När ska livet ta en ny vändning? Del 17 |
Chiara:
Jag kände hur tårarna steg till ögonen.
"Döda?" Viskade jag lågt och vände mig om mot Elisabeth och Avalon. "Vad ska vi göra?"
"Här!" Leon gav papper till Linda, som han skrivit ut. Linda tittade på papperna och sen på Leon. -"Härifrån får ni klara er själva. Vi har gjort våran del så nu drar vi oss till Kapten Brus, väntar han fortfarande på oss?" Avalon nickade och flyttade sig åt sidan så både Conrad och Leon kunde komma i båten. Dom båda männen satte sig på varsin ände av båten.
Conrad, Jorviks bästa smed satte sig vid årorna. Det gråa, axellånga håret blåste lätt upp då en vind från havet kom drivande. Leon satte sig framför honom och vände sig om. Vem han var visste jag inte då jag aldrig sett honom förut, men tydligen var han en god vän till av Aideens Beskyddare.
Mannen var ung, väldigt ung och kraftigt byggd och lång. Han hade blont hår och djupa, blåa ögon och mörka ögonbryn. Hans ansikte var ovalt, en vacker formad näsa och släta läppar. Hans ansikte vart allvarligt när han vände sig om mot oss och tog tag i rocken på Avalon.
Avalon tittade ner på honom.
"Var rädd om er. Må Aideens ljus beskydda er!" Avalon bugade sig för Leon som bugade sig tillbaka. Släppte taget på Avalons rock och sköt ut sig från oljeplattformen. Och vi ensamma, såg på hur den lilla jollen försvann bland dimmorna.
"Du skulle ha följt med dom" Hörde jag Avalon säga sen. Jag bet ihop tänderna och gav honom ett tjurigt ögonkast innan vi började gå uppför trapporna.
Linda stannade bakom oss.
"Jag stannar här tror jag!" Viskade hon och tittade fortfarande igenom papperna Leon hade gett henne. "Jag kan inte läsa i detta mörker och sen läsa och slåss kommer inte bli så bra!"
"Här!" Sa jag och sträckte henne en Walkie talkie som jag hade hittat hos Avalon och smugit ner i väskan. "Jag tar den andra så kan du anropa oss direkt om något du hittat viktigt som vi bör veta om!" Hon nickade och tog emot den.
"Jag håller mig nere vid hamnen så jag inte syns uppifrån." Log hon och plockade fram skrinet som Fripp gett henne. "Ta hand om denna, vad ni än gör tappa inte bort den!" Jag nickade och la ner skrinet omsorgsfullt i väskan och Linda skyndade sig snabbt tillbaka.
Avalon tittade sen ner på mig igen.
"Jag tänker inte gå tillbaka!"
"Håll dig nära mig då!" Viskade han. Jag kunde inte låta bli att le och ställde mig bakom honom och vi började röra oss uppåt.
Emma:
Mitt huvud dunkade. Det kändes som om ögonen på mig skulle ploppa ut från deras hålor. Jag hade ingen direkt koll på hur länge jag varit i det här rummet eller när jag senast åt och drack. En av männen var trevlig och snäll som gav mig vatten men hur länge sen var det?
Jag försökte sätta mig upp bättre, men kroppen värkte efter alla smällar, så jag fortsatte ligga ner i en obekväm ställning. Mina armar och ben var fortfarande hårt surrade om mig och varje liten rörelse gjorde ont. Jag slöt ögonen en stund men jag vart påmind om huvudvärken så jag fortsatte att hålla ögonen öppna. Jag saknade Leon som tog hand om mig. Han sa aldrig något utan höll mest om mig och delade med sig av sin värme till mig.
Jag var fortfarande lite besviken på att han inte kunde surra upp repen på mig. Även fast jag bad honom göra det så kunde han inte det. För skulle jag smitta så var det han som skulle få ta slagen för att han släppt mig lös.
Jag rykte till när en nyckel vred om sig i låset och dörren gled upp. Jag såg hur en kvinna i en grön klänning kom in genom dörren och efter sig hade hon två män. Jag backade undan från henne. Hon log bara mot mig.
"Ta med henne!" Sa hon, vände sig om och gick ut genom dörren. En av männen steg fram mot mig och lyfte upp mig och la mig över sin axel. Jag såg på hur metall golvet, som gav ifrån sig klingade ljud när deras steg rörde sig på golvet. Vi svängde av vid en korridor som ledde oss upp mot en trappa.
Jag stönade tyst när varje steg dom tog kändes som en mardröm, jag åkte upp och ner på axeln och fick stöttar i magen. Hur stora fötter hade han egentligen?
Jag försökte lägga mig till rätta på hans axel men när jag rörde mig så kastade han om mig så jag hamnade under armen på honom istället. En hemskt situation eftersom jag inte visste vart jag hade den andra mannen. Var han framför eller bakom oss? Jag tittade upp, men med en stel nacke så kändes det meningslöst. Jag fick hoppas på att han gick bakom oss.
När doften av havsvatten nådde oss fick jag äntligen känna på hur att vara ute i friska luften och jag njöt av varje andetag, slöt ögonen och log. Jag drömde mig till det ögonblicket som jag och Derek möttes för första gången på över en månad sen händelsen hos Mr. Kembell. Det ögonblicket med picknicken, solnedgången i horisonten som färgade himmelen till ett vackert orange och rosa sken och sen den svala havsbrisen som kom utifrån havet. Det var där vi hade våran första kyss och hela den kvällen efter det var magiskt.
Jag vaknade till när mannen flyttade mig från under armen och satte mig ner på en plattform. Repen, som surrade min kropp, plockades bort och istället satte dom bojor runt mina handleder och kände sen hur kedjorna, som satt i bojorna, sträcktes och jag vart upplyft så jag stod på benen.
Det var då som jag tittade mig omkring. Från plattformens runda hörnor så stod det enorma pelare som hade en varsin stark lampa som lyste in på mitten av plattformen och varje lampa kontrollerades av fyra av männen till Mr. Sands.
Mitt framför mig så kunde jag se något annat. En man som satt ner och under något som såg ut att vara en giljotin bara att den saknade det vassa bladet, istället satt han ner på knä med armarna ovanför sitt huvud, också med bojor och kedjor som gick långt över giljotin liknelsen. Jag följde kedjorna och såg hur dom var kopplade till mina.
"Derek!" Viskade jag lågt. Mannen rörde sig inte.
"Derek!" Ropade jag. Dereks namn ekade genom dimmorna och överröstades av skratt från Mr. Sands män som stod på kanterna runt cirkeln och skrattade åt oss.
"Välkomna!" Rösten var för bekant och nackhåren reste sig på mig och en man kom fram genom flocken av män och ställde sig mitt i mellan mig och Derek. Rons röst hade en skarp ton av humor.
"Jag har fått äran av Mr. Sands att utföra min hämnd och detta är min idé!" Han visade med händerna på den hemska skapelsen som var ett hinder mellan mig och Derek.
"Detta är något som jag har längtat till och jag hoppas ni kommer njuta minst lika mycket som jag, för detta är min hämnd." Han riktade en svart revolver mot mig och när ljudet av ett skott som avfyrades kunde jag höra hur min röst ekade genom dimmorna!
|
|
|
|
