Att gå på ben man inte har |
Psykiatrikern knappar sakta på tangenterna och fyller i uppdateringar i journalen av den stackars flickan som varit med om så mycket att hon till slut hamnade på tvångsinläggning på Psykiatriska mottagningen som resultat av att försöka ta slut på sitt liv.
Den stackars flickan sitter bredvid, med händerna hårt pressade mot varandra mellan sina knän, och blicken ner fäst på en odefinierbar punkt utanför rummets enda fönster.
Så, var står du idag?
När han ställer frågan tar han ner glasögonen till nästippen och vänder sig mot flickan igen.
Jag vet inte var jag står.
Fötterna jag står på har så stora sår efter alla mil de hunnit gå.
Jag vet inte var jag står för jag har gått så långt att jag flera gånger på vägen förlorat min riktning, att jag efter några av alla mil glömde vart jag ens var på väg men fortsatte ändå.
Jag vet inte var jag står för att jag gick vilse redan efter några meter och nu har jag bakom mig många mil.
Jag vet inte var jag står för jag vet inte ens om jag från början visste var jag stod och var jag var på väg. Att det kanske bara är ett önsketänkande nu, att jag från början åtminstone tog ett steg på en väg jag visste vart den ledde.
Men jag vet inte var jag står, för jag vet inte ens var jag stod första gången jag ställde mig upp.
Hennes blick har varit ständig, utan minsta förnimmelse till rörelse och liv. Faktum är, hela hennes varelse var som sådan. Stilla. En motpol till hennes tankar och sinne.
Psykiatrikern ser på henne som man ser på ett komplicerat mattetal. Sökandes efter ledtrådar som kan lösa ekvationen.
Skulle du säga att behandlingen fortfarande inte ger dig några framsteg?
Med hela sin varelse i stillhet vänder den stackars flickan nu enbart blicken mot psykiatrikern och fäster den i honom.
Jag skulle säga att ni ber en människa att ta framsteg på ben hon inte har.
|
|
|
|
