studentliv [del 14] |
Adrian tittade på den ringande mobilen. Det var inte Alex. Såklart. Däremot var det Wilmas ansikte som syntes på skärmen ytterligare en stund innan hon istället skickades vidare till röstbrevlådan. Han visste att det inte var Wilmas fel egentligen, hon hade inte kunnat veta att Alex satt vid hans dator och skulle råka se hennes meddelanden. Vadet hade varit fånigt och han borde för ganska länge sedan ha sagt att det inte kändes nödvändigt längre – det hade varit upp till Adrian. Men när hans känslor för tillfället var så väldigt intensiva kunde han inte hålla tillbaks den lilla irritationen mot Wilma och det var också därför han lät bli att svara – han ville inte råka säga någonting som han egentligen inte menade. Det här skulle lägga sig och då skulle han känna sig okej igen. Kanske skulle han till och med komma till den punkten att han leende kunde säga att hon hade vunnit. För att han insett att han gillade att träffa Alex på riktigt.
Fast om han skulle vara ärlig så kändes den punkten jävligt långt borta.
Klockan var efter fyra när han drog på sig jackan och lämnade sitt rum. Klumpen i magen följde också den envist med nedför trapporna.
Den följde även med uppför dom två trapporna till Alex dörr.
Det var Ludvig som öppnade och han visste uppenbarligen vad som hade hänt, eller att det åtminstone inte var bra mellan dom längre, för han såg inte överlycklig ut över att få se Adrian.
”Hej.. Jag hade tänkt prata med Alex.”
Ludvigs svartsotade ögon såg skarpare ut än sist han träffade honom. ”Han är inte hemma.”
”Okej.. När tror du att han är hemma?” Han hade inte väntat sig att det skulle bli lätt men han hade ändå inte tagit med i beräkningen att Alex kanske inte ens skulle vara där.
”Alltså..” Ludvigs axlar sjönk ner efter att han släppt ut en suck. ”Jag vet inte exakt vad som har hänt mellan er men Alex mår piss i alla fall. Jag tror inte att han vill prata med dig alls faktiskt.”
Adrian nickade efter slaget i magen och försökte hålla känslorna under kontroll. ”Okej. Ja jag fattar det. Men.. Ja jag ska väl.” Han vände sig om och tog tag om handtaget igen men stoppades av Ludvig och ytterligare en låg suck som övergick till hans namn.
”Adrian..” Han drog lätt handen om hästsvansen. ”Vill du ha kaffe eller?”
Han nickade tacksamt och trampade av sig skorna. Förra gången han hade suttit vid det där bordet med en kaffekopp framför sig hade det inte varit jättebekvämt till en början, och det var det inte nu heller. Ingen utav dom sa någonting medan kaffekokaren gjorde sitt jobb och det fortsatte vara tyst även efter att Ludvig hällt upp i deras koppar och sedan satt sig mitt emot.
”Just ja, du vill väl ha ett halvt mjölkpaket också.” Den svarthårige reste sig upp igen och när han ställde ner mjölkkartongen – en aning för hårt – framför honom så var det ändå någonting som rörde sig i hans mungipa. Just nu tog Adrian mycket villigt emot vad som helst som bara kunde liknas vid ett leende.
”Jag hade ett vad med en kompis.”
Adrian gick tillbaks och berättade redan från allra första gången han träffade Alex. Den gången som han inte mindes. Han berättade om kvällen efter maskeraden och att han följt med för att ladda mobilen (han nämnde dock inte detaljen om att dom hånglat loss mot bänken Ludvig nyss stått vid. Inte heller när dom hade gjort betydligt mer intill köksdörren vid ett senare tillfälle.) Hur dom hade träffats och att dom hade fortsatt göra det även utanför lägenheten var tydligen ingen nyhet för Ludvig. Men Adrian berättade också om att han aldrig någonsin brukade träffa någon mer än en gång – än mindre umgås på det sättet som han och Alex hade blivit att göra; när det inte längre enbart hade handlat om sex. Och han kom tillbaks till det han börjat med att berätta; om vadet. Om vad som hade hänt inne på Adrians rum och vad Alex uppenbart hade läst för någonting.
Han visste inte vad han hade väntat sig, men med Ludvigs hårda utseende och fortfarande skarpa blick hade han nog gissat på någon typ av utskällning. Det var ändå hans bästa kompis han hade gjort illa. Istället kom det en fråga.
”Har Alex berättat om sin tidigare pojkvän?”
