Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Att leva som manodepressiv

Jag skrev det här för två veckor sen men inte känt mig modig nog att publicera det men efter att ha läst Therese inlägg om bipolär sjukdom kände jag att nu är det min tur. Så mitt namn är Caroline och jag är manodepressiv. Jag påstod länge att jag var manodepressiv men att jag nu var frisk. Det var först för snart tre år sen jag insåg att det är en kronisk sjukdom som en faktiskt inte blir frisk ifrån men en kan lära sig leva med den. Att vara manodepressiv innebär att en har episoder av maniska och depressiva perioder. Mellan perioderna är jag frisk därför har nog inte så många sett min sjukdom de senaste åren, bara dem som finns mig som närmast. Men jag blir sjuk fortfarande. Det händer inte lika ofta som i mina yngre tonår då hade jag nästan alltid en episod, det var sällan jag fick vara frisk. Sjukdomen har uttryckt sig olika genom åren för just mig.
Den bröt ut när jag var 12 år, jag blev deprimerad, började med självskadande beteende. Växelvis med maniska perioder av städmani, eller där jag impulsivt gjorde saker som inte var så bra för mig eller höll mig så upptagen att jag inte orkade känna efter hur jag mådde. Under mina depressiva perioder låg jag mest apatisk på golvet oförmögen att göra något alls, kunde gå en dag utan att jag åt, utan att gå på toa. Jag var oförmögen att göra något alls. Redan innan under mellanstadiet hade jag levt flera år med att bli mobbad, ha en pappa som drack för mycket, oroskänslor, mådde ofta dåligt, hade träningsmani och tyckte jag var tjock så åt lite och tränade mycket. Var ofta ute och sprang tills jag svimmade. Var även utåtagerande och aggressiv under lågstadieperioden. Skulle jag tänka efter så skulle jag ha svårt att minnas en period i mitt liv där jag mådde bra, där jag var lycklig.
Jag var inte som andra barn men det var när jag var 12 år, något hände. Mellan 12-15 års ålder gick jag ner mig totalt, tänkte på döden som min enda befrielse, började dricka, ta droger, skolka. Började gå till Bup, soc, läkare, mottagningar för barn med alkoholproblem. Alla enheter kopplades in. Hade samtidigt starka maniska perioder där jag levde under eufori och var så lycklig och gjorde allting helst samtidigt, skapade projekt jag aldrig orkade fullfölja, gjorde planer jag sen aldrig orkade med dock sov jag ingenting i dessa perioder så de dröjde inte länge innan jag kraschade i väggen igen. De provades mediciner kanske hade jag adhd, var deprimerad. Medicinerna hjälpte inte eftersom det inte var felet. När jag var 15 år efter ett misslyckat självmordsförsök tyckte läkarna att det var dags att utreda mig på riktigt. Manodepressiv kom dem fram till, jag fick mediciner och kbt behandling och sakta började saker gå bättre. Jag kämpade. Sakta men säkert, bit för bit tog jag mig uppåt.
16 år gammal började jag på gymnasiet. Alla i omgivningen och även jag själv trodde att jag mådde bra nu, jag insåg inte själv att jag var sjuk. Jag fortsatte dricka inte varje dag men när det hände blev det alltid för mycket. Jag hade slutat skada mig med rakblad men jag hittade ett nytt sätt, sex. Deppiga perioder kom där jag helst ville krypa ner under täcket och försvinna jag visade det inte utåt, för människor förväntade sig saker av mig nu, jag skulle må bra, klara skolan. Jag skämdes jag var ju frisk så varför fortsatte jag skada mig, varför fortsatte jag känna mig deppig?. Maniska perioder hade jag också då kunde jag sitta uppe dygn i streck och plugga och alla var så stolta att jag skötte skolan. Jag var så duktig som kämpade, ingen visste varför jag pluggade med sådan beslutsamhet.
17 år gammal friskförklaras jag av min psykolog och min behandling var klar. Jag mådde då bra, trodde att jag var frisk, att jag aldrig mer skulle få uppleva de maniska och depressiva faserna. Ingen talade om för mig att det var en kronisk sjukdom. Samtidigt bestämde jag mig för att sluta med mina mediciner trots att läkarna avrådde mig. Såhär i efterhand hade jag nog behövt dem ett tag till men det gick bra ändå. Jag träffade strax efter detta min nuvarande sambo. Han visste hur jag hade levt tidigare då vi kände varandra ett kort tag förut. Jag sa att jag mådde bra nu att jag var frisk. Jag trodde verkligen det också. Han insåg snabbt att jag fortfarande hade problem att hantera alkoholen och 9 månader in i vår relation ställde han ett ultimatum: vårt förhållande eller spriten. Jag valde honom och har sen dess levt i princip som helnykterist. Jag hade väldigt lite episoder under den här tiden och levde mest som frisk.
