servett och återigen satte sig ned. ”Vill du ha nytt kaffe..?”
Skulle han ha svarat ja hade han förmodligen blivit utskickad i samma sekund. Men han hade inte ens velat ha något när han frågade första gången så han skakade därför på huvudet. ”Det är bra, tack.”
Räckte ens mörkröd för att beskriva nyansen i hans ansikte?
”Dåså, vad har du för starka sidor Romeo?”
Det var som att en gardin drogs ner i huvudet. En mörkläggningsgardin som släckte ner alla tankar och förmåga till att skapa nya. ”Ja jag.. Jag är plikttrogen.” Han hade kommit försent. ”Jag.. ursäkta jag, jag tror att jag skrev det i mitt brev. Mina bra sidor menar jag.”
Han försökte desperat lugna ner sig själv men det funkade inte alls. Allt gick åt helvete.
”Jo, men jag vill gärna göra dig presentera dig utöver det skriftliga också.”
Bilder av bilolyckor dansade framför hans näthinna. En blandning av dom han nyligen sett och sådana han framkallat själv.
Han nickade tyst och svalde. Bra sidor.. Bra sidor.. Plikttrogen. Vad hade han mer skrivit..
”Men om vi går vidare så länge då”, sa Julian istället när han inte kunnat få fram något mer än sin värdelösa nick. ”Jag förmodar att du har en viss klarhet i vad vi är för företag och vad våra visioner är?”
”Ja, absolut.”
”Vad skulle du – enligt dig själv – kunna erbjuda som skulle göra oss ännu bättre?”
”Jag.. Jag skulle nog..” Han blinkade till och försökte än en gång leta i huvudet men det gick inte. ”Jag vet inte..”, sa han till sist lågt.
”Du vet inte?” upprepade Julian.
Han skakade på huvudet och försökte stressat minska klumpen i halsen. ”Jag är ledsen, jag vet inte.”
Julian samlade ihop lite papper framför sig och såg sedan något undrande på honom. ”Du får ursäkta att jag frågar Romeo, men är det du som har skrivit ihop ditt personliga brev?”
Han nickade igen. Det kändes som att det var det enda han var kapabel till just nu. Det var klart att det var han som skrivit det. Han hade låtit både Kimmie och Joel läsa igenom det och dom hade inte alls varit förvånade att det varit så bra. Dom hade sagt att han inte skulle ha kunnat fått fram sig själv på ett tydligare sätt. Att det inte fanns en chans att dom inte skulle höra av sig efter att dom hade läst det där.
”Okej. För jag måste vara ärlig och säga att jag inte alls känner att jag har samma person framför mig. I telefon lät du..” Han klickade till med tungan som att han sökte efter dom rätta orden. ”Vi har ju väldigt nära kontakt med kunderna i vårat företag, och med tjänsten du söker så skulle du verkligen vara vårat ansikte utåt, så om det här..” Han gjorde en gest mellan dom. ”.. Är ett problem så är det såklart helt okej personlighetsmässigt. Det är absolut inte alla som är utåtriktade och bekväma med situationer då man är i centrum och behöver kunna tala för sig. Men just när det kommer till oss, i synnerhet den här tjänsten, så skulle det dessvärre vara ett problem.”
Han lyfte sin gröna blick och mötte den andres som verkade vänta på en bekräftan att han förstod vad han sa.
”Ja, det förstår jag men-”
”Jag hoppas att du inte tar det personligt på det sättet Romeo.”
Han var inte tillbakadragen. Han hade inga problem med att stå i centrum. Det här var ju inte han. Den misslyckade killen som satt framför honom var inte den Romeo han kunde vara. Den han egentligen var.
”Det är.. Jag har inga problem med det. Det.. Vad var frågan? Vad jag har att erbjuda er?”
Julian såg lite mer hoppfull ut nu. ”Precis.”
”Jag är bra på..” Han knöt hårt händerna när ytterligare en blackout hotade honom. Känslorna från det där telefonsamtalet den där hemska kvällen flimrade förbi. Känslorna för en timme sedan. Känslorna som exploderat för snart två år sedan, som hela tiden var närvarande inom honom. Dom som han aldrig – hur mycket han än intalade sig att han kunde – var i stånd till att stänga ute.
”Vet du vad, jag tror att vi avslutar den här intervjun nu. Jag har ju ditt material som du skickade in, och..” Intervjun? ”Vi hör av oss.”
Han nickade – igen – och reste sig upp på lika skakiga ben som tidigare. Han tog Julians hand och försökte besvara hans leende.
”Ha det bra Romeo.”
Han höll masken tills att han lämnat byggnaden. Tills att han rundat hörnet där han ställt ifrån sig cykeln och tills att han med darrande fingrar fått fram en cigg. Därefter slog han knytnäven rakt i tegelväggen. Ändå var smärtan inte i närheten av vad han ville känna.
