En kopp kaffe |
Man skulle lätt kunna få för sig
att saker och ting inte står rätt till
hemma hos mamma och pappa
(eller farmor och farfar
som de ju också är)
för numera då jag ringer
svarar alltid bara mamma
och hon svarar alltid som vanligt att det är bra
som svar på min oroliga fråga
vilket hon så klart alltid har gjort, i alla år
i telefonen, som oftast
med den gamla vanliga, glada rösten
fast den också numera någon gång
kan låta lite trött
och kanske lite ledsen
någonstans där under ytan
om man lyssnar lite noggrant
Mindre ofta svarar pappa (eller farfar
som han ju också är)
Strängt taget aldrig
Men jag fortsätter så klart
att be om en hälsning till honom
innan mamma och jag avslutar våra samtal
och då skrattar mamma (farmor)
och säger att den hälsningen ska hon framföra
samtidigt som hon påpekar
att jag också gott kan framföra den själv
direkt till honom
- jag vet ju var han finns!
sedan lägger vi på
Men därefter
när samtalet är avslutat
står jag ofta kvar framför fönstret
ser ut över parken en stund
och tänker på allt och på inget
hur träden fortsätter växa
hur bilarna far fram därute på vägen
i en aldrig sinande ström
hur småfåglar letar föda
hur hundägare dag efter dag
rastar sina små älsklingar
och på så vis får tiden att verka stå stilla
och oföränderlig
och på att allt kanske bara är en illusion
Det är då jag lämnar fönstret
och går ner till köket
och tar en kopp kaffe
oklar över
vilken i ordningen
det egentligen är
|
|
|
|
