När ska livet ta en ny vändning? Del 3 |
Jag föll långt ner i mörkret och fallet verkade som en evighet.
Jag ryckte till då kroppen slog emot något hårt och en smärta ilade från ryggen och ut i tårna. Jag försökte se mig omkring vart jag landat men det enda jag såg var bara mörker. Jag svalde och ställde mig upp på benen.
Armarna la jag om mig medan jag osäkert rörde mig runt. Förr eller senare måste jag stötta i en vägg eller åtminstone en väg ut här ifrån. Allt kändes så verkligt och påminde om alla andra drömmar jag haft, bara att jag föll ner i en mörk avgrund och vandrade runt ensam utan att se vart jag var.
Hur långt jag kommit kunde jag inte riktigt säga men jag stannade tvärt när ett lila ljus lyste upp en bit ifrån mig.
Fort rörde jag mot det lila ljuset men hur jag än försökte ta mig närmare verkade som om jag inte kom närmare alls. Jag kollade ner på fötter som var lika svart som avgrunden. Jag svalde igen och stannade, lyssnade och försökte höra något. Bortanför det lila ljuset kunde jag höra en röst som ropade något som jag inte kunde inte höra vad som sades. Mina ben rörde sig framåt och jag hade började springa. Rösten kom närmare och nu kände jag igen den.
"Emma . . ." Derek ropade på mig.
"Jag kommer" om jag tänkte högt eller svarade kunde jag inte helt själv svara på, allt jag ville var bara att komma fram. Ju mer jag sprang desto närmare insåg jag att jag kom närmare det lila ljuset. Jag sträckte min hand ut efter ljuset som lystes upp. När min hand nåde ljuset så förvandlade den om sig till ett rött ljus och steg upp över mig. Jag stannade och fumlade baklänges. Mina armbågar slog i den hårda marken och skickade smärtande signaler till min hjärna. Det röda ljuset hade fått en form och framför mig stod det en en stor, röd demon. Naken och med fladdermöss vingar. Demonens leende avslöjade en rad vassa tänder och hans skratt ekade genom mörkret. Det röda ljuset omkring demonen flammade upp som en vild eld. Demonens sträckte sina händer mot mig och i rörelsen förvandlades fingrarna snabbt till långa klor.
Jag skrek genom natten. Min röst vart kvävd och hur mycket jag än skrek så var rösten helt låst på mig. Istället försökte jag ställa mig upp och fly från platsen men marken sjunk under mig och mina ben sögs ner i en klibbig och svart kvicksand. Jag skrek igen.
"Emma . . ." Derek ropade på mig genom mörkret och jag försökte svara, men jag hade tappat rösten. Det enda som kom ut var ren luft. Demonen lutade sig över mig och hans flammande hand tog tag om min arm och vred om den. Jag skrek igen, men fortfarande var min röst helt tom. Demonen lutade sig fram och jag tittade in i hans svarta ögon. Demonen skrattade igen och han höjde sin höger hand där 3 vassa klor var riktad mot mig. Jag kände hur jag höll på att förlorade medvetandet, demonen riktade och satte klorna i halsen på mig. Jag försökte höra mitt skrik eka genom mörkret men det hördes ingenting, även Dereks röst hade försvunnit. Jag slöt ögonen och föll ner i en djuplös sömn.
Jag slog upp ögonen och satte mig rakt upp och hostade till och letade efter luft.
När jag kände att jag fick luft vart jag helt plötsligt tung i huvudet och jag föll baklänges ner i soffan mot kuddarna. Derek satt på sidan om mig och hela hans ansikte var skärrat och han visste inte vad han skulle säga.
Jag la mig bara på sidan och drog täcket om mig och gömde mig under det. Derek drog bort täcket och vände mig mot honom.
"Vad hände?" Frågade han mig. Jag skakade på huvudet av trötthet och kände åter igen hur sömnen smög sig inpå mig.
"Inget, du behöver inte bekymra dig!" Svarade jag grumligt. Min röst var hes och jag kände inte igen den.
"Inget? Du skriker i fördärvet, ropar mitt namn och sen kippar efter luft. Klart jag är orolig för dig! Vad hände?" Han var upprörd och rädd. Ingen annan än jag vet om mina mardrömmar eftersom jag inte berättat om dom för någon.
Sen kände jag hur magen vände på sig och jag slängde handen om munnen och skyndade mig till toaletten. Derek var tätt i hälarna på mig och kom fram till mig när jag fyllde upp toaletten med middagsrester.
"Snälla, gå," snyftade jag och försökte hålla undan det blonda håret från toaletten. Derek satte sig ner i det redan trånga lilla badrummet och hjälpte mig hålla håret borta. Jag snyftade och satte mig ner på golvet och lutade mig mot väggen. Ögonen sökte sig till taket än till Derek som fortfarande var orolig för mig.
Derek flyttade sig och satte sig bredvid mig och höll om mig. Jag lutade mig mot honom och kände värmen från honom.
"Du är varm," han kände på min panna en stund innan han kände sen på sin. "Jag tror du har feber." Jag skrattade.
"Skulle du med ha om du hade mardrömmar!" Mumlade jag och lade armarna om hans mage, sömnen kom åter tillbaka och jag kände hur jag tappade orken till att ställa mig upp. Mardrömmarna suger verkligen energin ur mig.
Derek ställde sig upp och drog upp mig i famnen och bar mig tillbaka in i vardagsrummet. Han satte mig på soffkanten och försvann in i köket. En kran spolades och han kom tillbaka med en värktablett och kallt vatten.
Jag tog emot och svalde värktabletten och drack upp allt vatten. Derek satte sig bredvid mig.
"Vill du kanske berätta för mig vad dina drömmer?" Viskade han. Jag lutade mig mot hans axel innan jag sen pekade på min väska och han sträckte sig efter den. Ur den plockade jag fram mitt anteckningsblock och penna. Trots att jag var för trött för att skriva så började jag skriva ner min dröm. Enda skillnaden den här drömmen hade var avgrunden, ett lila ljus som förvandlade sig till en eld flammande demon med vassa klor, men akten var detsamma som alla andra nätter. Demonens klor skar rakt igenom halsen på mig.
Jag skrev kortfattat och gav den sen till Derek.
"Jag skriver alltid ner mina drömmar och varje dröm handlar om exakt samma sak och jag kan inte förklara vad dom betyder. Jag hör din röst hela tiden ropa efter mig men du finns inte. Antingen säger du bara mitt förnamn eller så säger du åt mig att springa. Denna dröm var annorlunda, du ropade på mig genom ett lila ljus men då min hand vidrörde ljuset vart ljuset rött och framför mig steg en demon upp," jag tog en paus och försökte hålla mig vaken.
"Den gjorde precis som alla andra demonerna gjorde och deras fingrar till klor genomborrar min hals, oftast där vaknar jag upp och försöker få luft."
Derek smekte min kind och hans läppar kysste min panna. Jag hade önskat att han vågade mer men jag kände att min mun inte var så inbjudande just nu.
"Jag tror vi måste tala om detta för Avalon, för om inte annars kan han hjälpa dig och tyda drömmarna."
"Nej tack, jag vill inte störa honom med mardrömmar. Jag har redan bett om lugnande te. Jag glömde bara bort att ta en kopp förut." Ljög jag och la mig ner mot kuddarna. Jag tittade upp det bruna taket. Derek la sig ner bredvid mig. Jag vände mig mot honom.
"Så ska vi sova?"
"Sov du, jag håller mig vaken en stund till." Log jag. Derek vart osäker och vände sig om efter sin mobil.
"Klockan är 02.30 på natten. Är du säker?" Jag nickade. Tiden för mina mardrömmar hade inte ändrats i alla fall. Derek lade sig nära mig och länge tittade vi in i varandras ögon. Det var inte först när Derek hade somnade som jag steg upp från soffan och klädde på mig och satte mig i köket för resten av natten. Rädd för att somna om, rädd för att möta mina drömmar igen.
|
|
|
|
