I Ensamhetens Tystnad |
Har inte varit så aktiv här så flera texter har liksom stannat upp, jobb är det som tagit min tid. Nu återvänder jag och inleder med en kort Oneshot!
--
Händerna kändes som klumpar av is varje gång vinden svepte förbi. Magen hade slutat kurra för många dagar sedan. Jag stannade upp och lät blicken analysera området. På gatan befann sig folk med telefoner, med sällskap och alla var glada. De skrattade, de log med hela ansiktet och de var någon. Restaurangerna var ljusa och människor åt med stor aptit, drack ur sina vackra sköra glas med dyra äckliga vätskor. Jag svalde men halsen förblev torr. Jag snurrade runt och vände blicken upp mot himlen. Imorgon börjar paraden, imorgon kommer gatan vara full med människor. Tystnade skulle inte vara så länge till, folk skulle se mig. För att sedan knuffa bort mig. Jag suckade sorgset. Jag fortsatte min promenad genom gatan, genom området. När jag äntligen kom till hörnan av området så passerade jag mellan två radhus, in i en trång gränd. Jag lutade ryggen mot tegelväggen, kunde inte hindra skakningen från att komma utan började fälla tårar. Glittrande tårar i mörkret där ingen kunde se dem. Inte ens månens vakande öga. Tegelväggen skrapade förrädiskt mot min rygg då jag kasade ner till marken. Lät mörkret falla omkring mig då jag lät mina svullna ögonlock att slå ihop. Att sova i gränden var en risk, men också mitt enda gömställe som inte tillät vinden leka.
|
|
|
|