Varför skulle dom fortsätta förstöra för honom?! Räckte det inte att dom hade lämnat honom och Kimmie?! Var dom tvungna att förstöra ännu mer? Varför kunde han bara inte få bestämma över sitt eget liv igen?!
Han tog ett djupt bloss och strök häftigt den andra handen genom håret. Om det inte varit för bilolyckan han sett så skulle han inte ha haft några problem alls med att ha fixat den där intervjun. Nu hade hans självförtroende varit som bortblåst. Det hade inte varit han där inne. Inte i närheten. Allt för att hans föräldrars jävla olycka fortsatte att förstöra. Skulle hans liv bli helt hopplöst på grund av det? Var det bara lika bra att ge upp allting utan att ens försöka? För vad var det för idé med att försöka när det bara skulle fortsätta på samma sätt?

Romeo hade just hoppat av sin cykel när han hörde knastret i gruset bakom sig och sekunden senare Joels röst.
”Tja!”
Han tog ett djupt andetag och vände sig om. ”Tjena.”
”Är Kim hemma? Hon svarade inte på mobilen men jag tänkte att-”
”Nej hon är hos Jenny.”
”Jaha okej”, log Joel och klev av sin cykel. ”Vart har du varit då?”
Om han bara hade kommit hem fem minuter tidigare så hade han kunnat låta bli att öppna när Joel plingat på dörren. Nu tog han bara till all kraft han hade för att hålla rösten tillräckligt stadig. ”Jag hade min intervju idag.”
”Men just ja! Shit, jag trodde det var imorgon. Hur gick det?” frågade han med ett leende.
Romeo särade på läpparna men när det inte kom ut något skakade han bara på huvudet. Joel rynkade först pannan något men log sedan igen.
”Men kom igen, det gick säkert skitbra.”
”Det gick åt helvete.”
Joel släppte ner sin cykel på marken och tog stegen fram till honom. ”Vad menar du.. Det vet du väl inte?”
”Jo det vet jag. För jag sa i princip inte ett enda jävla ord. Och det jag ändå sa var bara helt värdelöst. Allt på grund av att jag skulle råka se två jävla bilar som hade krockat i stan och-” Han drog hårt fingrarna genom håret och funderade på om han skulle be Joel åka därifrån eller bara gå upp till huset och hoppas att han insåg det själv. Men det var redan försent. Han hade redan fått den där blicken av medlidande som han hatade. Eller egentligen; den han hatade att få utav alla förutom Joel. Hur mycket han än ville hata den också. För att den kändes så mycket mer. För att han visste att Joel var den enda som förstod vad han och Kimmie verkligen gick igenom utan att själv ha varit med om det. Och ändå så hade han ju det; för att han varit vid hans systers sida i vartenda stadie. För att han sett Romeo gå igenom dom flesta. För att Joel var den enda som visste att han också bröt ihop när ingen annan såg.
”Romeo..”, suckade Joel tyst när han la upp armarna om honom.
”Det är bara helt jävla hopplöst”, mumlade han. ”Jag fattar inte ens varför jag försöker.”
”För att du inte är den sortens person som ger upp. Det är varför du fortfarande försöker. Och varför du gör det sjukt bra.” Den andre hade släppt honom med armarna men höll kvar hans blick.
”Genom att ha sabbat en riktigt bra chans som förmodligen skulle ha blivit någonting bra? Hur fan kan det vara bra Joel?”
”Okej du kanske misslyckades med en grej, men hur mycket annat gör du inte som är sjukt bra? Bara saken att du sökte ett jobb. Att du går upp på morgonen. Att du skrattar med mig. Att du fortfarande retas med Kim så att hon minst en gång per vecka klagar på att hon vill flytta hem till mig istället men som vi alla tre vet aldrig skulle ske eftersom hon älskar dig mest över allt annat. För att du fortfarande är Romeo, för att du är världens bästa brorsa, en asbra kompis och för att du faktiskt inte har gett upp allting.”
Klumpen i halsen hade vuxit sig ännu större och han ville än en gång be Joel dra därifrån. Men precis som han sagt om Kimmie; att dom alla tre visste att klagandet om att vilja flytta därifrån bara var tomma hot så var hans tanke precis likadan. Han ville inte alls att Joel skulle lämna honom ensam just nu.
”Jag spillde ut kaffe på hela chefens skrivbord.”
Joel skrattade till. ”Seriöst? Säg att det var efter intervjun som ändå hade gått dåligt?”
”Innan den ens hade börjat.”
Joel skrattade igen. ”Det var ju jävligt klantigt.”
Han ryckte flinande på ena axeln. Joel gjorde också sjukt bra saker. Som att lyckas med att dra upp honom från någonting som kändes som ett svart hål till att faktiskt kunna andas – och skratta – igen.
