Panikångest |
På kvällarna i min ensamhet lägger jag på mig det svarta täcket,
det svarta täcket som som jag genom åren har stoppat själv
Täcket är stoppat av många tussar av olika fabrikat och tyngd
Skuld, rädsla, oro som sprider ut sig till alla mina ångestnerver.
Täcket liksom kapslar om känslorna och trycker ner dom,
dom frigörs i varje del i min kropp när jag lyfter lite på täcket.
Det är när jag inser att jag inte förtjänar att ha dess tyngd på min nakna kropp
som jag inser, och insikten förvandlar kroppen till en skakande mekanisk maskin där sinnet är måltavlan
Kroppen skakar för jag känner i min själ att jag blev lärd fel.
Min själ vill ut för att visa sig, den är redo.
Och det är när jag inser att ingen kan trycka ner mig själv utan min tillåtelse,
som jag förstår att det är jag som trycker ner mig.
Och det är i min egna förtvivlan till om jag klarar av och bygga upp mig själv som det brister,
för ingen själ är svårare att handskas med än min egna.
Älska dig själv Sandra.
|
|
|
|
