Min Låtsas Pojkvän del 8 Hans märkliga beteende |
Avslutar med en lång del, tre nya kommer imorgon så ni kommer ikapp.
Ni är guld värda! Smile =)
--
Jag stod framför honom med snön som föll omkring oss, han såg lite besviken ut och lade armarna i kors. Mina tårar hotade att tränga fram, vilket var lite ologiskt. Han höjde ett ögonbryn mot mig innan han tog ett stilla andetag.
â€Det är ju ditt spelâ€, sade han och lade armarna i kors.
â€Varför?!†krävde jag att få veta. â€Varför hjälper du mig?!†Han lät armarna fall ur sitt kors innan han tittade upp på himlen.
â€Det spelar ingen rollâ€, sade han kallt och slog ner blicken. â€Jag spelar ditt spel och du följer mina reglerâ€, fortsatte han innan han började gå igen. Jag rynkade pannan.
â€Vad ger det dig?†frågade jag och han stannade framför mig.
â€Det spelar ingen rollâ€, sade han igen. Jag slet av mig munkjackan och kastade den på en chockerad Aiden. Jag skulle just börja skrika på honom när han samlade sig på en bråkdelssekund, han kastade jackan på mitt huvud. â€Tagga ner, vad spela det för roll varför. Var glad att jag ens hjälper digâ€, sade han kallare än vinden själv. Jag drog av jackan från huvudet.
â€Varför! Vad är det för mening att låtsas att du bryr dig när du inte vinner något på det?! Du kan när som helst bara berätta för varenda jävel på skolan! Jag tänker inte låta mig bli jagad av något sådant bara för att få tyst på Blondinen! Då kan jag lika väl ha kvar Blondinens jädra klor!†skrek jag och kastade för andra gången munkjackan på honom. Han rynkade pannan.
â€Blondinen?†ekade han. â€Du menar Zaida?†frågade han.
â€Vem annarsâ€, fräste jag. Han skakade bara nonchalant på huvudet.
â€Var tacksam iställetâ€, sade han i kontrollerad irritation, uppenbart att han tycket jag var besvärlig.
â€Tacksam? För vad då?!†Jag backade två steg och pekade på honom frustrerat.
â€Att jag slösar min tid på digâ€, sade han neutralt och lade jackan på min axel innan han gick förbi. Orden sved mer än vad jag trodde och jag knöt nävarna hårt för att inte slå till honom i bakhuvudet när hans högfärdighet passerade mig. Det kändes som om världen hånlog mot mig med att låta vinden slita i min redan väldigt nedfrusna kropp. Jag bet ihop mina käkar hårt, försökte bita tunga, försökte stå kvar men jag kunde inte. Jag snurrade runt och såg att han sneglade över axeln innan han visade tydlig förvåning genom att låta ögonen växa lite när han snurrade runt mot mig. Jag slet tag i munkjackan, tryckte upp den mot hans bröst och låste blicken i honom.
â€Du kan ta din förbannade munjacka och stoppa upp den tillsammans med din attityd någonstans där soljäveln inte lyser!†fräste jag och gick förbi honom. Han var stum och lät jackan falla till marken.
Jag gick med snabba steg hemåt med tunga stela ben, hjärtat gjorde ont när det slog och andningen var påtvingad. Även om jag bara hade varit utan jackan i några minuter så kände jag av konsekvenserna redan. Det var tok för kallt att ens försöka gå utan jacka. Jag gav mig själv en mental örfil genom att bråka med Aiden så långt hemifrån. Mina tänder lät som maracas så mycket de hackade av den brännande kylan. Det var som en stor frys ute. Jag fick syn på staketet till huset och släppte en lättad suck av att nästan vara hemma. Men jag hade svårt att röra mina ben, de gjorde ont som om de skulle falla sönder till små bitar. Min andning var betydligt snabbare än vad den borde. De få trappsteg som var upp till dörren tog en evighet att komma upp för, kändes som att bestiga ett berg. När jag fick fram mina nycklar kunde jag inte få mina händer tillräckligt stilla för att kunna låsa upp och när mina händer började påverkas mer av kylan tappade jag mina nycklar. Jag försökte få upp dem men mina fingrar hade börjat tappa känseln. En tröttsam suck fick mig att räta på mig och lika uttråkad som innan stod han där med mina nycklar mellan pekfingret och tummen. Han passerade mig, låste upp utan problem och öppnade dörren.
â€Därför skulle du behålla munkjackan …†sade han men jag pekade på honom och skulle just ge honom samma ramsa som tidigare men han tog tag i min hand.
â€Ditt spel mina regler, det är som en …†Hans ögon hamnade på min hand som han höll i innan han rynkade pannan. â€Fan …†muttrade han och överraskade mig genom att sätta sin hand i min mage för att knuffa in mig i hallen. Jag blinkade en gång. Han stängde dörren, släppte munjackan och mina nycklar på golvet och tog av sig sin vinterjacka, han slängde den över mina axlar och stängde den. Jag vaknade till och backade några steg.
â€Vad sysslar du med?†frågade jag kränkande men han följde efter mig längre in i hallen. Jag försökte gå ifrån honom men han tvingade min rygg mot sig.
â€Men stå stillâ€, suckade han och lade sin handled över min rynkade panna som blev helt slät av händelsen. Han snurrade plötsligt runt mig och på grund av skorna som var blöta blev det inte så svårt för honom heller. Han öppnade jackan och fick tyst på mitt babblande huvud genom att krama om mig. Hans kropp var så mycket varmare än min och jag förstod, kanske lite sent, vad han sysslade med. Jag var kraftigt nedkyld. Han suckade nästan lite besvärat. Jag var verkligen inte bara nedkyld, jag var farligt nedkyld. Mina fingrar var stumma, min hals kändes liten samtidigt som kylan hade trängt in till benens mitt. Jag visste inte om mina fötter var blöta eller inte, men de kändes som isklumpar. Mina hjärtslag gjorde ont, mina lungor hade krympt och när jag fuktade läpparna kändes dem som att kyssa en frusen stolpe. Jag gjorde en skärrad utandning.
â€Så du har äntligen insett …†påpekade han neutralt. Te! Jag frigjorde mig plötsligt och gick in mot köket med benen likt stora trädstammar. Jag kände mig lika vig som ett kylskåp. Jag fick ner en mugg från skåpet, jag kunde fylla en kastrull med vatten men jag lyckades inte med att få loss en tepåse. Ett par händer tog kartongen ifrån mig, drog fram tepåsen och öppnade den. Jag sneglade på Aidens underliga beteende igen. Men han lade den i muggen, hällde i vattnet innan det började koka och vände sig sedan mot mig.
â€Du kan gå nu …†sade jag svagt. Medveten av att han drog lite i min värdighet, men han skakade bara på huvudet.
â€När du är tillräckligt varm så går jagâ€, sade han och kastade tepåsen i diskhon innan han räckte mig muggen. Jag slog ner blicken och skulle just ta den, men han rynkade pannan och drog den ifrån mig. Jag slog ut med händerna. â€Du visar vägen till vardagsrummet och jag håller den varma muggenâ€, sade han och nickade ut ur köket. Ja, det kanske var klokast så.
Efter att ha lämnat mina skor i hallen, bråkat lite med Aiden angående hans vinterjacka innan vi till sist hamnade i soffan framför den svarta tv-skärmen. Jag sneglade ner på mina händer där jag hade muggen, kände av att värmen långsamt återvände till mig tack vare hans jacka. Han hade händerna bakom huvudet och blundade. Jag drack sakta mitt te och sneglade på honom. Han hade fortfarande inte förklarat varför han hjälpte mig. Först låta folk tro vi var tillsammans och nu detta? Fast det med att hjälpa mig få tillbaka min kroppsvärme visar bara att han är mänsklig. Mitt i mina tankar suckade han långsamt.
â€Jag kommer inte vända ryggen tillâ€, sade han och jag hotade att sätta teet i halsen.
â€Vilken typ av garanti är det?†frågade jag. Han suckade besvärat.
â€Hur många gånger måste jag säga detâ€, klagade han. Han öppnade ögonen och pekade på mig. â€Jag spelar ditt spel fast med mina regler.†Jag suckade tungt.
â€Det är inte så övertygandeâ€, muttrade jag och kollade ner i min mugg. Han tog den ifrån mig och ställde den irriterat på bordet. Jag sneglade skärrat på honom och svalde diskret.
|
|
|
|