”Hänger du med in eller? Tror inte att Kimmie skulle vara borta så länge.”

Kimmie hade inte varit borta länge – han hade hört henne öppna ytterdörren där nere för ett tag sedan och därefter hur duschen vridits igång- men Joel var inte kvar utan hade fått dragit iväg ganska snabbt då hans mamma tydligen glömt husnyckeln på jobbet och behövde komma in där hemma. Joel hade först suckat när han berättat för Romeo men avbrutit sig mitt i när han alldeles säkert hade sett hans reaktion. En bra dag hade han inte brytt sig utan bara flinande himlat med ögonen, men det var ingen bra dag och det hade plötsligt känts fruktansvärt jobbigt att veta att han aldrig någonsin skulle kunna få ett sådant samtal. Något så enkelt som att hans mamma behövde att han kom hem för att släppa in henne. Joel hade kramat honom lite längre än vanligt när dom sagt hejdå i hallen, följt utav standardfrasen ´vi ses imorgon.´ För det gjorde dom ju. Om inte för att umgås just dom så åtminstone när han dök upp för att han och Kimmie skulle iväg på något.
Nu satt han på sängen med gitarren liggandes bredvid. Han hade tvekat att ens ta tag i den men ändå tvingat sig själv till det. Han hade ju älskat att spela.
´Medan det mesta sakta hade blivit bättre och bättre så var det sämre när det kom till energi.´ Det stämde inte. En mer korrekt formulering skulle vara att ´en del´ hade blivit bättre och bättre. Men inte det mesta. Inte dom kvällar då han kvävde ångestfyllda utandningar i kudden, allt oftare på gränsen till att bli lika ångestfyllda snyftningar (men som han fortfarande lyckades trycka bort.) Inte dom gånger då han lutade pannan mot den kaklade väggen i duschen och kände hur axlarna bara skadade. Inte när Kimmie nämnde något som egentligen inte borde trigga honom men som fick honom att bita sig så hårt i läppen att det smakade järn och som först senare – när han var ensam – fick honom att lika hårt krama sig själv i ren desperation att hålla ihop det som fanns kvar. Nu när Kimmie inte alls bröt ihop lika ofta så var det Romeo som gjorde det istället. Kanske för att han hållit allt inne så länge tidigare. Kanske för att det kom ikapp honom allt oftare nu. Men precis som då så ville han också nu göra allt för att dölja det för sin tvillingsyster. Han ville inte dra med henne ner igen.
Men det var inte alltid så. Det kunde gå en vecka eller två då han självklart tänkte på det som hade hänt men utan att han sjönk ner i ett svart hål. Han tänkte sig fortfarande en framtid. Han kunde återigen störa sig på småsaker som tidigare känts banala. Det gick framåt. Men med några rejäla bakslag ibland som han till sin frustration och ibland rädsla inte kunde kontrollera.

En knackning hördes på hans dörr innan den drogs upp av Kimmie. Iklädd svarta mjukisbyxor och en lite för stor vit t-shirt som hade blöta fläckar över axlarna, orsakat av hennes uppenbarligen blöta hår.
”He- Har du spelat?” log hon stort och nickade mot gitarren.
Han drog svagt på munnen men skakade på huvudet. ”Nej..”
”Har du prövat..?”
”Att peta på den ja”, svarade han uppgivet. För det var ju inte mer än så det hade blivit. Hans syster gav honom ändå ett leende och nickade. Hon visste att det var ett stort framsteg även om det skulle få andra att bara höja på ögonbrynen och undra vad problemet var. Kimmie behövde inte någon sådan förklaring.
”Gick inte intervjun något bra..?”
Han antog att det återigen var deras tvillingkoppling som gjorde att hon redan förstått. Annars skulle frågan ha varit ´hur gick intervjun?´
När han inte direkt svarade klev hon in i hans rum och kröp upp bredvid honom i sängen – först efter att försiktigt ha flyttat på gitarren som trots oförmågan att kunna spelas på fortfarande betydde otroligt mycket för honom. ”Varför gick det inte bra?”
Han berättade om det han sett i stan. Om beslutet att först bara åka hem men att han ändrat sig och bestämt sig för att ångesten inte skulle få vinna. Hur dåliga svar han gett Julian och hur det hade känts som att han bara befann sig i en enda stor blackout. Han berättade allt det där, men han var noga med att hålla andetagen under kontroll, att inte knyta nävarna så hårt som han egentligen ville, att inte blinka onormalt många gånger.
”Det kommer gå bättre nästa gång”, sa hon lågt och la armarna om honom i en hård kram. ”Jag skulle också ha reagerat på exakt samma sätt..”