”Nej?” sa Adrian.
”Han var tillsammans med den här killen, Nidar, i nästan två år, och det var seriöst mellan dom – det var vad Alex trodde i alla fall. Han kom på honom med att vara otrogen genom att tjejen ifråga ringde på Nidars mobil och Alex svarade. Det visade sig att dom varit med varandra i nästan ett helt år. Det tog såklart jättehårt på honom, men han kom på sätt och vis över det genom att träffa andra och inte låta något bli seriöst. Han tyckte inte att han var värd något bestående, och han träffade en hel del dåliga killar, vissa riktiga svin skulle jag vilja säga. Så på ett annat sätt så kom han väl inte över det så snabbt ändå, eftersom han bara gjorde sig själv mer illa.” Ludvig ryckte på axlarna och lyfte sin kopp. Det syntes att det fortfarande gjorde ont för honom också. Och det var klart; han hade väl fått se på vad Alex utsatt sig för men säkert inte kunnat göra så mycket åt det. ”Det är egentligen först med dig som jag sett honom avslappnad på ett helt annat sätt. Jag fattar det som att ni inte var tillsammans eller något, men jag tror att det här var första gången på länge som Alex hade velat ha något sånt. Något på riktigt igen. Det har låtit så när han nämnt dig du vet? Och det var nog därför han tog det där jävligt hårt fastän det inte var på samma sätt och fastän ni inte heller hade något förhållande.”
Utöver att Adrian tyckte det var helt förjävligt det som Alex behövt gå igenom med sitt ex så var hans känslor väldigt splittrade. Paniken fanns där och grep tag i honom när Ludvig hade sagt att han trodde att Alex nog velat ha något på riktigt med honom och Adrians första tanke var att det här egentligen var det perfekta läget att låta allt rinna ut i sanden, att ta chansen att rymma. Men så var det den där andra känslan; lättnaden. Alex kanske ville (hade velat i alla fall..) att det dom hade skulle utvecklas till någonting mer. Och den känslan fick honom att vilja stanna kvar istället för att rymma.
”Jag hade ingen aning om det där..”
”Inte om att han förmodligen har känslor för dig heller?”
Adrian var på väg att öppna munnen för att säga nej men bet istället tag i läppen och funderade tyst en stund. ”Jag vet inte. Jag tror mest att jag varit fokuserad på att inte tänka så mycket själv. Jag visste knappt att jag.. Det är klart att det fanns en anledning till att jag umgicks så mycket med honom. Och det slutade ha att göra med vadet väldigt snabbt.” Det var inte som Alex trodde.
”Okej. Jag vill tro på dig att det är så. Men Alex mår fortfarande asdåligt och det som har hänt har ju hänt.”
Det som hade hänt var att Adrian hade fuckat upp allting. Han behövde inte vänta på att höra Ludvig säga det rakt ut. Han hade knappt rört kaffet framför sig och nu gjorde nästan bara synen utav det honom illamående. Han behövde ut därifrån. Han ville inte se köksbänken han stått lutad mot första gången han följt med Alex hem, när mobilen legat på laddning och dom hade diskuterat vad Alex skulle kunna ha klätt ut sig till, han ville inte se badrumsdörren och tänka tillbaks på den gången dom duschat tillsammans, han ville inte vara i lägenheten där Alex frånvaro kändes som en jävla sten i magen.
Han struntade i att knyta conversen och drog slarvigt på sig skinnjackan. Den muddklädda låga kragen råkade hamna på insidan. Han kastade sedan en blick mot Ludvig som stod lutad mot dörröppningen till köket och såg på honom.
”Tack för kaffet.” Som han inte hade druckit. ”Vi..” Vi hörs inte. Vi kommer förmodligen aldrig mer ses igen. ”Ha det bra.”
”Ja, du med.” Adrian hade dock bara hunnit öppna dörren innan Ludvig fortsatte. ”Du.”
”Mm?”
”Jag ska prata med Alex, säga att du var här och att han nog borde snacka med dig. Jag lägger till dig på Facebook så kan jag skriva när jag pratat med honom. Vad heter du i efternamn?”
”Hassel”, svarade han – mycket mer tacksam än han klarade av att visa - och öppnade dörren helt. ”Tack Ludvig.”
Adrian hade valt att ta en promenad istället för att åka buss från stan och därefter fortsatt direkt hem till Johan. Han visste att det inte varit för Johans skull som han tagit sig själv i kragen och gått hem till Alex, men han hoppades ändå att det skulle göra honom nöjd. Var det något han tyckte var asjobbigt så var det att göra Johan besviken – kanske just för att det ändå hände väldigt sällan.
”Jag har varit hem till Alex nu”, sa Adrian när hans kompis öppnade. ”Han var inte hemma, men pratade med Ludvig.”
”Bra, då har du i alla fall gjort vad du kunnat istället för att bara sticka huvudet i sanden.”
”Jag har inte-”
”Jo det var precis vad du tänkte göra Adrian. Men vad sa Ludvig då?” Johan släppte in Adrian som tog plats på skrivbordsstolen.
”Att han inte trodde att Alex ville prata med mig överhuvudtaget. Men han skulle snacka med honom och försöka få honom att ändra sig.”
Johan gav honom ett svagt leende. ”Då kanske han lyssnar, eftersom dom är väldigt nära kompisar va?”
”Jo.” Han drog en hand genom det blonda håret och försökte mentalt skaka av sig dom jobbiga känslorna. Det fanns ändå inget han kunde göra just nu. ”Ska vi dra ut någonstans ikväll eller?”
”Japp det ska vi, men inte för att dricka.”
Adrian höjde ena ögonbrynet. ”Nehej?”
”Det ska tydligen vara någon meteorstorm inatt, typ som stjärnfall du vet? Så vi ska dra ner till stranden för att försöka se något utav det.”
”Va..?” frågade han skeptiskt. Ärligt talat kände han väldigt mycket mer för att besöka någon klubb och dricka lite för många shots.
”Jag har redan snackat med Viktor och Jonte så du har ingenting att säga till om”, sa Johan och log nu mer retsamt. ”Jacob och Sarah skulle kanske också komma. Det blir kul. Och så får du något annat att tänka på.”
Adrian suckade lågt. ”Jag har inte någon hjärtesorg direkt. Det känns pissigt att det blev som det blev och ja jag bryr mig uppenbarligen, men..” Han avbröt sig när han inte riktigt visste hur han skulle fortsätta. Med tanke på vad han själv insett kändes det dumt att försöka säga någonting annat till Johan. Kanske borde han bara vara tacksam för möjligheten till distraktion från allt det jobbiga för en stund. ”Ska vi ha med mackor och oboy till matsäck också eller?”
”Nej vad fan, tror du jag hunnit gått och blivit dagmamma eller? Man behöver öl när man ska stjärnskåda.”
Adrian flinade tillbaks mot honom och kunde också känna sig tacksam över att hans kompis betedde sig som vanligt igen och inte verkade planera att försöka snacka mer känslor med honom.
Meteoritkvällen visade sig också bli en killkväll då Sarah dissat dom för ett serie-maraton med några kompisar. Ingenting honom emot dock då det var ett tag sedan dom umgåtts alla tillsammans.
”Jaha Astronomen, vart är dom där stjärnfallen?” Jacob såg roat på Johan där dom satt i den kyliga sanden intill vattnet. Snön hade förvisso inte kommit än men det var ingen tvekan om att det hunnit bli oktober. Av den anledningen skulle nog oboy faktiskt ha varit det bättre alternativet.
”Jag tar inte på mig något ansvar, men det stod att det var bäst chans att se dom mellan elva och två, och att man skulle ta sig till en öppen plats utan belysning. Tycker att vi prickat in dom punkterna.”
”Fast du sa mellan elva och två. Vi kan alltså behöva sitta här i nästan tre timmar till för att få se dom där flygande stenarna?” frågade Jonte och öppnade sin ölflaska.
”Teoretiskt sett, ja.”
Adrian skakade leende på huvudet och drog undan luggen som stack fram från under huvan han hade uppdragen på sin stora gråa tröja. ”Kommer säkert hinna bli molnigt så att vi inte får chansen ändå.” Kanske lika bra, han hade nämligen en känsla av att han skulle frysa jobbigt mycket om dom blev kvar så länge eftersom han inte brytt sig om att ta med jacka och dessutom hade sina jeans med hål vid knäna och låren.
”Hallå ha lite tilltro. Jag tror att vi kommer ha sett det första inom tjugo minuter”, sa Johan och skulle åtminstone ha cred för hur övertygad han lät.
En timme och tjugo minuter hade det tagit. Och under den tiden hade dom hunnit roa sig med ´jag har aldrig´-leken, rita-och-gissa i sanden och att bara snacka skit. Det hade varit precis vad Adrian behövt, och att dom fått se häftiga stjärnfall var egentligen bara en bonus.
