Pappa |
Dörren smälls igen
Röster pendlar mellan viskningar och skrik
Och min kropp stelnar
De rödsprängda ögonen
en ilska bortom all logik
Den som även jag får möta när jag felar
En hård smäll
Ljud byts ut mot total tystnad
Jag har hållt andan länge nu
Det sker varje kväll
Det stora behovet av maktlystnad
river en familj itu
Mitt hjärta bankar så hårt i tystnaden att jag är rädd att han ska höra.
Faktiskt är jag alltid rädd
Man vet aldrig om man råkar göra något fel, och därför upphör man att ens våga "göra"
Alltid redo men alltid oförberedd
Vid fel tidpunkt kan minsta andetag provocera och uppröra.
Bara hålla mig undan och göra det jag blir ombedd.
Men pappa, jag vill att du ska vara den jag kan söka trygghet hos.
Men istället är du anledningen till att jag är rädd.
|
|
|
|