”Men jag hatar det. Jag hatar att jag lät mig påverkas. Om jag bara hade kunnat.. Om jag bara hade skakat av mig det så vet jag att det hade gått bra. Jag hade fått jobbet, Kimmie. Jag vet det. Men du såg inte hans blick; han såg medlidande ut. Och då visste han inte ens vad det berodde på. Han tyckte bara synd om mig för att jag framstod som totalt värdelös. Sedan när skulle jag ha svårt att stå i centrum? Jag har för fan alltid gillat det! Jag hade varit bra på det där jobbet.”
”Jag vet. Jag vet det Romeo. Släpp allt som hände på den där intervjun, det är ingen mening att lägga energi på det nu. Han bedömde inte den riktiga Romeo så du behöver inte ta åt dig någonting utav det där. Okej? Vi vet allihop att du skulle ha gjort det jättebra om du.. Om du hade haft förutsättningarna du hade när du först åkte hemifrån.”
Hon hade rätt. Han visste att han inte behövde försvara sig inför henne, att han inte behövde försvara sig inför sig själv. Men det var fortfarande jävligt svårt att lyssna på dom tankarna.
”Det går bättre nästa gång, du får fler chanser”, sa hon igen och greppade hans hand. ”Vi gör det tillsammans, eller hur?” Han såg ner på hennes handled som pryddes av samma tatuering som han själv hade på samma ställe. Två vertikala streck med ett svart ifyllt hjärta igenom. Dom hade gjort tatueringarna samma dag som dom fyllt arton och tatueraren hade trott att Kimmies ständigt rinnande tårar hade berott på smärta. Det hade dom förvisso gjort, men av en helt annan än han någonsin kunnat föreställa sig. Dom hade länge pratat om att göra matchande tatueringar, långt innan olyckan, och det hade känts ännu viktigare efter den där dagen.
”Ja”, suckade han lågt och släppte hennes hand för att dra båda sina genom håret. ”Du tänker alltså inte heller visa dig utanför dörren något mer idag?”
”Vad får dig att tro det?”
Han gav hennes kläder en menande blick.
”Tack?”
Han flinade bara till svar och fick snart tillbaks ett från Kimmie.
”Jag följde spontant med Jenny på ett aerobicspass. Var drygt som fan kan jag säga. Och hur jobbigt är det inte att ta på sig jeans igen efter att man duschat? Ska vi spela något eller?” Hon nickade mot teven han hade mitt emot sängen och handkontrollerna som låg nedanför på golvet.
”Okej. Men den som förlorar först får hämta glass.”
”Det lär bli du då”, flinade hon och klappade honom på axeln och hoppade upp från sängen för att starta hans playstation.


är så glad att ni, mina två(eller tre tror jag ni kommer upp i nu faktiskt) fina läsare, vill följa den här storyn, och jag uppskattar verkligen era kommentarer, så tack! :)
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 12 okt 17 - 18:06
OMG intervjuuun! Tycker så synd om Romeo, satt där nästan med skämskudde, INTE på ett dåligt sätt utan, *sug i magen, stackren kan vi snabbspola för hans skull*. Tur att det kommer fler gånger och då får vi hoppas att det går bra för honom.
Liksom Arbok är jag riktigt nyfiken på vad som kommer hända mellan Romeo och Joel. Hursom var det bra att grabben kom som en räddande ängel och kunde stötta när Romeo kände sig skit.
(hej dålig kommentar långt i efterhand 8D)
arbok - 11 okt 17 - 22:34
Nu kommer jag, i efterhand! Och GOD vad jag skämdes å Romeos vägnar på den där intervjun. Kände mig som att jag såg en film och satt och ville hjälpa honom men det blev bara värre (med kaffet....) Vilken tur att Joel kunde trösta honom så att han inte gick under åtminstone. Och Kimmie har rätt som säger åt honom att han inte ska behöva lägga energi på det. Hoppas att det går bättre på hans nästa intervju för annars är det ju nästan för synd om stackaren.
Väntar även jag på att mer saker ska hända med Joel, hehe. Än så länge är det väl ganska oskyldigt men de har ju någonting särskilt. Tycker dock lite synd om Kimmie för det känns som att det kan bli ett himla kaos där...
Och så "Och hur jobbigt är det inte att ta på sig jeans igen efter att man duschat", TRUE GIRL. Kan itne fatta att jag brukade ta på mig jeans efter duschar förut. Måste ha varit dum i hela skallen.

(sveriges sämsta kommentar, varsågod :D)
loversarelonley - 5 okt 17 - 18:56
älskar när dina delar blir längre än du tänkt ;) Men åh, det gör typ ont i mig också när jag läser om hans känslor. Men jag gillar också lite hans ångest (haha jag är en sadistisk jävel).
Och jag väntar så klart med spänning om det kommer bli nått mellan Romeo och Joel. och joel är ju lite samma som julia (börjar på samma bokstav i alla fall). spännande!

Skriven av
ilenna
5 okt 17 - 18:00
(Har blivit läst 547 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord