Ã…ret var 1988 |
Ã…ret var 1988
Och jag är en medelmåtta
Men du förstå
Att det är jag, din Lotta
...
Då jag sträckte ut handen
Och vaknade i sanden
Då vi skrattade och grät
Och jag drog av bh banden
Saltet som rörde mina läppar
Fick mig att andas och bli trött
Stranden var miltals bred
Och på klipporna vågorna stred
Mina lockars sälta
Och min vackra ponnys hälta
Är jag ledsen att säga
Att jag dig aldrig mer kommer älta
Jag sitter i mitt hus i Hamptons
Med pelargoner och vita hus
Jag sitter och skriver
Mitt i ett alkorus
Men du måste förstå
Att det jag skriver är sant
För det som hände var som bekant
Ingen trekant
Fast du mig glömt
och ditt hjärta
för en annan kvinna
tömt
Vill jag att du skall veta
jag hoppas du förstår
att detta är sista gången
jag släpper en tår
Jag har älskar dig och ingen annan
Men jag vet att du tar dig för pannan
För du har mig ännu inte glömt
även om vårt förhållande var fördömt
|
|
|
|