18 år gammal blir jag gravid. Min dotter var nog min räddning såhär i efterhand vilket inte känns som en helt okej roll att lägga på ett spädbarn men det är sanningen. Fram tills att jag blev 20 såg jag mig som lycklig och frisk. Försökte lappa ihop mig igen efter år av självskadande beteende. Hitta min roll i livet. Jag var mestadels frisk men några episoder förekom.
20 år gammal blir jag gravid igen.Graviditeten är hemsk. Jag går ner mig i en depression. Dottern föds med kolik. Depressionen blir värre. Här någonstans kommer jag till insikt. Jag är inte frisk. Min manodepressivitet har inte gått över. Börjar läsa på, hur en skulle hantera sjukdomen på bästa sätt. Kommer fram till fasta rutiner, träning, bra kost, tillskott av omega 3, god sömn och inte stressa. Börjar återigen bygga ihop mig, börjar träna, äta bra, vi flyttar ifrån lägenheten vi vantrivs i och allt blir bättre, ganska snabbt går det. Då var jag 21 år gammal. Sen dess har jag kallat mig alltigenom lycklig. Jag har fortfarande episoder. Jag kommer få leva med det hela livet. Men jag har lärt mig hur jag ska hantera dem för att inte falla ihop. Senaste 2 veckorna har jag haft en manisk episod, alla andra utanför har talat om för mig hur duktig jag är, dem förstår inte hur jag orkar renovera, träna 6 dagar i veckan, ta hand om barnen, sköta hemmet, gå i skolan. Sanningen är: jag orkar inte. Jag har kört in i en vägg igen, senaste veckan har jag känt mig deppig, bara velat sova, inte riktigt orkat med allt på samma sätt. Varit sjuk med feber och inte kunnat träna, inte känt mig som mig själv. Sitter här i mitt hus med ett påbörjat renoveringsjobb jag inte orkar fullfölja. Men jag vet vad jag ska göra för att ta mig ur. Igår tränade jag igen, det var tungt men jag gjorde det. Snart kommer besök till mig och jag och barnen ska gå ut, luft mår jag alltid bra av. Idag är en bättre dag än igår. I morgon kommer det vara ännu bättre. För länge sen hade det brutit ner mig att jag inte orkat ta tag i renoveringen jag hade hatat mig själv men idag förlåter jag mig själv. Jag är fantastisk, jag gör mitt bästa, ibland orkar jag inte och det är okej. Jag känner mig själv och min kropp. Jag vet vad jag mår bra av och jag vet vad jag mår dåligt av. Saker kan vänta, det är okej. Mitt mående är viktigast. Ingen vet om min sjukdom har länge skämts för att prata om det, undrat om människor skulle se mig på ett annat sätt, som en sämre förälder, sämre socionom, som en mindre värd människa, inte vilja anställa mig. För att vara psykiskt sjuk innebär att ha en stämpel som jag länge skämts över men det är inget att skämmas över och vi måste våga prata om det annars blir det bra ännu mer skambelagt. Jag börjar. Min sjukdom är inget som syns, inget som märks, jag vet hur jag ska hålla den borta. Bara min sambo vet. Bara han ser när det håller på att braka åt skogen igen. Han försöker hålla mig på jorden när jag svävar iväg allt för mycket. Men trots det är jag lycklig, jag mår bra. Mina deppiga perioder och mina maniska perioder är inte på samma sätt som förut men dem förekommer och det är viktigt att berätta för omvärlden hur det ligger till, uppmärksamma sjukdomen. Vem som helst kan ha den. Till och med den ni minst anade. Mycket kan dölja sig bakom en yta och vi måste jobba hårdare med att inte döma andra. Det förflutna kan se olika ut. Många tror säkert att jag ser sjukdomen som en börda, att jag om jag kunde så hade jag valt att inte vara sjuk men jag ser min sjukdom som en tillgång. Den har gjort mig till den jag är, den har gjort mitt liv till vad det är och jag älskar mitt liv. Det har varit en lång kamp och ja det gör mitt liv svårare att leva, inte omöjligt bara lite svårare. Det krävs lite mer av mig och jag lär mig forfarande något nytt varje gång jag har en ny episod, varje dag blir det lättare att hantera för varje dag lär jag mig nya knep. Den är en del av den jag är och jag accepterar det. Så mitt namn är Caroline och jag är manodepressiv. Jag är även en mamma, en dotter, ett barnbarn,en flickvän, en syster, en skolkamrat och en vän. Hoppas min historia kan få er att känna ökad förståelse för sjukdomen
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Sockerina - 29 mar 15 - 03:06
kram
är också manodepressiv <3
TrashBarbieDoll - 11 mar 15 - 19:18
Tack nattblick!:)
nattblick - 11 mar 15 - 00:04
Du är modig som har publicerat det överhuvud taget <3

Skriven av
TrashBarbieDoll
10 mar 15 - 22:30
(Har blivit läst 309 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord