De spelade Spice Girls |
Tröttheten är förlamande, den finns överallt. Ögonlock som knappt kan hållas uppe. Ögon som inte ser. Ett dunkelt ljus som jag vill få starkare men som bara blir allt svagare. Går vid min byrå stryker med fingertopparna på alla nagellacksflaskor som står uppradade. Den ena färgen efter den andra. Svart, gult, rosa, rött, silver och mycket, mycket mer. Jag har nog över 80 stycken och ändå känns det inte nog. Ser mig omkring i min lilla lägenhet. Vill något mer än det här. Jag vet inte hur jag ska bort, bort från denna lägenhet och detta liv. Det är inte så att jag vill dö, jag vill bara inte ha det här livet. Det förlamar mig och tar ifrån mig all luft.
Väggspegeln vid sängen visar en tydlig spegelbild. Men ändå känns det inte som jag. Det är inte jag som står där och stirrar tillbaka. Jag vill inte kännas vid denna person som påstår sig vara jag. Det var inte den här jag skulle bli. Det var inte det här livet jag skulle leva. Att det fanns så många drömmar har jag redan glömt. Drömmarna försvinner i ett rökmoln lika snabbt som de kom. Försöker dra fram dem igen. Men de har redan flytt sin väg.
Hittar dvd skivor med minnen från förr. Sätter mig i soffan för att kolla på dem. Det är minnen från en tid då allt var så bekymmerslöst och jag vill tillbaka dit. Till det lätta, glada och positiva.
De spelade Spice Girls på lunchrestaurangen igår. Jag ville bara gråta. Minnen som bara flyger förbi jag ser dem i luften likt små luftballonger som flyger iväg med mina minnen.
Det hörs höga signaler det är sprängning på gång nu. För den nya tunneln som skulle varit klar för ett år sedan. Bygget verkar stå lika stilla som mitt liv. När allt står stilla känns det meningslöst att vakna igen. Det känns meningslöst att somna. Men jag är så trött, så otroligt trött. 

Jorden snurrar och jag sitter kvar, min soffa rör sig inte ens. Jag sitter still medan livet springer förbi.
|
|
|
|