Även en mörk skugga har sina ljusa stunder! Del 16 |
Jag ryckte till. Ett knäpp av ett lås låstes upp. Jag vände bort mitt ansikte bort från dörren eftersom jag inte ville möta mannen. När inget hände tittade jag upp igen. Utanför kunde jag se hur han rörde sig lånsgamt och svor. Sen flyttades låset och dörren gled upp.
Han stormade in mot mig. Jag kunde inte röra mig då dom hade surrat fast mig ordentligt bak på ryggen och ner på benen. Munnen min var förseglad med en gammal trasa som smakade äckligt. Han rusade in och lyfte upp min kropp med båda händerna.
Jag vart påmind om min axel som var bruten och genom smärtan kände jag att jag höll på att förlora mitt medvetande igen. Han hade sitt ansikte nära mig och hans illaluktande andedräkt träffade mig i ansiktet. Jag slöt ögonen och väntade på en till smäll. Jag hörde hur något hårt slog mot hårt, men ingen smärta på mig kunde jag känna. Jag öppnade ögonen och såg hur mannen stirrade på mig innan hans ögon rullade baklänges och hans järngrepp om mig lossnade. Jag åkte ner i marken men innan jag slog i huvudet så fångade någon precis upp mig.
Jag som slutit ögonen i fallet, öppnade dom långsamt och tittade upp på ett mörkt ansikte som jag inte först kände igen. När han flyttade sig lite så kunde jag se hans ansikte bättre och tårarna vällde fram. Jag kunde inte låta bli att gråta. Derek lossade på repen och tog bort trasan från munnen min och slängde armarna om mig. Jag stönade till och kände hur mitt medvetande försvann igen.
"Derek," viskade jag lågt. Han satte sig upp och tittade in i mitt ansikte. Jag visste inte hur jag såg ut men genom Dereks ansiktsuttryck så var det nog inte så bra. "Min axel," fortsatte jag flämtade. "Min axel är bruten," fick jag till slut fram.
Han lyfte upp mig i famnen och rörde sig mot utgången. Han tittade sig omkring och kusten var klar. Han satte mig utanför skjulet och låste igen dörren bakom oss. Jag lutade mig bak mot skjulet och försökte stödja upp armen men vid minsta rörelse så smärtade. Jag hörde hur låset klickade och Derek lyfta upp mig igen. Han lade min vänster arm över magen på mig och skyndade sig bakom skjulet och på något märkligt sätt fick han upp mig och sig själv till Sony. Han satte upp mig på hästen och när han väl satt sig upp på Sony så hörde vi hur någon började skrika och vråla, hundar skälla och sen kunde vi se hur vakter började springa upp mot skjulet med ficklampor.
Derek svängde runt Sony och sparkade igång honom och vi galopperade ner för berget. Jag höll hårt om Derek medan han fokuserade på bland annat komma härifrån.
"Jag är så glad att du kom!" Ropade jag när jag höll fast i honom. Derek sa inget utan svarade och kramade om mig hårdare. Sen hörde jag hans röst!
"Förr all del, jag är så ledsen för allt! När detta är över ska jag berätta allt" hörde jag hans röst.
Det var då jag kom och tänka på hur allt hände. Utan att veta hur jag skulle känna höll jag mig hårdare om honom.
"Det är lugnt, jag visste att något inte stod rätt till!" Viskade jag till honom. Om han hörde mig fick återse för när han stannade in Sony vände han sig om och jag tittade under armen på honom. Bakom oss så kom det bilar med hel lysen på och lösa hundar.
Han drev på Sony ännu mer. Sonny gnäggade till och sprang iväg upp mot Firgrove hagen där fåren brukade gå under dagtid, men nu var dom flyttade till ett annat bete, så hagen var tom.
"Vänta, ska du hoppa över?" Skrek jag och med en hand höll jag hårt tag om hans tröja. Derekt verkade inte höra mig och drev på Sony ännu mer, men precis vid avsatsen till hopp kom det en schäfer från ingenstans och hoppade upp mot Sony som av rädsla stegrade sig. Derek höll fast oss och försökte få Sony att springa åt andra håll men vilket håll valacken än försökte vända sig mot stod det en annan schäfer där. Till slut gjorde han an avsats och hoppade över stål staketet. Varken jag eller Derek var beredda på det och vi flög av Sony som fortsatte springa över hagen och hoppade över igen innan han försvann ner bortom Firgrove vägen.