”Är det slut på det roliga tror ni?” Jonte spanade ut över vattnet och upp mot den svarta himlen.
”Man väntar ju faktiskt lite på finalen, som med fyrverkerier. Att den största ska komma snart”, sa Jacob som hade börjat samla ihop deras nu tomma ölflaskor.
”Vadå du hoppas på någon stor jävla meteorit som ödelägger halva Uppsala?” flinade Adrian och borstade bort sand från sina jeans efter att ha rest sig upp.
Viktor som också hade suttit kvar i sanden skrattade. ”fan vad tråkigt det hade varit.” Han vände blicken mot Jacob. ”Du kan väl nöja dig med en liten, liten krater?”
Jacob låtsades fundera men nickade sedan. ”En liten krater.. that will do, yes.”
”Kan vi kika på den imorgon isåfall? Bäst vi drar innan tryckvågorna kommer slå mot oss liksom”, inflikade Johan.
Eftersom det uppenbarligen hade börjat spåra ur för dom allihop var det helt klart för det bästa att dom valde att lämna stranden.
”Något nytt?” frågade Johan och nickade mot mobilen Adrian tagit upp när dom närmade sig Ica:t där den brunhårige skulle vika av åt andra hållet.
”Nej.” Inget mer än att Ludvig skickat en vänförfrågan på Facebook för några timmar sedan. Bland det oviktiga hade det dock – precis som vanligt - hänt ganska mycket; alldeles för många selfies upplagda på Instagram, några halvroande storys på Snapchat och några gillningar på en tweet han själv lagt upp tidigare. ”Men vi signar upp oss på den där astrologikursen imorgon då?”
”Tveklöst. Vi borde skicka in ansökan till NASA också.”
Dom skrattade lågt och sa sedan hejdå innan Adrian, Jonte och Viktor fortsatte åt sitt håll.
Det var under mattelektionen förmiddagen därpå som Adrians mobil signalerade att han fått ett nytt meddelande på messenger. Att deras lärare hade hökblick och alltid lyckades hitta någon att tillrättavisa valde han att inte bry sig om utan drog snabbt fram telefonen ur jeansfickan.
Ludvig: Hej, pratade med Alex imorse. Han säger inte så himla mycket till mig heller, men tror att jag lyckats övertala honom att snacka med dig i alla fall.
Adrian: Tack, vad snällt. Hur verkade han då?
Ludvig: Okej.
Adrian hann känna ett litet, litet hopp innan han såg prickarna börja hoppa då Ludvig skrev något mer.
Ludvig: Vilket tyvärr brukar betyda precis tvärtom. Jag hoppas att ni kan lösa det :/
”Adrian. Vi använder inte mobilerna under lektionerna.”
Han kramade hårt om telefonen samtidigt som han sammanbitet såg upp. Kunde hon inte fatta när det inte var läge? ”Jag gjorde en uträkning.”
”Och det har du en alldeles fungerande miniräknare på bordet för. Jag säger inte åt dig en gång till.”
Han ville så jävla gärna att det där ´jag bryr mig inte´ skulle vara sant. Han hade velat inse att Alex var ett avslutat kapitel och bara gått vidare. Så som han alltid hade gjort. Problemet var att han redan hade stannat i boken alldeles för länge för att han bara skulle kunna slå igen den.
Mattelektionen hann ta slut, han hade hunnit käka lunch på tacobaren med Viktor och Johan och han hade precis lämnat klassrummet efter engelskalektionen när Alex sms kom.
[14:02 nytt meddelande- Alex] har skola till halv fyra imorgon men är hemma efter det om du ville snacka. annars kan vi ta det här bara.
För att han inte ens ville träffa honom.
[14:02 sänt meddelande] jag vill träffas. jag kommer förbi dig vid 4 imorn då.
[14:03 sänt meddelande] och det är inte alls som du tror, fan förlåt.
Det andra sms:et hade han inte ens hunnit tänka igenom innan han skickat. Han kände sig bara plötsligt så desperat när han fick det första lilla livstecknet från Alex sedan han smällt igen dörren den där jävla eftermiddagen. Han väntade tålmodigt på ett svar. Sedan otåligt. Det hade dock inte spelat någon roll oavsett, för det kom inget mer svar från Alex. Inte då och fortfarande inte när Adrian släckte lampan den kvällen för att sova.
