Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Ljudet av ett brustet hjärta - del 11!

Om det var mörkt eller ljust kunde jag inte avgöra. Bakom mina stängda ögon genom ett dunkel av mörkret hörde jag ljudet från trafiken och ett tåg som tjöt med hornet. Jag blinkade en gång innan jag fick en klar syn framför mig och jag hoppade till.
"För i helvete Maggie!" Vrålade jag åt henne. Maggie stod vid sängkanten med allvarliga ögon och spänd kropp.
"Vi behöver prata!" Började hon ansträngt mellan tänderna.
"Nu? Kan du inte vänta?" Suckade jag utmattad och kliade mig i ögonen.
"Jag pratar inte med dig!" Muttrade hon och jag tittar upp på henne. Maggie tittar på Walther, som låg på mage med huvudet mot väggen. Hans ena arm låg över min mage och hela sovställningen såg obekvämt ut, men Jag antog att det var bekvämt för en hund?
Jag petade med fingret mot Walthers bara hud.
"Jag hörde redan när hon kom," sa han med en dämpad röst, men låg kvar i samma ställning. "Så som hon slamrar och slår i dörrarna gör det omöjligt att sova, eller stirra på en med en mordisk blick." Fortsatte han och snurrade runt. Täcket som legat skyddat över de nedre regionerna gled av och avslöjade ett stort och hårigt paket.

"Walther!" Jag kastade tillbaka täcket och stirrade på honom. Generad slog jag mitt egna täcke om min kropp och skyndade mig in på toaletten. En liten och rektangulär badrum där det endast rymdes en toalett, en dusch och ett handfat, som för den delen tog upp en större del av det lila utrymme som fanns. Kaklet hade en blank yta med färgen ivory, färgen på kacklet gick bra ihop med färgers golv som hade en gulare ton. Hisklig färg, men här inne var det kaklet som är det första ögonen lägger märke till och golvet blir ett minne blott.
Utanför badrumsdörren hörde jag hur Walther och Maggie pratade smått. Inte hetsigt eller retade varandra till gallfebern, utan en normal konversation. Men vad dom pratade om hade jag lite svårt att hänga med i, det lät lite som om jag lyssnade på en framspolad film när dom pratade.
Jag öppnade badrumsdörren och gick in till vardagsrummet igen. Walther satt på sängen med täcket skyddande över sig och Maggie stod framför honom, iklädd som vanligt i hennes gråa mjukisbyxor och röda munktröja. Hon tittade på mig när jag kom fram till dom.
“Vill ni kanske berätta vad som hänt?” Frågade jag osäkert, jag visste inte riktigt om jag ville veta eller inte.
Maggie utväxlade en blick med Walther som nickade.
“Elise blev brutalt mördad i natt och vi har ingen aning om vem förövaren är.” Sa Maggie och förflyttade sig till den skotska färgade soffan. Ingen sorg eller tecken på sympati fanns i hennes ögon efter att hon uttalat om Elise död.
“Hur då?” Ville jag ens veta hur brutalt mördad Elise var?
Maggie lade ner händerna i fickan på munktröjan och fortsatte titta på Walther.
“Hennes kropp blev sliten i stycken,” Började Maggie och slet blicken från Walther och tog ögonkontakt med mig. “Men delar av hennes kropp är spårlöst borta.”
“Hur vet du då att det är Elise?” Undrade jag något förvirrat.
“Vi fann ett finger. Det gick inte ta miste på att det är hennes!” Hon ryckte på axlarna som om det vore självklart.
Jag satte mig ner bredvid Walther och la min arm runt hans.
Att Elise var mördad kom som en chock, även om jag vet att varken Maggie eller Kit gillade henne, var det oroande att hon var död. Vem dödar sin egen sort? Och varför just nu? Fast vi människor var inte själv. Runt varje hörn här i världen fanns det död överallt, självmord, mord och krig är en av de första rubrikerna som satt klistrad på första sidorna i tidningarna eller på nyheterna.
“Det är en annan sak med. Runt platsen där vi fann hennes finger, fann vi också en doft som var okänt för oss alla. Jag sökte upp Walther för att se om han kan tänkas hjälpa oss.” Fortsatte Maggie och hon bröt ögonkontakten med mig för att ännu en gång kolla på Walther.
“Jag vet inte vad det är tänkt jag ska göra!” Han harklade sig när han sa så. Att slå följe med ett gäng vampyrer och vara ensam varulv kan nog inte vara nyttigt, varken på doften eller umgänget.
“Hjälpa oss att ta reda på vem lukten tillhör. Vem det än är som härjar här i Sundsvall, kommer det förr eller senare ge sig efter oss. Värsta tänkbara är att Maria hamnar mitt emellan.”
“Jag? Varför då?“ Ifrågasatte jag förvånat.
“Eftersom du umgås med oss och var du än går för du med dig våra dofter,” Maggie hetsade upp sig och jag kunde tydligt se hur hon satt och skakade i soffan. Jag hade svårt att läsa av henne om varför hon var så uppjagad, förmodligen av rädsla att förlora mig. Jag är den som ska föra hennes traditioner vidare.
“Vad ska vi göra då för att skydda henne?” Undrade Walther plötsligt.
“Walther!” Jag ville inte ha skydd eller bli undangömd från något, speciellt inte bli lämnad ensam.
Maggie funderade en stund innan hon till slut reste sig upp från soffan.
“Inget, för oavsett om vi håller oss på avstånd från henne kommer det märkas ändå. Bästa är att vara med henne hela tiden och inte förlora fokusen på henne.” Sa hon och gick förbi oss och mot hallen, dör hon stannade vid öppningen och vände sig om.
“Håller vi oss på avstånd kanske vi bara gör detta till en farlig lek, hon blir betet för vem det nu än är och det hela kommer bli en enda stor cirkel. Bästa är om du stannar med henne hela tiden Walther, din...” hon avslutade mitt i meningen och försökte finna ett finare ord för hans blöta hund doft. “...odör är förmodligen skrämmande nog för att hålla vem-det-nu-är på avstånd.” Hon log skevt och skrattade innan hon fortsatte gå ut i hallen och ytterdörren öppnades och stängdes om henne.
“Din kusin är verkligen otäck...” Suckade Walther och tittade på mig med ett lurigt leende.
“Otäck är bara förnamnet!” Log jag tillbaka och jag blev nerdragen i sängen.
“Du vet att jag ska iväg och jobba snart?” Log jag när han stod lutad över mig, täcket som skyddat hans manlighet hade fallit ner på golvet och hans utstickande del stod upp. “Å andra sidan kan jag nog komma försent en gång i mitt liv.” Log jag och lade mina ben runt hans midja.
Maggie:
Utanför stod Ray lutade mot tegelväggen bredvid porten med armarna korsade över bröstkorgen. Han hade svarta jeansbyxor på sig med en svart skinnjacka på överkroppen och svarta sneakers. Håret var okammad efter en het natt och han brydde sig inte om att kamma tillbaka det på plats.
“Nå?” Frågade han när jag ställde mig framför honom. Om jag ändå kunde ha samma passion för mode, men jag föredrog kläder som var mer bekväm och som inte satt klistrade mot kroppen. Det gjorde det omöjligt för mig att kunna röra mig så snabbt som jag ville.
“Jag vet inte om jag fick ett ja eller ett nej, men jag tror han vill hjälpa oss.” Jag la mina händer i fickan på tröjan och gungade osäkert på hälarna.
Ray höjde ett ögonbryn av förvirring och skakade på huvudet.
“Ett ja eller nej hade varit ett mer korrekt svar än att “tro” han vill hjälpa oss.” Sa han något trumpen röst. Jag tittade tjurigt på honom.
“Om det ger dig bättre förtroende för honom kommer han vara med Maria hela tiden. Så länge som han blockerar hennes doft med sin är hon säker tills vidare.” Sa jag och placerade mina armar i kors över bröstkorgen.
Ray stod fortfarande lutade mot väggen och gjorde ingen större ansträngning att vilja byta position
“Hur länge ska han behöva leka vakthund?Någon gång kommer det till att han måste lämna henne, till exempel på jobbet!” Vilket han hade så klart rätt i, men under dagtid på jobbet var hon alltid omringad av andra människor och var aldrig ensam.
Vi stod tysta en långt stund, tittade in i vandras ögon. En barnslig lek vi alltid hade om vi inte var helt överens med varandra. Någon av oss skulle förr eller senare titta bort om det så skulle ta oss hela dagen och kvällen. Men Ray var först med att titta bort från mig och kastade med det svarta håret, innan han beslutade att titta på mig igen, med ett bländande leende.
“Okej, vi får väl förlita oss på dig för den här gången!”
“För den här gången?” Jag höjde rösten, förvånad att han ens sa så. “Så som jag kommer ihåg det har mina planer hittills fungerat utmärkt medan dina har gått i stöpet!” Jag skrattade ironiskt åt honom. Ray rättade upp sig från väggen och ställde sig framför mig, nära.
“Nämn två planer som aldrig gott som jag velat!” Jag började skratta och på en gång dök det upp en massa saker som hänt emellan oss. Ray var några hundra år äldre än mig och var i sitt slag smartast av oss, men han hade sina dagar då allt inte gick som det ska.
“Minns du den gången när vi skulle leka “jaga” med vår middag för 300 år sen i Ryssland, i Kyzyl?” Började jag och Rays ansikte drog ihop sig till en ful grimas. “Om jag kommer ihåg det så förlorade du din middag rätt så fort eftersom du blev tankspridd och följde fel spår och hamnade helt plötsligt på gränsen till den Norra delen av Uralbergen!” Ray är världens sämsta spårare och jag kunde inte låta bli att placerade handen för munnen och skratta åt minnet, den kvällen var en av mina bästa kvällar, middag, sex och choklad efteråt, någon stackars äldre dam kom på fel plats vid fel tillfälle - Choklad.
“Eller den gången för bara några år sen, du stylade på staketet på Harabergs bron och råka kliva snett på en våt fläck och föll fyra meter ner i Ljungan.”
“Ja ja, jag fattar vad du försöker säga!” Stoppade han mig och pressade sina läppar mot mina och hindrade mig från att fortsätta. Jag hade verkligen många minnen på lager där inkluderade allt som inte gått enligt hans planer.
“Jag hinner bara lämna er i fem minuter och ni byter redan saliv med varandra!” Suckade Kit som stod bakom mig, jag hade hört henne komma sen länge och jag retades alltid med henne så fort Ray var närheten av mig. Kit har inte mött sin make än och har lite svårt att förstå kärlek och romantik. Jag slet mig loss från Rays ivriga läppar.
“Han är min man och jag gör vad jag vill.” Jag tog mig hand och placerade den över mellan benen på Ray. “Jag har ensamrätt om den här!” Jag kramade om den lilla bullen och Ray drog efter andan och hans naglar grävde sig in i min axel. Kit höjde händerna och backade undan.
“Lugnt, du kan behålla honom,” Sa hon lätt road av händelsen och tryckte handen mot sin kind. “Han är ändå inte min typ.“ Ray stirrade på henne, att höra man inte är någons typ var ett slag under bältet, speciellt för Ray som alltid tyckt han är oemotståndlig.
“Hur ska vi göra?” Frågade hon. ”Kommer Walther hjälpa oss?” Jag nickade.
“Ja han kommer hjälpa oss, jag väntar på honom just nu!”
“Du tror han kommer hjälpa oss, han sa aldrig ja men inte ett nej heller!” Påpekade Ray. Jag räckte ut tungan åt honom. “Tur jag gillar din tunga!” Blinkade han.
“Ush, kan ni spara det där tills ni är ensam? Snart kör ni väl doggy style mitt framför ögonen på mig!” Hon grimaserade åt tanken och hela hon ryste. Jag lade just då märke till hennes nya stil.
Svarta kakibyxor, hennes svarta siluett klackar och en vit t-shirt och en svart väst till. Hon hade placerat sina händer ner i fickorna på kakibyxorna och stod där, vilande på ena höften.
“Vet du vad Maggie?” Sa hon och studerade mina kläder. “Du borde verkligen komma in i modet, vi borde ta en dag att shoppa!” Jag skrattade ironiskt mot tanken. Att shoppa en dag med mig slutar med att någon tappar tålamodet och jag vägrar klä mig i det jag finner, köper det och sen ligger det långt in i Marias garderob och glöms bort. Jag återgår alltid till mina mjukisbyxor och munktröjor.
“Jag föredrar nog min stil!”
“Din stil är ingen stil, det är en brist på idéer!”
“Det är min stil, håll häften!” Jag hyttade med näven mot henne medan hon flinade brett och skrattade åt mig. Hon visste exakt hur hon skulle gör för att reta upp mig ordentligt.
Bakom mig öppnades porten. Walther höll upp porten åt Maria som höll på att plocka upp hennes mobiltelefon. Hon stannade när hon såg oss.
“Är ni kvar än?” Log hon osäker, inte att hon förväntade sig att se oss alla här.
“Ja, Walther sa ja till att hjälpa oss!” Log jag och tittade på Walther.
“Jag kan garantera att jag inte sa ja!” Protesterade han.
“Bra, vi möts inne i stan efter att du lämnat av Maria på jobbet.” Jag tog Rays hand och vi började röra oss bort från dom.
“Hey!” Walther ropade efter oss men vi ignorerade honom som man ignorerade vinden. “Jag börjar verkligen hata din kusin.” Viskade Walther bittert bakom oss. Jag log och tog Kits hand i min och vi ökade på takten och började springa in till stan.
Idag var det ett härligt mulet väder och vi kunde fritt röra oss ute utan att få massa misstankar mot oss.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Selinka
21 feb 15 - 22:36
(Har blivit läst 274 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord