like puzzle pieces in your hand; [del 13] |
Aaron lovade sig själv, och Lily, att skriva till Set dagen därpå. Precis som väntat blev det ingenting utav det. Det gick en dag till och Lily skickade honom ett sms där hon frågade om han â€tagit tag i det.†Hur Aaron än försökte komma på en bra lögn, så kunde han inte göra annat än att svara nej. Han kunde riktigt känna hennes vassa blick även fast svaret kom enbart i bokstäver på en skärm.
Under dagarna som gått hade han försökt hitta på saker som vanligt. Han hade spelat med David, tittat på Simpsons och hängt med Jake på stan.
När Jake velat följa med hem hade Aaron hittat på en värdelös ursäkt och smitit hem ensam. Han hade förstått att Jake ville ligga. Vanligtvis skulle han aldrig tacka nej, vilket Jake också var medveten om. Han verkade förstå att något var på tok och hade frågat flera gånger i efterhand om något inte stod rätt till, men Aaron kunde inte göra annat än att borsta det av sig och försöka komma undan. Lily var den enda som visste, och det kändes nog jobbigt.
Det hann bli måndag innan Aaron slutligen öppnade Sets konversation på messenger. Han visste inte vad han skulle skriva. Sorry att jag kysste dig, skulle behöva snacka om det? Det allra värsta var att han inte hade en aning om hur Set tagit det. Med tanke på hur den pojkens tankegångar kunde gå skulle han inte bli förvånad om han trodde att Aaron drivit med honom och nu övergett honom. Eller det totalt motsatta; Set kanske hoppades att kyssen betydde något, men han var för blyg för att höra av sig. Saker och ting kanske hade blivit ett uns enklare om inte Aaron varit så förbannat förvirrad över var han själv stod i det hela.
Aaron Lind
är du i skolan?
Aaron tittade tyst på sitt meddelande. Det var långt ifrån perfekt, men nu hade han i alla fall hört av sig. Lily skulle förmodligen nacka honom om hon fick veta hur länge han dragit ut på det. De hade pratat ovanligt lite de senaste dagarna och Aaron var inte så dum att han inte förstod att det var på grund av att hon var less på honom. Det hade han nog också varit, om han varit i hennes sits.
Till Aarons förvåning dök ett svar upp bara någon minut efter han först skrivit. Han hade varit helt säker på att Set skulle ignorera honom tills kvällen kom.
Set Andersson
jag är hemma
Aaron Lind
kan du komma över?
Aaron strök handen över pannan. Nu fick han det att låta som att domedagen var nära, men det var nog hans enda val. Försökte han ta det över messenger så skulle det bara bli barnsligt, och han skulle inte ha en aning om Set menade vad han skrev. Kanske gick allt åt helvete, men då hade han i alla fall försökt. Det var väl det enda han kunde göra, antog han.
Set Andersson
kommer om 20 minuter
Tjugo minuter kändes som en evighet. När det ringde på hans dörr lät den ilskna signalen mest av allt som ett hån. Aaron våndades för att öppna dörren. Just nu var det svårt att minnas att det var Set som var nervöst lagd, och inte han. När han tryckte ner dörrhandtaget var han oerhört sammanbiten.
Utanför stod Set. Liten och en aning rufsig, med en mycket mörkt grön huvtröja på sig. De senaste gångerna hade han alltid vågat se på Aaron. Nu höll han blicken i golvet, och han log inte.
â€Hej.†Aaron höll sin röst neutral. Han klev åt sidan för att släppa in Set i hallen, och inte förrän han tagit av sig skorna insåg han att Set inte svarat. Redan nu förstod Aaron att det här skulle bli ännu svårare än vad han trott, och han fasade inför att behöva göra det.
Under tysta ord och gester fick han Set att gå och sätta sig i vardagsrummet. Han gick till köket, med avsikt att göra te eller bara hämta ett glas vatten, men väl där blev han bara stående. Set förstod redan att något var fel. Aaron hade inte sett honom såhär sedan kvällen han haft så mycket ångest att han varit tvungen att ta honom hem. När orden slutligen runnit ur honom och han berättat allting som var fel.
Aarons axlar var mycket tunga när han gick till vardagsrummet, tomhänt. Set satt i högra hörnet av soffan, där vanligtvis Aaron alltid satt, med händerna i knäet. Ärmarna på tröjan var så långa att de nästan täckte hela hans händer. Aaron satte sig ner bredvid honom, lätt vriden åt hans håll. Det kunde tänkas att han kanske fått vett i vad han ville ha sagt med tanke på hur många dagar som gått, men hans huvud var fortfarande lika tomt.
â€Jag skulle hört av mig tidigareâ€, sa Aaron, i brist på bättre. Det var åtminstone sant.
â€Det gör ingetâ€, svarade Set tyst. Han, däremot, ljög.
â€Det blev… inte som jag tänkt mig, sist.†Aaron var redan besviken på sig själv. Han ville låta det gå smidigt, prata med Set om att det blivit konstigt men att de kunde lösa det. Så skulle Set hålla med och allting kunde gå tillbaka till deras vanliga, smått ansträngda relation.
Aaron förberedde sig på att behöva hålla en monolog, men innan han hann säga något mer lyfte Set blicken och tittade på honom. Han var lite röd i ögonen.
â€Du ångrar det. Eller hur?†Set blinkade. Det hördes på honom att han försökte låtsas som att det inte spelade någon roll. Som att han ställde en vanlig fråga. Aaron förstod på en gång att det inte var så. Vad han skulle svara hade han däremot ingen aning om. Han såg ner på sina händer och kramade dem i varandra tills varje knoge i vänsterhanden knäckt. I ögonvrån såg han hur Set sakta skruvade på sig.
â€Alltså…†var det som slutligen lämnade Aarons läppar. Han önskade genast att han hållit tyst. Alltså, betydde att han ångrade sig, och det kanske han gjorde. Men något han var säker på var att det inte fanns något okänsligare sätt för honom att säga det.
â€Det gör ingentingâ€, svarade Set, alldeles för fort. Han tycktes ha krympt ännu mer där han satt, och när Aaron sträckte ut handen för att röra vid hans axel ryggade han undan. â€Jag förstod att det var så. Det är okej.â€
â€Fast det är inte okej.†Aaron rynkade pannan. Hur kunde han sitta och säga att det var okej när han såg ångesten vibrera i hans kropp? Han önskade att han kunde smälla käften av sig själv. â€Det var egentligen inte meningen, eller… alltså, jag tänkte mig inte för. Det var dumt av mig.â€
Det tycktes bli värre för varje sekund som gick. Aaron hörde sig själv tala, hörde ord lämna munnen och han hörde hur fel det blev, men ändå fortsatte de rulla. När han slutligen fått tyst på sig själv var det enda som fyllde rummet en tystnad, och den var så tryckande att det började klia i hans kropp.
Set satt tyst och såg framför sig, tycktes nicka, som om han fortfarande försökte hålla skenet uppe om att det var okej. Säkert.
â€Det kanske var det.†Sets röst var låg, och besegrad, och inte alls särskilt ynklig längre. Mest av allt lät han avvisande, och det passade honom hemskt illa. â€Jag tror jag ska gå nu.â€
â€Du, jag är ledsen att det blev så dumt. Jag uttryckte mig rätt dåligt också.â€
â€Mm.â€
Aaron började känna sig stressad. Set reste sig från soffan och var redan halvvägs ut i hallen innan Aaron hunnit komma efter, som någon korkad hund. Han såg på när Set knöt sina converse med darrande händer och undrade hur, och om, han möjligtvis skulle kunna rädda det här.
Det var klart att Set blev upprörd. Det hade han vetat redan från början. Det var han som var tvungen att be om ursäkt, och han skulle göra det ordentligt, för det var han som var äldre och skulle ta ansvar. Precis som Lily sagt.
â€Set, vänta.†Aaron suckade. Set stod med handen på dörrhandtaget, men väntade. Dock utan att se på Aaron och förmodligen inte på någonting annat heller, med tanke på hur ofokuserad hans blick var. â€Jag hoppas du förstår vad jag menar. Jag menade inget illa, jag menar bara att jag… kanske inte borde ha gjort det, för det var bara en impuls. Förlåt.â€
â€Det är okejâ€, sa Set, utan att det lät ett uns mer okej än sist han sagt det. â€Men jag måste gå nu.â€
â€Ja… okej. Visst.†Aaron kände Sets aura som vassa taggar, men i ett sista tappert försök att stryka över sitt misstag sträckte han ut armen för att ge honom en kram. Han hade aldrig känt sig så misslyckad förr, som när Set enkelt gled under hans arm med ett tyst hejdå, och försvann ut genom dörren.
Aaron började överväga att flytta till en ny stad. Det fanns ingen logik i det, och det visste han om, men hans försök att leka vuxen hade bara gett värre och värre resultat. I en jacka han använt på en fest för några helger sedan hade han funnit ett halvrökt paket Marlboro, som nu gjorde honom sällskap ute på balkongen. Han rökte aldrig när han var nykter, men han behövde någonting, och han tänkte inte sjunka så lågt att han korkade upp vodkaflaskan i sin ensamhet.
Med armarna lutade mot balkongräcket såg han ner mot den sorgligt grågröna gräsmattan. Röken ringlade sakta från hans läppar när han särade dem, efter att ha hållit den på tok för länge i lungorna. Det sved och smakade ganska illa, helt ärligt, men han tog det med glädje.
Vad som kändes värst var inte att det gått åt helvete, egentligen. Han hade förstått att Set skulle bli upprörd. Vad som kändes, och kändes rejält, var att Aaron Lind aldrig i sitt liv upplevt ett nederlag så uppenbart, pinsamt, och vidrigt som detta.
Det var han som var äldst, det var han som hade koll. Det hade han intalat sig själv hundratals gånger när han ältat fenomenet Set fram och tillbaka. Ändå var det han som lämnats i hallen med armarna hängande i luften, skammen över att ha blivit nekad en kram, och kanske den ännu tyngre skammen av att ha trott att en kram skulle göra allting bra igen.
Aaron knäppte av glöden från cigaretten och strök sakta handen genom luggen. Vilken jävla idiot han var. Varför hade han trott att det skulle komma något bra ur det här? Det var inte likt honom att vara snäll mot en nolla enbart av anledningen att vara snäll, och se hur det gått.
För varje minut som gått efter att Set lämnat lägenheten började Aaron bli mer och mer säker på att han gjort ett misstag. Misstaget var inte kyssen, utan att han ens tagit Sets bok och gått med den hem till honom från första början.
Aaron Lind
tror att jag officiellt fuckat upp allt så nu ger jag fan upp
Lily Sandberg
Pratar vi om Set nu?
Aaron Lind
Ja
Lily Sandberg
Jag är hemma om tio min. kom till mig.
*
den här novellen ska bli klar en dag, men tills dess får ni (jag) stå ut med att det dröjer mellan kapitlen. önskar jag var lika duktig på att slutföra som att påbörja. lol.
|
| Kommentarer | | Vapor - 1 feb 17 - 20:00 | Det du gör så bra är att beskriva känslor. Du får verkligen den som läser att känna samma ångest som Set, och samma frustration och tomhet som Aaron.
Jag vet ärligt inte riktigt vad jag ska skriva mer än att jag bara vill säga att du skriver jättebra i min mening. Du får det simpelt men effektfullt om du förstår vad jag menar.
Sen vill jag såklart bara bitchslapa Aaron för han är en sån idiot.... meeen. ja.
och Set stackaren </3 | | Megabitchchan - 14 jan 17 - 01:05 | (var är Mike?)
Mmmmm, det gjorde lite ont att läsa om lilla Set, men det är bra att han avvisar Aaron. Den jävla RÖVEN SKA INGET HA!!!! Mmm kan bara tänka mig hur hemskt det varit för Set när han varit hemma och tänkt och tänkt och tänkt och förstått att Aaron inte menat något och bara haft ångest. Lill-gubben. Dra en känga i huvvet på Aaron. (Mike?????)
Nu skriver vi vidare båda två!!!! Du lägger upp här, jag lägger aldrig upp p.g.a pallar inte????
Längtar efter Mike | | ilenna - 13 jan 17 - 04:52 | blir en lite sådär svamlig kommentar eftersom jag skriver under tiden jag läser nu ;D
gillar att aaron faktiskt är nervös! :D
och alltså det här </3: De senaste gångerna hade han alltid vågat se på Aaron. Nu höll han blicken i golvet, och han log inte.
och åh vad jag gillade hur den här meningen var skriven! jättemycket verkligen: â€Jag skulle hört av mig tidigareâ€, sa Aaron, i brist på bättre. Det var åtminstone sant.
â€Det gör ingetâ€, svarade Set tyst. Han, däremot, ljög.
jag har alltså läst typ två stycken och är redan på väg att sympatiblinka med set. lilla set <3333:
Han var lite röd i ögonen.
â€Du ångrar det. Eller hur?†Set blinkade.
om aaron säger ja nu så.. *blödig kvart i 3 på natten* .... och så krymper han ihop och ryggar undan!! du krossar mitt hjärta här bara så att du vet.
åh på ett sätt tycker jag det är bra att set blir sådär avvisande istället, att han inte bara sitter där liten och tar emot aarons ursäkter. men samtidigt vet man ju hur förtvivlad han är och att det där bara tar ännu mer kraft av honom. kan man inte bara få krama honom :(
man vill ju typ ändå att det ska dras ut lite (varför vill man alltid att ens favorite couple(to be!) och så fina karaktärer ska plågas?), men samtidigt så vill jag bara att aaron skulle skynda ikapp set och krama honom sådär jättehårt fastän set kommer försöka ta sig ur greppet, tills att han istället börjar gråta och tillåter sig kramas, och dom kan prata och mysa hela natten. ehe. *blödig som sagt*
åh, först känner jag ändå med aaron där ute på balkongen, och att det är bra att han också får känna av hur det känns med ett misslyckande. och så kommer det där: Det var inte likt honom att vara snäll mot en nolla enbart av anledningen att vara snäll, och se hur det gått.´ jag älskar aaron men man måste liksom beskydda lilla set i dom här stunderna haha :((
<///3 Misstaget var inte kyssen, utan att han ens tagit Sets bok och gått med den hem till honom från första början.
och som sista grej för den här kommentaren: älskar hur lätt det är att se precis allting framför sig när du skriver. det behövs så lite och ändå blir det jättelevande. jättebra kapitel :D |
|
|
|