Vi rullade runt på den smutsiga marken och hamnade en bit ifrån varandra. Jag skrek då jag hade landat på armen och försökte återfå andan. Utanför staketet kunde jag se hur hundarna skällde och gjorde allt för att komma in i hagen. Jag tittade mot Derek som fortfarande låg ner med ryggen mot mig.
"Derek!" Ropade jag. Kroppen ryckte till och mödosamt vände sig kroppen mot mig och försökte resa på sig. Bilarna kom närmare och ljudet av motorcyklar kom närmare. Jag började krypa mot Derek.
Innan jag hann fram så kände jag hur någon ryckte mig i foten och jag åkte fram på magen. Jag vände mig om och en schäfer hade lyckats tagit sig in. "Släpp mig!" Morrade jag och med min fria fot sparkade jag mot schäfer som undvek min attack och fortsatte dra mig bortifrån Derek. Jag fortsatte sparka och hota hunden som vägrade ge upp.
Bilarna hade nått sitt mål och män började mullra ut från bilarna och mot oss. Med lätthet slängde dom benen upp över staketet och dom drog sig fram till oss. Bakom dom kunde jag se Mr. Kembell komma gåendes i hans beigea kostym och med en cigarrett i munnen. Han drog ett bloss och blåste ut. Hans hand låg mot örat och han pratade i mobiltelefon. Jag hörde han prata innan han placerade ner telefonen i fickan på kostymen.
Männen som hade rusat ut från bilarna hade alla gått fram till Derek och tvingade ner honom på marken. Armarna låg i ett stadigt tag över ryggen på honom. Jag hade dragit mig till höbalarna och tryckte ryggen emot dom och stirrade på Mr. Kembell som hade gått fram till mig och tittade på mig medan han drog ett till bloss från cigaretten.
"Vad ska jag ta mig till med dig, du är ett till och med ett problem när du sitter bunden och bortglömd!" Muttrade han och drog ett till bloss innan han vände sig om och vinkade in en av männen. Han kom fram och jag kände igen honom, han såg då inte det minsta glad ut efter att Derek klappade till honom med ett vedträ bak i nacken. "Det var chefen. Gör slut på dom!" Mr Kembell gav mig ryggen och började röra sig tillbaka till bilen.
"Med nöje!" Log mannen och han skyndade sig fram till mig. Jag började försökte fly ifrån honom men med en bruten axel som smärtade vid varje steg så var han ikapp mig och snart drog han ner mig på marken och tvingade mig ner på rygg.
Bakom honom hörde jag hur dom andra männen sparkade och slog mot Derek som fortfarande låg på marken och försökte skydda sig själv. Mannen över mig hade låst fast mina armar mellan benen och hans tyngd kvävde mig.
Han såg farligare ut än vanligt och ondskan trängde fram genom ansiktet på honom. Hans ögon sköt blixtrar mot mig när han skrattade. Han placerade sen händerna över halsen och började klämma. Jag fick panik när jag inte fick någon luft. Jag var helt låst och kunde inte hindra honom från att inte strypa mig. Jag sparkade med benen.
"Hjälp," fick jag till slut fram och kände hur trycket på bröstet vart stort och luften hade inget ställe att få plats. Jag tittade upp på mannen som skrattade åt sin triumf. En vit dimma började lägga sig över ögonen på mig. Jag försökte ta ett sista andetag men hur jag än försökte så kom det ingen luft. Mina ben vart svagare.
"Emma!" Hörde jag någon skrika långt bak i mitt medvetande.
Men genom den vita dimman så kunde jag utskilja att någon kom emot mig. En kvinna i rödklädd klänning och orangea lockigt långt hår och en man i en grå rock med dolt ansikte. Dom sken i ett starkt vitt ljus som överträffade den vita dimman.
Kvinnan i rött kom närmare mig mig och jag kunde nästan se hennes ansikte. Hon höll upp händerna mot mig och log. Hennes ansikte var snällt. Jag log, slöt ögonen och lät dimman omfamna mig.
|
|
|
|
