Aldrig mer. |
Det var en kall natt i december och det var fortfarande mörkt ute när jag vaknade ur ännu en dröm om dina vackra ögon. Jag vände mig om för att hålla om dig, lägga ansiktet mot din axel och låta din hand stryka mitt hår men du var inte där. Den stora sängen var tom och kall och jag har aldrig känt mig mer ensam i mitt liv än vad jag gjorde då. Vi som alltid brukade trängas i den här lilla sängen, bråka om täcket när det var för kallt och sparka undan det när det blev för varmt. Nu var den plötsligt för stor för en liten tanig kropp som min, den var inte gjord för ensamma tomma själar som ligger i fosterställning och gråter om nätterna och inte vill ha något annat än värme. Den var gjord för två och du och jag, vi passade perfekt.
Bakom väggen stod det skrivet i blått bläck och med din snirkliga handstil, hur allting som kom till att leva också har ett slut och att ljudet av liv, så småningom, tonar ut. Än en gång kom jag att tänka på dina blåa vackra ögon, hur min hand brukade ligga så fint på din midja, hur vår hudfärg liksom matchade och hur våra hjärtan alltid klappade i takt, och hur något så vackert inte kan leva utan att förstöras. Som en oväntad gäst knackade du på min dörr i de oskyldigaste av timmar och tog allt utav värde, för att inte lämna något annat kvar än tomhet.
Jag höll dig i mina armar och strök försiktigt över ditt allt tunnare hår, jag kysste dina spruckna läppar och gav dig en sista uns av liv innan du sakta lämnade mig för ett liv långt borta, någon annanstans. Det var en kall natt i december, frosten bet sig fast i kinderna och kylan satte sig som en sten i bröstkorgen, djupt in i själen, så att hela livet gjorde ont. Det var en kall natt i december och ingen hade kunnat ana att något så vackert plötsligt skulle tappa allt sitt ljus och sugas upp av mörkret, för att evigt vara svart. Det slukade dig som ett svart hål, din varma hand släppte taget om min kind och dina snälla ögon lämnade min blick för att tomt stirra tillbaka från det bottenlösa djupet. Jag kommer aldrig att glömma – det var en kall natt i december när jag dödade dig.
Din kropp var så svag att den saknade hållning och dina framtvingade ord var knappt hörbara genom den ekande tystnaden, som tomma vibrationer som aldrig nådde fram. Du vägrade att möta min blick för att du inte ville att jag skulle se all den smärta som dina ögon utstrålade. Några månader sa de, men när jag rörde med fingertopparna längs din ryggrad kunde jag känna att din kropp redan hade förlorat allt sitt liv. Hur mycket jag än älskade dig så visste jag att du inte skulle vinna den här kampen. Jag visste att din kropp sakta men säkert skulle bli svagare och svagare för varje dag som gick och hur den slutligen skulle tappa all sin gravitation för att sedan, ljudlöst, försvinna. Utan att du eller jag, eller någon annan, skulle ha något att säga till om. Men det är ändå inte tillräckligt för att tysta de ständigt kraxande korparna i mitt huvud som säger att allt jag gjorde var fel.
Det har gått två månader, sju dagar, tre timmar och tolv minuter exakt. Du brukade alltid hålla båda dina händer lätt på mina axlar och titta mig i ögonen när jag blev sådär rädd och nervös och fick ytterligare en panikattack bara för att jag aldrig någonsin ville förlora dig. Sedan viskade du i mitt öra att jag måste andas – andas, sa du, och så andades du in när jag andades ut och så andades vi tillsammans. Nu när jag får lite lätt panik är det ingen som säger åt mig att andas längre så plötsligt ligger jag här ensam i en alldeles för stor säng och chippar efter luft, efter syre – efter något att leva för. Men det finns bara tomhet. Med kinden tryckt mot madrassen lyfter jag blicken mot himlen och skymtar ditt vackra ansikte bakom molnen. Jag blundar för sista gången och inser att jag aldrig mer kommer att se dig. Aldrig mer.
|
|
|
|