Munnen kändes torr och händerna svettiga när han klivit upp för dom sista trappstegen och plingat på dörren. Han hade aldrig, inte ens efter att det börjat bli alltmer rutin att han och Alex sågs för mer än det fysiska, kunnat tro att det här skulle bli någonting så viktigt. Det kändes så långt borta från den där sena natten/tidiga morgonen när han tyst lämnat Alex lägenhet med oron över att den andre kanske skulle höra av sig och vilja träffas igen. Då hade det varit det värsta tänkbara. Nu var oron istället att Alex skulle ha ändrat sig sedan sms:et igår och inte ens vilja öppna dörren för honom.
Det gick några sekunder och Adrian hann gå från orolig till irriterad. Han hade fan rätt att få förklara sig. När Alex dragit därifrån hade ju Adrian inte ens vetat exakt vad han läst. Allt hade kommit kastat mot honom bara och han hade inte varit det minsta förberedd. Låset vreds om inifrån och i nästa stund stod den svarthårige där framför honom. Han visste inte vad han hade väntat sig men den andre såg precis lika snygg ut som vanligt; luggen liggande alldeles ovanför det ena kolabruna ögat, lockarna i nacken, en grå slapp t-shirt till ett par tighta svarta jeans och en kroppshållning som såg betydligt mindre stel ut än hur Adrian själv kände sig.
”Tjena..”
”Hej”, sa Alex och backade ett steg. Någonting saknades ändå till det där snygga – det lilla leendet som brukade synas i ena mungipan. ”Så..”, fortsatte han och fick Adrian att stanna till mitt i rörelsen när han höll på att ta av sig jackan.
”Jag kan väl komma in, eller?”
Alex bet lätt tag i läppen men nickade. ”Ja, jo. Visst.”
Han tänkte inte stå i hallen och förklara sig med risken att Ludvig skulle komma hem så Adrian tog själv initiativet till att gå in till Alex sovrum.
”Det där du läste-”
”Seriöst Adrian. Jag har egentligen inte ens någon lust att höra mer. Det här var uppenbarligen något helt annat för dig än vad det var för mig. Jag planerade inte att få några slags känslor för dig och jag höll kanske tyst om dom, men jag var ändå ärlig med allt jag sa och gjorde. Det var inget jävla spel från mig.” Han hade höften lutad mot skrivbordet och handen hade greppat tag om håret innan han lät armen falla ner igen.
”Men det var inte det från mig heller Alex.” Adrian blev stående på golvet innanför dörren.
”Så du hade inte ett vad med Wilma? Eller var det kanske någon helt annan Alex hon pratade om?”
Han tog ett djupt andetag. ”Nej. Jag menar.. Ja vi hade ett vad. Men det var inte att jag skulle lura dig eller något. Wilma sa att hon slog vad om att jag inte skulle våga börja träffa dig för att hon påstod att jag var rädd att jag skulle bli kär, eller rädd för att jag skulle gilla det. Att umgås med dig alltså. För att.. Ja men för att jag alltid varit livrädd för att fastna i något, för hela förhållandegrejen, för att låta något bli seriöst. Det förstod du väl själv där i början..” Alex svarade inte men såg åtminstone ut att lyssna så han fortsatte snabbt. ”Men eftersom jag är sjukt envis så accepterade jag såklart det där vadet på en gång. Jag ville visa att jag visst vågade och få bevisa att jag inte alls blev kär, att jag inte ens skulle gilla att umgås med dig på det sättet.”
”Så då lekte du visst med mig. Du fortsatte hänga med mig för att sen kunna få bevisa för din tjejkompis att du vågade och att du inte gillade det. Något slags ´vad var det jag sa´ typ. Hör du inte hur sjukt det är? Jag skulle liksom bara vara med i det spelet utan att ens veta om det?”
Adrian skakade snabbt på huvudet. ”Nej det är inte alls så. Okej, det var planen från början. Att jag skulle få tillfredställelsen att säga att hon hade fel och jag rätt. Men jag har fan inte tänkt på det där vadet dom senaste veckorna. Jag slutade tänka på det redan efter andra gången vi sågs. För att jag gillade det. För att jag fortfarande gillar det. För att jag..” Han bet hårt ihop och insåg att han inte skulle kunna fortsätta. Han kunde inte släppa orden fria ens i huvudet – än mindre ut i verkligheten där Alex skulle höra dom.
”För att..?” Alex såg rakt på honom.
Skit samma. Skit samma att han var livrädd och att han inte visste hur han skulle hantera det här. Han kunde inte låta bli att ta den lilla chansen som fanns att ordna upp det här bara för att han mötte på motstånd. Precis som Johan hade sagt.
”För att jag kanske blev det ändå! För att jag kanske är det.” Han lät irriterad, det hörde han själv. Men det var egentligen inte riktat mot Alex.
Om han tillät sig kunde han nog faktiskt känna dom där fjärilarna och molnen folk snackade om, men det var verkligen inte det enda. Det var ångest och panik och en kokande – inte alls särskilt behaglig – känsla som rörde sig inuti honom. Men av någon anledning kunde han ändå tänka sig att stå ut med det, att trots det stanna kvar och omfamna det som han samtidigt ville kasta ifrån sig. Kanske för att han kunde ana mer av det där vingfladdrandet där under allt ångestbubblande.
”Att du är..?” Det gick inte att tolka Alex blick. Kanske för att Adrian inte hade koncentration till att försöka tyda den, eller för att den andre bara inte tillät honom.
”För att jag kanske blev kär ändå.”
Det var plågsamt tyst. Och sedan:
”Okej.”
Från att alldeles nyss haft svårt att få fram orden kastade han dom ur sig nu.
”Vadå okej? Kan du inte säga mer än.. okej?”
Alex och hans jävla okej. Han hade hatat ordet sedan det där sms:et. Han visste inte vad han hade velat höra, han var bara desperat efter något mer. Någon slags reaktion. Han hade till och med hellre fått skrika på honom än att bara.. Han hade aldrig direkt sett Alex likgiltig men nu var hela hans uppenbarelse just det. Tills att någonting flackade till i hans blick och den plötsligt slogs ned. Fingrarna strök än en gång genom det svarta håret och när handen sänktes höjdes den kolabruna blicken igen.
”Jag har ändå tackat ja till den där projektresan.”
Adrian blinkade dumt till. ”Vadå.. Den till Belgien? I ett halvår?”
”Ja. Jag åker nästa vecka.” Där var det där likgiltiga igen. Han ville bara ta tag om Alex axlar och ruska om honom. Fråga vad fan han höll på med. Säga att det var okej att vara förbannad på honom men att han inte bara kunde stå där och säga ´okej´ till att Adrian medgett något som han aldrig, aldrig trodde skulle inträffa, att han inte bara kunde stå där och säga att han skulle åka till Belgien. Nästa vecka. Ludvigs ord om att Alex tagit det jättehårt kändes helt orimliga, för nu verkade han inte bry sig ett dugg fastän Adrian förklarat.
”Jaha..?” Han försökte inte ens hålla tillbaks det upprörda tonfallet.
”Ja. Det hade ändå inte funkat mellan oss Adrian. Vi funkar inte.”
Det hade ändå inte funkat mellan oss. Adrian tyckte att dom hade funkat väldigt bra tillsammans. Och det var innan dom ens närmat sig att prata om någonting mer. Ja. Det hade ändå inte funkat mellan oss Adrian.
Orden spelades upp i hans huvud medan han tog dom två trapporna ner. När han släppte porten bakom sig hade han hoppats kunna lämna orden där inne men dom hann smita ut och följde med honom till busshållplatsen. På bussen. Hem till lägenheten. Det var inte förrän han tog en kokhet, lång dusch som han lyckades bli av med dom. Nersköljda i avloppet tillsammans med skummet från schampoot.
Sittandes på sängen med kläder på men med fortfarande blött hår bläddrade han fram till Johans namn i mobilen och tryckte på den gröna luren.
”Hallå?”
”Tja.
”Är du okej?”
Han hade hoppats att det bara var han själv som hörde hur hes hans röst lät. Nu harklade han sig innan han fortsatte. ”Jag var hem till Alex nyss och pratade..” Han hade inte sagt någonting om sms:et han fått tidigare.
”Var du? Shit, hur gick det? Har ni pratat igenom allt?”
”Jag förklarade vad det där vadet handlade om, att jag inte alls lekt med honom och.. Och han sa väl i princip okej och att han ska åka till Belgien i ett halvår.”
Det var tyst en liten stund. ”Va? Men vadå ni måste väl ha pratat? Blev han åtminstone inte lättad när du förklarade? Jag trodde att han hade känslor för dig?”
”Jag vet inte, han sa att det inte skulle ha funkat mellan oss i alla fall.”
Han förvånades själv över hur stadig han lät på rösten. Kanske hade han lyckats spola bort en del av panikkänslorna tillsammans med Alex ord.
”Men.. fan jag är ledsen Adrian. Han måste ju.. Jag kommer över till dig, okej?”
Han var på väg att protestera eftersom något sådant skulle betyda att Johan skulle försöka få fram sådant han inte var beredd att prata om. Men samtidigt kändes det inte det minsta lockande att sitta ensam mellan dom fyra väggarna och bara tänka. ”Gör det.”
Han måste ha börjat gå redan när han pratade med Adrian, för knappt fem minuter senare öppnade Johan dörren. Istället för hans vanliga leende på läpparna hade han en bekymrad rynka mellan ögonen.
”Du missade något sällsynt; hissen funkade en stund imorse faktiskt.”
Johan log inte åt det heller utan stängde dörren efter sig och tog stegen fram till sängen.
”Hur är det med dig?”
Om han tillät sig skulle han mest troligt kunna ösa ur sig allting till Johan – men han ville inte berätta för honom exakt hur ont det gjorde, att det inte ens bara handlade om hur dåligt allt hade slutat, att ´du tycker ju om honom´ egentligen var någonting ännu mer, hur paniken börjat återvända igen när han insåg hur mycket han hade blottat för Alex och knappt fått någon reaktion tillbaks.
”Det suger väl.”
Hans kompis nickade och sjönk ner på sängen bredvid honom. ”Berättade du för honom att du.. tycker om honom?”
”Ja.”
”Du tror inte bara att han ville smälta allt lite då? Din förklaring måste ju ändå ha varit positiv, än att du skulle ha sagt att allt faktiskt bara handlat om ett vad hela tiden.”
”Nej, du var inte där. Han vill uppenbarligen inte ha något mer med mig att göra. Och det verkade inte ens som att det var en särskilt stor grej för honom. Med tanke på hur han reagerade här när han sett Wilmas meddelanden och att Ludvig sa att han mådde pissdåligt så verkade det ju tvärtom, men nu..” Han skakade på huvudet. Han ville inte se Alex likgiltiga min framför sig men den tvingade sig på honom ändå. Det hade gjort ont att se den flackande blicken också men på något sätt hade den ändå känts mer hoppfull för Adrian. Det hade varit en reaktion. Innan Johan skulle hinna säga någonting tröstande – han skulle inte fixa det just nu – fortsatte han. ”Jag sa ju till dig att jag inte brydde mig först, att jag inte ens ville ringa igen. Jag skulle ha fått fortsätta med det.”
”Fast det var inte sant, för du brydde dig visst. Och det skulle ha kommit ikapp dig om du försökt att inte låtsas om det. Du..”
Adrian skakade snabbt av sig hans hand från axeln. Som sagt; han fixade inte något försök till tröst just nu.
”Jag är okej. Säkert.” Han såg rakt på Johan med sina gröna ögon och hoppades att han kunde förmedla någon slags självsäkerhet. ”Jag skulle hemskt gärna dra till gymmet. Orkar du hänga på?”
Johan såg tveksam ut först, och han visste att det inte var till frågan utan för att han mest troligt inte ville släppa det som hänt än, för att han oroade sig för Adrian, för att han var en sjukt bra kompis som brydde sig – även om den andre kompisen inte alltid kände sig mottaglig för det - men så verkade han välja det alternativet som Adrian skulle uppskatta mest och nickade med ett litet leende. ”Självklart. Du kanske till och med kan få uppleva äran i att lyfta tyngre än mig. Enda chansen är väl efter att jag varit sjuk.”
Adrian reste sig upp med ett roat leende. ”Och det är det du ska skylla på i veckor framöver va, bara för att vara på den säkra sidan.”
Gympasset hade känts som en bra idé. Och den första halvtimmen hade det också varit bra. Han älskade känslan av att få ta ut sig riktigt ordentligt sådär, att trötta ut både kroppen och huvudet, och det hade varit extra uppskattat just då. Men den resterande halvtimmen dom hade kört hade allt återigen kommit ikapp och han hade inte alls kunnat koncentrera sig på maskinerna som han egentligen kunde innan och utan. Han hade till och med tappat taget med händerna i en utav bicepsmaskinerna så att det hade rasslat till i hela gymmet. Plus att det hade svidit jävligt mycket om handflatorna. Det var också ungefär där Johan föreslagit att dom skulle ge sig för ikväll.
