När ska livet ta en ny vändning? Del 4 |
Solen kom långsamt upp bakom Jakobs hus och djuren började vaknade till liv när dagens första strålar träffade det gröna gräset. Daggdroppar lyste klart som små diamanter i gräset och hagen vart mer inbjudande att se på. Jag låg halvt över köksbordet med en tom kaffekopp bredvid mig.
Jag satte mig upp och tog mig till koppen till diskhon och diskade koppen så jag kunde dricka lite mer kaffe. Jakob hade en väldigt gammal kaffekokare så man fick koka upp vattnet i en gammal kaffekokare på spisen och sen fylla på med kaffepulver.
När jag fyllde på några skopor med kaffepulver ner i kannan så hoppade jag till när Derek från ingenstans, la armarna om mig. Jag andades djupa andetag och la min hand över hans armar.
"Har du vart vaken hela natten?" Frågade han. Jag la ifrån mig kaffeburken och vände mig om mot honom. Mina ögon kändes tunga men jag kunde bara le. Att se hans ansikte fick mig att le oavsett hur trött jag var.
"Ja, jag vågar inte somna" sa jag och vände mig tillbaka till kaffepannan och tog med den till bordet och ställde den på ett underlägg på köksbordet. Derek dukade fram för frukost.
Rostat bröd, stekta ägg och bacon, ost och smör. Min mage vände på sig när jag såg allt och jag vart påmind om min middag som jag spolade ner i toaletten.
Jag tog åt mig en rostad smörgås utan pålägg och tvingade mig själv att tugga för att få ner något i magen.
Solen stod snart högt i den klarblåa himmelen och värmen utanför spred sig överallt.
Jag fyllde upp min kaffekopp för tredje gången och tvingade i mig koffeinet så jag kunde piggna på mig och orka göra något, för alldeles strax så var det dags för dagens sysslor på gården. Derek behövde all hjälp han kunde få eftersom Jakob var för gammal för att det tyngre arbetet, så Derek fick hjälpa honom med det.
"Idag så ska jag laga taket på stallet, det droppar tydligen in vatten så fort det regnar, så jag måste laga hålen där. Du kan kanske ta hand om djuren och ge dom mat och vatten." Jag nickade. Min blick var vänt utåt mot hagen där Sony och Bronko betade på tillsammans med fåren. Jag slutade titta ut när jag såg i min synvinkel hur Derek försökte få kontakt med mig.
"Vad?" Undrade jag.
"Jag ville bara se om du fortfarande var vaken eller sov med ögonen öppen." Jag grimaserade mot honom.
"Spelar ingen roll om ögonen är öppna eller stängda, mardrömmarna kommer aldrig försvinna."
"Du borde prata med Avalon eller i varje fall med Elisabeth." Sa han och lutade sig tillbaka i stolen med sin egna kaffekopp i handen. Det var nu jag lade extra märke till vad för kläder han hade på sig.
Derek bar ett nytt rött linne med mörka och trasiga jeansshorts. Håret stod åt alla håll och kanter men jag kunde tydligt se att han försökt kamma till det. Jag insåg att jag log när jag tittade in honom.
Kläderna passade honom. Jag för den delen hade bara det gamla vanliga på mig. Svarta jeansridbyxor och min lila T-shirt som jag älskade. Håret hade jag satt upp i en knut bakom nacken. Jag ryckte till mig då jag såg att Derek tittade på mig, även han log och ställde ifrån sig sin tomma kaffekopp på bordet. Jag tog min fjärde kopp och det sista som fanns kvar i kannan.
Trots att sumpen höll på att kvälja mig så kände jag att varje liten koffein slurk behövde jag för att orka med dagen.
Ute på gården så värmde solen på rejält. Derek hamrade på taket på stallet och satt i enbart i sina shorts. Jag slet på i stallet för att ge mat och vatten till djuren ute. Men efter en stund valde jag att sätta mig ner i det svala stallet och drack vatten från en flaska. Lutade mig tillbaka på höbalen och njöt av den svala brisen som blåste in i stallet. Det var skönt och svalt och jag slöt ögonen för stunden och njöt av den härliga brisen.
