Dagen då min Morfar dog |
Gammal du var på din dödsbädd, men ändå så fin.
Livet var mot dig hård men stark var du ändå.
Du berättade mycket om dina barndomsår och jag lyssnade med glädje.
Snäll var du alltid och tog hand om dina närmaste även om det tog dig hårt.
Du var den man alltid kunde lita på.
Aldrig tog du emot våran hjälp, den erbjöds med glädje.
Stolt var du, du klarade dig själv med alla svårigheter.
Sen kom dagen då du var åttiosju år då allt var sagt och gjort.
Sjukdom och olycka slog till för alla som dig kände.
På sjukhuset du hamnade med en allvarlig hjärnblödning.
Du kunde längre inte styra dina armar eller din röst, smärta skymtade för första gången i dina ögon.
Sakta men säkert gled du in i den djupa sömnen och gick ej att väcka mer.
Tungt andades du och genom timmarna så gick det längre tid mellan varje andetag.
På morgonen var du alldeles grå och andades snabbt och ytligt. Nu var det inte så långt kvar.
Vi var med dig, även om du inget visste. Vi höll dina händer, smekte din hjässa.
Friden kom tillslut och hjärtat som slagit i åttiosju år stannade.
Du låg där kall och grå sista gången jag såg dig, min morfar som jag älskade så mycket.
Det gjorde ont att se men ändå var det skönt att veta att smärtan nu tagit slut.
jag höll din kalla hand i min, gav dig en kyss på pannan och sa tack och farväl.
Vid dörren stod jag en sista minut, tittade på dig med kärlek och sen gick jag ut.
Farväl och tack för allt min fina gubbe, dig glömmer jag aldrig.
|
|
|
|