Till en början hade dom haft sällskap av två andra killar i omklädningsrummet, men när Johan och Adrian duschat klart hade dom hunnit därifrån och det var återigen väldigt tyst bland skåpen.
Johan stod vänd mot sitt och drog precis tröjan över huvudet medan Adrian hade satt sig ned på bänken för att ta på sig strumporna. Det var när han lutade sig ned som han fick någon hastig flashback från när han och Alex senast hade setts där och utan att han egentligen var beredd på det själv snörvlade han till. Kort och snabbt, och bara en gång. Precis som att han bara blivit lite snorig.
”Adrian..”
”Va?” Han drog snabbt handen över näsan och såg upp på Johan. Allt det han känt för två sekunder sedan hade han redan tryckt tillbaks igen.
”Är du-”
”Det är inget. Håller väl på att åka på någon förkylningsskit. Vi borde hinna med prick-bussen om vi skyndar oss”, fortsatte han och kom upp på fötter igen innan han i ett snabbt tempo fick på sig tröja och jacka.
Dom hade hunnit med bussen. Det var också deras vanliga walking dead-dag, och eftersom idag inte var något undantag hade Adrian följt med hem till Johan. Ett stopp hade däremot gjorts utanför porten eftersom Adrian var i stort behov av en cigg. Eller fem.
”Jag är ledsen att jag inte direkt kan göra något Adrian..”
”Vadå menar du?” Han tog ett djupt bloss och blåste ut röken åt sidan.
”Du vet.”
Och det var klart han var medveten om vad Johan menade. Han var också väldigt medveten om hur tjock halsen kändes, och att han försökt lindra det med ytterligare ett bloss. Blicken hade han slagit ner mot asfalten och bagen som stod bredvid hans fötter. Han visste inte riktigt hur länge han bara stod där och tittade utan att ens föra ciggen till läpparna.
”Adrian..”
Han blinkade snabbt till och tittade upp. ”Men det är okej”, sa han och drog lika snabbt handen genom håret. Rörelsen kändes nästan desperat. Precis som rösten i hans eget huvud som försökte intala honom att det verkligen var okej. ”Kommer bli i alla fall?” fortsatte han med lätt uppdragna axlar och ett försök till leende.
”Det är klart det kommer bli.” Utan att han hann reagera hade Johan med sina starka armar dragit in honom i en hård kram som fick Adrian att stålsätta sig ännu mer. Han visste att det egentligen skulle ha känts väldigt bra, men om han tillät sig känna det så skulle fan allt brista.
tankar? (:
|
| Kommentarer | | Vapor - 20 mar 17 - 11:13 | | Bra att de äntligen har pratat! Sen att Alex är sådär passiv är nästan skönt att läsa bara för att det känns som en normal reaktion. Att få en förklaring förändrar ingenting liksom? Sen är Johan såklart bästa vännen när Adrian är en ångestboll. Tycker om Johan! Ska bli intressant att läsa om Alex faktiskt åker iväg eller inte. Hoho!! | | arbok - 9 mar 17 - 21:20 | Ã…h vad skönt att de faktiskt pratade i det här kapitlet. Hade varit så plågsamt om Adrian gått och dragit ut på det och haft ångest och så, tur han tog sig i kragen för att faktiskt snacka ut med honom istället för att låtsas som inget. Är dock osäker nu på hur det faktiskt kommer bli och det är ju spännande! Känns lika troligt att Alex faktiskt skulle dra som att han skulle välja att stanna och säga att han faktiskt också är kär. Adrian är så arg på hans "okej" men jag gillar faktiskt att han typ stänger av och blir passiv, så får Adrian gå och vara orolig och fundera. (Njuter av att karaktärer plågas smått, hej.)
Nej men i alla fall, ska bli kul att se vad som händer sen och om de kan prata igenom det en gång till. Och så uppskattar jag alltid Johan, så klart.
(Kul att Ludvig fick vara med lite till förresten!)) | | loversarelonley - 6 mar 17 - 23:18 | Hej, borde göra en lista eller nått på synpunkter för jag har så många.
Men okej, jag gillar ändå Ludvig! Han känns bra! Skrattade åt halva-mjölkpaket-grejen hehe som jag har tyckt varit kul under hela novellen.
Gillade även komet-grejen och flygande-stenar-kommentaren, kul!
Älskar Johan! Han är både rolig och en så fin vän!
Alltså vill ju att Alex och Adrian ska bli tsm igen! Och inte att Alex ska flytta till Berlin i ett halvår :( |
|
|
|