När jag öppnade ögonen igen så upptäckte jag en tavla. En liten tavla som var handmålad, av vem visste jag inte då jag inte kunde se någon signatur efter konstnären. Tavlan föreställde en blomma format som ett hjärta och runt den gick en vacker grön murgröna. Det slog mig då att jag sett precis en likadan tavla hos Elisabeth för några månader sen, då jag vaknade upp i ett av rummen. Jag tittade på blomman för att försöka komma på om jag sett den uti det fria, men jag var så trött och slut att jag fann ingen ork till att tänka.
Jag satte mig upp när jag hörde någon kom in genom stallet. En liten man med grått hår med blåa hängselbyxor kom in i stallet. Jakob var tillbaka.
"Men sitter du här Emma?" Log han då han såg att jag satt på höbalarna längst med väggen.
"Ja, det är så svalt här inne så jag tar en kort paus" log jag. Jakob skrattade med sitt härliga skratt och satte sig ner bredvid mig. Han såg då vad jag satt och kollade på.
"Gillar du den där tavlan?" Undrade han nyfiket medan han drog upp sin pipa, men han tände den inte. Jakob behövde oftast aldrig det eftersom han ville bara känna smaken av tobaken.
"Jo, jag har sett en exakt likadan hos Elisabeth för några månader sen. Den är så fin, lite fängslande att titta på."
"Jo, det är en fantastiskt blomma och växt med högst oanade krafter." Han sög lite på pipan då han med tittade på tavlan. "Jag brukar oftast sitta här och titta på den, mest för att slita mig bort från arbetet och få tankarna på annat. Just den där blomman gör glad då jag tittar den!"
Jag kunde inte känna mig direkt glad då jag tittade på blomman, jag var nog mest nyfiken på vad för sorts blomma det var.
"Det är min fru Lina som målade av blomman för länge sen." Sa han sen. Hans röst hade förändrats då han nämnde sin fru. "Jag kom över växten en dag i mina yngre dagar då jag var ute och plöjde en åker, det var just den dagen som jag kom över den. Den här murgrönan är lite speciell eftersom den oftast mest växer på höga höjder där den livnära sig på dagens första solstrålar och dom första regndropparna. Så att jag fann den på min åker var högst ovanligt." Han sög lite till på pipan. "När jag plockade upp den så följde även denna vackra blomma med, en vacker blomma med rosa hjärtformade blad och den var slående vacker. Jag tog hem den till Lina som ett bevis på min kärlek för henne. Lina var redan då en fantastisk konstnär och hon vart överväldigad att jag kom hem med något sådant vackert. Hon visste vad det var för något och var lika imponerad som mig att vi fann den på våran åker." Han skrattade sen.
"Växten heter Valedale Murgröna och den blommar enbart bara var 20 år så fort det visas en rosa fullmåne som står högt och lyser ner över Jorvik. Det är inte först då som Valedale Murgrönan blommar och när det gör det så växer den där magnifika blomman fram och den har fått namnet Hearts Desire. Mins du att jag nämnde att den hade högst ovanliga krafter?" Jag nickade när han vände sig om mot mig. "Med en speciell bryggd så kunde man få fram en dryck, som du dricker och tänker på din absoluta högsta önskan och den slår in, men det kan ha sitt pris med. Så när man önskar sig något, måste man tänka noga ut vad man önskar och att du förtydligar önskningen." Han vände sig mot blomman igen och vart tyst.
Tystnaden var lång.
Jag väntade intensivt på en fortsättningen men Jakob förblev tyst.
"Har någon testat drycken?" Frågade jag till slut. Jag kom på mig själv att hasa ner och sätta mig ner bredvid Jakob.
"Jo, en man!" Sa han kort. "Det var en man för många år sen, säkert 20-30 år sen, som fick sin bryggd efter att ha hittat blomman och tagit den till Elisabeth. Hon varnade honom att tänka ut sin önskan riktigt ordentligt innan han drack av brygden. Han var för girig med sin önskan och det kom fram senare att han önskade sig all världens lycka. Men det har sitt pris med den önskningen!" Fortsatte han lågt och sög igen på pipan. "Att önska sig all världens lycka kan vara precis vad som helst, tur på lottdragningar, vinna priser i överflöd eller vinna pengar med lätthet när man satsar, men förutom det då fanns det andras lycka som orsakade skada. Var det något han inte gillade eller som han aldrig mer ville veta av så ordnade hans önskning det och röjde undan folk från honom. Människor så som djur som han avskydde föll framför hans fötter som käglor som blir nedslagna av ett bowlingklot. Och med tiden vart det värre för mannen och strax efter så tog han sitt liv."
Jakob vart tyst och hans blick var fortfarande fäst på tavlan.
"Tog sitt liv? Hur kunde han det om han hade önskat sin massa lycka?"
"Han surrade fast ett snöre runt magen på sig och sen runt en stor sten som han släpade på en dragkärra. Tog sin roddbåt och rodde långt ut på havet och där, dränkte han sig själv och han vart aldrig återfunnen igen!" Jag satt som förstenad framför tavlan på den fantastiska blomman.
"Vart finns den att få tag på? Blomman och Murgrönan?"
"Det går nog inte tyvärr lilla du. Blomman är utrotad och man har inte sett den på flera år. En del påstår att dom sett den men den kan oftast tas för flamingoblomman, likheten är slående, men dom båda är ändå så olika. Men om den ska finnas någonstans så växer den där vi inte kan nå den."
"Gömda dinosaurie dalen kanske?" Jakob skrattade till.
"Kan så vara, men tills dess får vi njuta av dom 2 tavlorna vi har. Lina målade 2 st, en till oss och en till hennes syster Elisabeth." Jag hajade till och lutade mig över och tittade på Jakob som inte tycks ha sett att jag reagerade.
"Men det var länge sen nu, Lina dog för ca 10 år sen så det enda minne jag har kvar av henne är just nu den där tavlan." Log han och satte ner pipan i sin ficka och placerade armarna i kors över bröstkorgen.
"Men du sa ju förut att den här mannen, gick till Elisabeth för 20-30 år sen? Det kan inte stämma, Elisabeth är inte direkt 70 år?" Jakob skrattade ännu mer och petade till mig med hans armbåge då han lutade sig mot mig.
"Emma, det är mycket du inte vet om våra beskyddare i Jorvik, men det tar vi en annan dag."
Utanför stallet hörde jag Derek prata med någon och kom snart in i stallet, halv naken, enbart bara i shortsen och med det röda linnet i handen.
"Hej morfar! Du är hemma igen se jag, men Ian är här utanför och vill träffa dig."
"Men säger du det, ja han vill väl ha lite mer havre till hästarna. Då kan jag kanske passa på att bjuda på lite kaffe" skrattade den gamla mannen och började röra sig hastigt ut från stallet för att hälsa på Ian.
Derek log när han såg mig.
"Vad sägs som att rida och bada?" Frågade han.
"Jag har inga badkläder med mig" log jag genant. Derek skrattade.
"Äh bada i trosor och linne det gör detsamma, bara vi kan ta oss ett dopp. Värmen är verkligen häftig idag." Han satte sig ner bredvid mig och la sig bakåt mot höbalarna. Jag själv kände hur mina kinder vart varma och kastade i mig resten av vattnet som fanns kvar i flaskan.
Derek satte sig upp och lutade sig mot mig, eller över mig. Jag försökte söka stöd bakom mig men mina händer fumlade efter ett grepp men istället föll jag ner på rygg bland höbalarna och Derek kröp upp över mig. Jag andades häftigt och försökte le igenom mitt röda ansikte, men mina kindreflexer höll sig tillbaka och jag kunde inte ens le.
Han lutade sig över mitt ansikte och kysste min panna. Jag slöt ögonen för att känna hur hans mjuka läppar rörde vid min hud.
Hans läppar vandrade vidare mot min kind och kysste där och över till den andra kinden. Hans andedräkt var varm och luktade jordgubbar.
Till sist rörde hans läppar mina och mitt hjärta skenade iväg och blodet rusade.
Äntligen!
|
|
|
|
