Även en mörk skugga har sina ljusa stunder! Del 17 |
Ett nytt ljus träffade mitt ansikte. Ljuset var varmt och välkomnade och den fick mig att öppna ögonen långsamt. Jag såg suddiga former då jag såg runt i rummer. Trots dom mörka väggarna så kändes rummet relativt ljust ut, när min blick klarnade upp lite så lade jag extra märke till en tavla med en hjärtformad blomma. Jag tittade sen runt i rummet och på sidan av mig så satt en kvinna i en röd klänning med rött lockigt hår. Hon tittade på mig med ett leende och lutade sig fram mot mig.
"Vad härligt att se dig vaken Emma" Elisabeth lutade sig tillbaka igen i stolen och gungade den lite. I handen höll hon i ett broderi och broderade på något som jag inte kunde se.
"Vad hände?" Jag kände inte igen min egen röst. Den var hes och det gjorde ont att prata. Jag förde handen mot halsen och började hosta kraftigt. Elisabeth la undan broderiet och skyndade sig fram med en kopp iskallt vatten. Jag drack upp den kalla vattnet som kändes sval mot halsen och det gjorde mig gott.
"Du och Derek var nära döden så att säga," började Elisabeth när hon satte sig tillbaka i gungstolen och fortsatte på broderiet. "De var bara ren tur att jag och Avalon kom i tid. Derek klarade sig undan med bara ett brutet revben och återhämtade sig lite fortare än dig. Du var bara sekunderna ifrån att somna in för gott men med Avalons och min magi lyckades vi skapa ett så starkt ljus att Mr. Kembell och hans män vart förblindade för stunden. Efter det kastade Avalon en förtrollning över dom så deras minnen raderades. Så långt bak tills att dom inte kommer störa oss någon mer gång, allra minst dig!"
Jag la mig ner i sängen igen. Jag kände på min axel som var hårt omlindad och smärtan var nästan borta.
"Hur vet ni att dom kommer glömma?" Undrade jag. "En förtrollning håller inte i längden!" Fortsatte jag när jag stirrade i taket.
"En förtrollning som denna kan man inte bryta så lätt Emma, det kommer krävas mycket för att få dom att minnas." Elisabeth sneglade upp från broderiet och tittade på mig.
Dörren in till mitt rum öppnades och Derek steg in. Han stannade i dörröppningen när han såg att jag var vaken. Jag log då jag såg honom, men han gav mig inge leende tillbaka.
"Mins hon allt?" Frågade han Elisabeth.
"Du kanske ska fråga henne själv, hon är kapabel till att svara helt själv." Elisabeth reste sig upp från stolen och gick förbi Derek. Jag kunde se hur dom båda stirrade på varandra en kort sekund och jag kunde se att ingen av dom gillade varandra. När Elisabeth försvann ner för trappan så kom Derek in och stängde dörren efter sig och satte sig på sängkanten.
"Du vill inte att jag ska minnas vad som hänt!" Sa jag hest och hostade till.
"Spara på rösten Emma." Sa Derek kort. Han tittade ner på sina händer som låg ihop knutna i varandra. Han vände sen sitt ansikte mot mig. Ansiktet vart tärt och trött. Mörka ringar under ögonen tydde på dålig sömn.
"Antar att jag bör berätta vad som hänt och varför du vart indragen i detta. Det var inte meningen att det skulle ske. Men Goldspurs gårdarna har alltid ägs utan Mr. Kembell och min farfar Jakob har i flera år försökt köpa loss gårdarna men det priset som Mr. Kembell hade gett honom var hutlösa och vi stod fast med att hyra gårdarna. Redan som ung lämnade jag gårdarna för att utviga mina vingar och jobba lite överallt för att ha spara pengar till att köpa loss gårdarna." Derek tog ett djupt andetag innan han fortsatte. "Det var därför jag flyttade till Tyskland och jobbade som hästtränare på ett Olderburgare stuteri och jag tjänade bra, men inte tillräckligt för att få ihop pengarna som behövdes för gårdarna. Så då gjorde jag en dum grej som ung och började jobba svart hos Mr. Kembell. Jag låtsades vara någon äldre arbetare med skägg bara för att få ihop pengarna. Dock var det inte långvarigt och någon av männen kom på mig och började misshandla mig svårt och det var efter det som utpressningarna började och Mr. Kembell hade då redan problem med dig och du la dig i hans affärer."
Han dolde ansiktet i händerna och försökte hålla tillbaka tårarna.
"Darkshadow köptes in för över ett år sen för att jag skulle träna henne dåligt och sälja henne till dig för ett uselt lågt pris för att du skulle komma till skada på henne på grund av hennes dåliga uppfostran. Mr. Kembell skapade låtsas bråket med mig inne i stallet på gården precis då du kom och han visste att du skulle falla för henne och köpa henne så hon inte hamnade hos Mr. Kembell. Du nappade på betet och allt som allt så hade vi en spion hos dig för att se hur allt gick. Alicia Kembell." Han hånskrattade och knöt nävarna. "Hon fotograferade och filmade alla fel som kunde gå med dig och Sasha tills din kompis fick dig att börja med Horsemanship och Sasha vart som en helt ny häst. Det var då jag vart lurad att dra med dig på en "promenad" för att överrumpla dig och få dig till Mr. Kembells bas för att hålla dig borta från hans affärer." Han drog ett djupt andetag igen.
"Sasha rymde ifrån mig så klart när jag skulle fånga in henne efter att du blivit nersövd. Men jag kunde inte låta Mr. Kembell få henne så jag ringde en kollega som kom och hämtade henne då Loretta fick tag på henne i Moorland stallet. Bara för att Sasha skulle få det bra och inte känna sig saknad." Han vände sig om mot mig och hans ögon var glansiga. "När jag kom hem till Jakobs gård så måste han ha förstått vad som hänt, Goldspurs gårdarna har alltid extra öron och någon hade hört samtalet jag hade haft med Mr. Kembell flera månader innan. Jag insåg då att jag var en idiot att jag utsatte ditt liv för fara för att rädda mitt eget."
Jag lyssnade på hur allt hade gått till och jag visste inte vad jag skulle säga. Tårarna vällde upp och rann ner för mina kinder.
"Och att se dig ligga på gräset och se ut att sova så kände jag hur en bit av mitt hjärta gick sönder och jag insåg att mina känslor för dig hade utvecklats. Jag hade förstört ditt liv och trott att jag räddat mitt eget." Jag satte mig upp med hjälp av min högra friska arm och lade armarna runt honom och Derek slog armarna om mig. Tårarna fortsatte rinna ner för mina kinder och jag kunde inte kontrollera mig och grät mot hans axel.
Jag visste att något var fel med honom men att det skulle vara så här illa kunde jag inte tro. Jag höll om honom länge och minuterna tickade utan att vi släppte varandra.
Under dom här månaderna som vi spenderat tillsammans hade våra känslor för varandra utvecklats med tiden men ingen av oss hade kunnat säga något utan vi fortsatte att umgås som goda vänner.
Det knackade på dörren. Jag släppte Derek och la mig ner i sängen och kände mig en aning yr. Smärtan i axeln kom långsamt tillbaka och jag började känna min tung av trötthet.
In genom dörren kom både Chiara och Loretta. Jag hann le en gång innan jag kände hur jag somnade och min värld vart mörk. Sista jag hörde var hur någon ropade efter Elisabeth och kände hur allt lättade från mina tunga axlar.
Några veckor senare:
Jag satt på en höbal utanför stallet på Vingården med en paraply över mig. Godfrey hade fått avbrutit sin semester och fått stannat på Vingården för att ta hand om mig. Baronessans order.
Chiara hade hon med flyttat hem till Vingården med alla sina hästar för att hjälpa mig med det tunga arbetet som Godfrey inte kunde hjälpa mig med. Jag hade dock protesterat för att inte låta Godfrey avbryta sin semester bara för att komma och hjälpa mig, men som den butler och assistent han var så kom han mer än gärna.
Nu satt jag utanför stallet på Vingården och tittade på när Chiara tränade Horsemanship med Madness som inte verkade riktigt fatta vad hon ville att han skulle göra. Jag fick massa goda skratt när jag tittade på deras arbete och att hon flera gånger fick god lust att ge upp. Hon hade även testat att tagit med Sasha på Horsemanship arbetet för att Madness skulle se och lära. Funkade inte kan jag säga för som den hingst Madness är så vart han mer intresserad av Sasha än att se på när dom övade.
"Vill ni ha lite mer lemonad?" Frågade Godfrey mig.
"Nej tack, men du kan gå hem Godfrey, du behöver inte stå här med mig. Dessutom är det en alldeles för varm dag. Åk hem och njut så syns vi nästa vecka istället."
"Är ni helt säker Miss?" Jag nickade.
"Åk, jag kommer klara mig! Åk hem!" Godfrey tackade för min vänlighet och la ifrån sig paraplyet.
Chiara kom tillbaka och satte sig ner med mig efter att hon lämnat Madness i sommarhagen. Hon var helt genom svettig efter att ha jobbat i värmen. Hon drack upp glaset med iskall lemonad.
"Jag tror det blir kastration på idioten!" Muttrade hon och slöt ögonen mot solen.
"Typ som jag sagt alla dessa år?" Hon sneglade på mig med ett öppet öga och log.
"Ja jag tror jag lyder ditt goda råd och kastrerar honom, om inte annat så kanske han blir lugnare!"
"Eller ännu värre" sade jag.
"Nu får du vara snäll eller jag så jag tömmer kallvatten på dig!" Jag skrattade åt henne.
Hon satte sig helt rakt upp då hennes telefon plingade till. Hon tog upp den och vecklade ut skärmen och tittade på den och log.
"Vad sägs som en ridtur till Gyllenåsen?" Frågade hon och vände ansiktet mot mig.
"Eh!" sa jag och pekade på min omlindade arm och axel.
"Men vi kan sela Lion och köra!" Hon skyndade sig iväg till en av hagarna och ropade in Lion.
Det tog inte lång stund att sela Lion och sen komma iväg från Vingården och till Gyllenåsens. Dock fick vi ta en rejäl omväg för att komma förbi den förstörda bron.
Jag kunde inte förstå vad hon fick den idén att vi skulle ta oss till Gyllenåsens Dal en sådan här varm dag. Chiara började prata på om allt och inget.
Det hade gått flera veckor sen händelsen med Mr. Kembell och hans män men trots det hade jag fortfarande mardrömmar och hade svårt att sova om nätterna. Jag lyssnade bara med ett halvt öra medan vagnen vaggade mig till sömns.
Jag väcktes av att Chiara petade på mig och jag öppnade ögonen. Vi var på stranden bakom Gyllenåsens stall och en matros satt i en eka och vinkade efter mig. Jag tittade på Chiara som log och nickade instämmande.
"Jag rider till Byn och hjälper Ferdinand med lite arbete så kan du ta det lugnt en stund och njuta lite." Hon hjälpte mig av och fram till båten.
Matrosen hjälpte mig i båten och började ro med mig till andra sidan stranden och hjälpte mig av.
"Jag hoppas ni kan hitta vägen upp, men om inte, följ marschallerna!" log han och satte sig i båten med en bok i handen.
Jag vände mig om på stranden med handen om axeln och bet mig nervöst i läppen. Följ marschaller alltså. Vad har Chiara planerat nu egentligen?
|
|
|
|
