Även en mörk skugga har sina ljusa stunder! Del 18 |
När jag kom gåendes en bit på stranden så kunde jag se ljuset av två stycken marschaller som lyste bredvid varandra och hur sen en väg upp som gick vidare upp mot berget. På vägen upp så följdes vägarna av marschaller som stod en och en med 1 meters mellan rum från varandra.
Under tiden jag följde marschaller så funderade jag extra på att jag inte har sett Derek sen han berättade för mig vad som hade hänt och varför. Efter att jag förlorat medvetandet och vaknade igen så var han borta och ingen av dom visste vart han tagit vägen eftersom han var helt försvunnen från Jorvik.
Avalon hade till och med sökt extra åt mig eftersom jag inte kunde få tag i honom. Så många gånger som jag ringt eller skickat meddelanden till honom på internet så var Derek som bortblåst.
Jag fick inse faktum att han lämnat landet utan ett ord. Även Chiara och Loretta hade försökt få tag i honom men inte lyckats.
Marschallerna fortsatte visa mig vägen upp för berget och mycket snart kom jag till en liten plattform. På plattformen stod marschallerna runt i en ring över en picknick filt i rött och vitt.
På picknick filten fanns det 2 vin glas, en ostbricka med olika ostar och vindruvor och en vinflaska i en kylhink med is. En sval bris blåste upp mitt hår och jag tittade ut över utsikten. Bortom Gyllenåsens stall kunde man se hur eftermiddags himmelen lyste upp i ett orange och rosa sken när solen började sjunka ner långt borta över horisonten.
Jag vände mig tillbaka till picknick stället som stod fint uppdukat åt två. Det kändes som den sista andan gick ur mig då en man kom ut från skuggorna. Han stod i en svart kostym, det bruna håret var fortfarande rufsigt och inte kammat bakåt eller i en bena. I handen höll han en mörkröd ros. Sen drog jag mina ögon till mannens ansikte. Det välkända ansiktet gjorde mig varm i kroppen och en pirrig känsla steg upp i magen på mig och till halsen. Halsen började svida och göra ont sen den första gången jag såg honom då jag trodde mitt liv var över.
Hans ansikte var vänligt och välkomnade. Derek visste inte hur han skulle säga, förutom att han förde ut armarna på sidan och välkomnade mig in i famnen.
Jag borde vara arg på honom, slå honom eller åtminstone ge han en rejäl utskällning för att han lämnat mig ensam i flera veckor utan något svar från honom, men när jag såg honom så kunde jag inte känna annat än lättnad. Mitt hjärta slog en frivolt och mina ben rörde sig mot honom och jag dök in i famnen på honom och höll om honom med min friska arm. Tårarna rann ner för mina kinder. Tårar av lycka.
"Förlåt!" Viskade han i mitt öra. Jag log och drog in den underbara doften av honom för att minnas den för alltid.
"Jag är bara glad att du får mår bra!" Viskade jag tillbaka. Jag släppte hans famn för att se hans ansikte. Min hand rörde honom vid kinden. Jag var alldeles röd om kinderna. För jag själv trodde aldrig att jag skulle kunna utveckla sådana här känslor för någon, inte ens för en häst.
Hela Dereks ansikte log när han såg ner på mitt ansikte och tog en lock av mitt blonda hår och la det bakom örat på mig. Jag lutade mig mot hans hand och tog den med min egen. Jag ville inte släppa honom med blicken för en sekund. Han tog med mig till picknick platsen och vi satte oss ner. Han tog upp flaskan och sneglade på mig.
"Detta är röd hem kokad saft från Eddie. Hon gav den till mig då jag red igenom Fiskebyn förut idag efter att jag tog färjan." Jag tog emot glaset men kunde inte undgå att lukta ändå. Derek skrattade hjärtligt åt mig och gav mig rosen.
Jag tog emot den och luktade på den. Den doftade verkligen ros.
"Den mörkröda rosen betyder jag saknar dig," jag tittade upp på honom och torkade bort en tår som fortfarande ramlade ner för mina kinder. "Men den betyder också en annan grej," fortsatte han och drack av den röda saften. Jag inväntade svar på vad den mer betydde. Att blommor kunde ha en betydelse hade jag ingen aning om. Jag gillade bara hur dom såg ut och hur det doftade. Han bet sig lite i läppen och tittade mot solnedgången. Solen hade helt försvunnit ner bortom horisonten och himmelen lyste vackert rosa.
En sval bris från havet blåste in och över oss. Doften av salt och solnedgång kändes i doftdraget.
"Jag älskar dig!" Jag kände hur jag ryste i ryggraden och vände mitt ansikte mot Derek. Jag kände hur mitt hjärta slog dubbla slag.
"Vad sa du?" Svarade jag hest och hostade till. Derek skyndade sig och satt bredvid mig och smekte över min rygg. Jag kom till sans och mitt ansikte var vänt mot Derek som satt betydligt närmare.
"Den mörkröda rosen betyder jag saknar dig och Jag älskar dig!" Log han och tog upp en vinddruva till mig och till sig själv. Jag tog emot den och satte mig ner ordentligt och tuggade på den medan vi båda tittade mot horisonten.
Jag skrattade.
"Vad skrattar du åt?" Log han.
"Egentligen är det lite ironiskt," sa jag. "Att vi ens skulle träffas så här. Tänk om detta inte hade hänt. Vem vet hur det kan ha slutat? Du har fortsatt på med ditt liv medan jag har kanske aldrig blivit funnen." Mitt leende försvann och mina tankar vandrade direkt till det som skedde för några veckor sen. Jag slängde handen över ansiktet och kunde inte hejda tårarna från tränga fram. Derek visste inte vad han skulle göra och höll om mig istället.
"Försök inte tänka på vad som hänt." Tröstade han mig. Jag skakade bort det.
"Jag kan inte! Jag har mardrömmar och får aldrig sova ordentligt. Minsta lilla ljud får mig att hoppa till och tro att han finns bakom mig!" Snyftade jag och höll om honom.
Inom mig så ville jag inte släppa honom.
"Varför försvann du?" Viskade jag sen genom tårarna. Han vart tyst och jag kände hur hans kropp spändes till innan den till slut slappnade av. Han Satte sig ner på knä mitt emot mig och höll mig med en armslängd ifrån mig.
"Jag har vart hemma hela tiden!" Erkände han. "Jag behövde utreda massa saker hemma på gården med farfar och hela Goldspur släkten. Man skulle kunna säga att jag haft utegångsförbud men dom har gett mig massa hårda arbeten på gården som straff. Chiara, Loretta och alla du känner visste om det men dom fick inte säga något till dig så du inte red iväg till mig!" Jag tittade in i hans ansikte. Ansiktet log och var ärlig mot mig. "Tro mig Emma, om jag kunnat hade jag lämnat gårdarna för att vara med dig hela tiden, men någon höll emot mig i rep och piskade mig bak i ryggen!" Försökte han skratta bort det.
Jag visste hur jag skulle känna. Alla visste om det och sa inget till mig, jag känner mig förrådd av mina så kallade vänner.
Derek visste vad jag måste han tänkt för han skakade liv i mig.
"Emma, bli inte arg på dom. Detta var mitt förslag och om du ska vara arg på någon så är det mig! Chiara tog dig hit eller hur?"
"Du tvingade på dom att ljuga för mig. Jag trodde du lämnat landet för gott och aldrig mer skulle komma tillbaka! Hur tror du att du skulle känna om jag gjorde samma sak?"
"Jag hoppas vi inte ska behöva komma till det! Jag kommer aldrig lämna landet, speciellt inte nu när jag har något att längta till så fort jag lämnar dig!" Jag funderade en stund.
"Ska du hålla mig på avstånd en stund till? Jag börjar få lite ont i axeln!" Log jag sen. Derek släppte taget om min axel och satte sig ner bakom mig och jag lutade mig bak mot honom.
"Bekvämt?" Viskade han. Jag nickade och vi båda tittade åter igen mot horizonten. Han la armarna om mig och höll om mig. Jag kände mig alldeles varm inombords. -"Det är otroligt att dina ord talar direkt till mitt hjärta och jag vet inte hur många gånger som mitt hjärta slår extra slag för dig." Viskade han medan vi njöt av ansiktet. "Leendet i ditt ansikte får mig att inse hur mycket du vill att jag ska stanna hos dig, sanningen syns i dina ögon." Fortsatte han och jag kunde inte låta bli att le.
"Kommer du besöka mig varje dag?" frågade jag honom.
"Alltid, så länge som du vill ha mig hos dig kommer jag aldrig lämna dig." Viskade han i mitt öra. Jag slöt ögonen och öppnade dom igen. Hans ansikte var nära mitt och vi såg in i varandras ögon. Hans mörk bruna ögon smälte i mina och jag kunde inte låta bli att le då jag såg dom.
"Vill du höra en hemlighet?" Viskade jag. Han nickade.
"Från den första stunden jag såg dina ögon så hoppades jag på att få se dom igen." Han skrattade.
"Jo jag brukar ha den effekten på tjejer." Jag spände ögonen i honom. Han skrattade ännu mer. "Lugn lugn, du är den första och ska vara den sista." Han smekte min kind länge.
En kallare vind blåste in över oss och natten närmade sig. En stjärnklar himmel lyste klart och en halvmåne lyste över kvällshimmelen. Platsen våran lystes upp av marschaller och trots den varma kvällen så var vinden från havet svalkande. Jag som bara hade en kjol och ett linne på mig huttrade till lite.
"Fryser du?"
"Nej, jag fick bara sådana där iskalla rysningar!" Log jag och satte mig upp för att sätta mig mer till rätta men i rörelsen glömde jag bort att min ena arm var inlindad så jag ramlade omkull rakt över Derek. Han fångade upp mig och jag fick en mjukt landning över honom. Jag satte mig upp och tittade generat ner på honom. Hans bruna hår låg över höger örat. Han tittade in i mina ögon och utbrast sen i ett gott skratt. "Jag gjorde dig inte illa va?" Han skakade på huvudet.
"Nej, hur gick det med axeln?" Just ja, min axel. Jag skrattade generat.
"Den är okej, det gör inte ont alls!" Ljög jag och lade en blond lock bakom örat.
"Lögnare" log han och jag satte mig upp på knä och höll om axeln. Derek följde med i rörelsen och hans ansikte hamnade nära mitt. Hans hand rörde vid min kind. Tummen gled över mina läppar.
Vi sa inget utan tittade in i varandras ögon länge utan att göra några hastiga rörelser.
Istället lutade han sig närmare mig och hans ansikte var tätt intill mitt. Mitt hjärta skenade iväg och jag försökte behålla kontrollen på andan, men hur jag än gjorde så lugnade sig den inte utan hjärtat fortsatte rusa och varje liten nerv i kroppen pirrade till. Jag kände hur mina händer skakade av upphetsning.
Jag flyttade mig långsamt mot honom och våra läppar rörde varandra.
|
|
|
|
