(m/m,m/f) Med hjärtat i själen kap 37/38 |
Kapitel 37
Max Lowsley
Max gjorde en färgglad blandning M&Ms medan Brandon såg på.
”Ska du inte ha?” Max fyllde en påse och påbörjade en ny, en med jordnötter. Brandon skakade bara på huvudet.
”Varför inte?” Max funderade på att börja på en tredje påse, men han skulle ju orka bära den också.
”Jag är så tjock” Mumlade Brandon skamset.
”Det är du inte alls det” Max protesterade så halva våningen hörde honom.
”Jo lite”
”I så fall är det där lite den bästa delen av dig” Max vandrade vidare med sin vita och orangea korg.
”Max du kan inte ersätta Oliver med M&Ms och det är verkligen bara tre dagar”
Max fnös och skakade på huvudet, han försökte inte alls ersätta Oliver med färgglada kaninskitar fyllda med choklad.
”Titta Brandon vilka söta koppar, vi borde ha matchande koppar. Nej förresten, vi köper sånna på Disney store. Gör en påse nu och ersätt Ruby med den”
Brandon gjorde bara som han blev tillsagd medan Max åkte upp en våning och pillade på allt han kom åt medan han väntade på Brandon.
När Brandon äntligen syntes i rulltrappan fortsatte hans äventyr till en hylla med småsaker som ingen behövde.
”Titta vilka söta plektrum, det är M&Ms på dem. Sånna vill nog Oliver ha” Han slängde ner dem i korgen som egentligen var en påse av nät och gick vidare.
”Sen när blev du så rik?” Brandon tittade ner i korgen och sedan upp på Max.
”Sedan pappa tyckte synd om mig” Max ryckte hutlöst på axlarna och tog Brandons påse från honom. Om Max var tillfälligt rik kunde Brandon också få vara det. Det var aldrig fel att leva av en förälder ibland.
De lämnade M&Ms world och fortsatte mot Oxford street, Max svängde gladlynt med sin kasse. Om det var såhär bra när Oliver inte var där och kunde roa honom, kunde Oliver åka bort fler gånger.
”Vi går till HMV och Disney store”
”Ska vi gå hela vägen?” Brandon suckade, Max nickade och höjde ögonbrynen, det var inte jättelångt och dessutom skulle lite motion inte döda dem.
”Vi behöver nya skivor” Max bläddrade bland musiken han trodde kunde intressera honom. Utbudet var större här än på Rough Trade, men när han väl stod där, kunde han inte komma på vad han ville ha. Brandon däremot kom med en hel bunt och släppte dem i en korg. Det verkade som han hade lärt sig hur det gick till att handla. Självklart var det inte så mycket musik Max gillade. Så han slängde ner ett par skivor för syns skulle. Sedan köpte han tre onödiga bandt-shirtar och tvingade Brandon köpa några som han aldrig skulle använda, eftersom att Brandons garderob bestod av skogshuggarskjortor och inget annat.
Max köpte ett bobblehead som såg ut som Iron Man till sig själv och en som såg ut som Batman till Brandon innan de kunde betala.
I kassan stod en översocial kille, motsatsen till en arbetande Max.
”Hur är läget idag?” Sa han och log fånigt.
”Bra tack hur är det själv?” Max kände sig tvingad, fast egentligen gjorde det inte så mycket, för han kände sig på förvånansvärt bra humör.
”Åh det är bra” Sa killen i kassan, gav Max påsen och fortsatte med samma livsglädje när personen bakom honom klev fram till kassan.
Snett över gatan låg Disney Store, inte alls långt. Lite jobbigt att erkänna, men Max älskade den affären och han försökte få Brandon att känna samma sak, men det var svårt. Kanske för alla barn där inne som skrämde Brandon lite.
”Muggar” Sa Max och vandrade självsäkert mot en hylla full med muggar. Han tittade på dem länge och noggrant.
Sedan såg han den, den perfekta muggen, han var tvungen att ha den, det skrek Max om den. Max tog upp den och höll den framför sig. Den hade en gulgrön färg, mer gul än grön, ljus och snäll mot ögonen.
På koppen lyste ett par blå ögon som tillhörde Tingeling.
”Wow” Sa han och kände hur ögonen glittrade när den lilla fen log mot honom. Bredvid stod en grön kopp med Peter Pan på, som slogs mot kapten krok. Den skulle bli perfekt till Brandon. Med största försiktighet la han dem i korgen och gick vidare.
”Brandon titta, dom kan vi ha i julgranen!” Max pekade på ett par kulor som hängde i ett av fönsterna.
”Det är Maj, jag tror vi kan köpa det senare” Brandon drog honom därifrån innan han hann protestera.
”Betala nu så vi kan åka till Harrods” Max gick motvilligt mot kassan och ställde upp kopparna. Tjejen i kassan tittade en lång stund på honom innan hon frågade om Max ville ha dem inslagna.
Max såg förolämpad ut och skakade på huvudet, ryckte åt sig muggarna och marscherade därifrån.
På vägen ut blev han stoppad av en kille med fransk brytning som pratade med honom genom en Musse Pigg docka klädd i brandmanskläder. Max glömde att han var förolämpad och svarade killen innan han gick vidare.
Brandon Frost
De tog tunnelbanan till knightsbridge och gick den korta biten till Harrods. Det första Brandon gjorde var att tappa bort Max. Utan att orka leta gick han och köpte onödigt mycket te, lite kaffe, eftersom att Max av en outgrundlig anledning, och de där kakorna Max alltid gillat.
När Brandon velat runt en bra stund tröttnade han och gick till det enda stället han trodde Max var. Mycket riktig satt Max på knä och tittade bland böcker.
”Titta här Brandon” Max höll på tre barnböcker av David Walliams som han absolut sa att han var tvungen att köpa. Hur mycket böcker kunde en människa behöva egentligen? Förvisso skulle inte han säga något, men han läste i alla fall sina böcker. Max köpte dem bara för att ha som prydnad, men Brandon var väldigt osäker på om han ens öppnat hälften av dem.
”Åh har du köpt kakor?” Max tittade förväntansfullt på påsen så Brandon höll den bakom ryggen och nickade.
”Du kan få när vi kommer hem”
”Bäst vi åker då” Max dansade iväg till kassan och betalade sina barnböcker med tillhörande bokmärke och läslampa innan han kunde gå med på att ta bussen hem.
När de äntligen kom hem och Max installerat sina köp kunde de äntligen sätta sig ned. Max med sin Tingeling-kopp och Brandon med sin Peter Pan kopp.
”Du nu smular du inte ner” Max knaprade på en kaka medan han övervakade Brandon.
Brandon funderade på att smula lite extra och borsta ner det på golvet för att irritera Max, men sedan kom han på att Max maniska beteende bara skulle irritera honom själv i slutändan.
Det var väldigt svårt att tugga försiktigt och hur Brandon än bar sig åt smulade han lite på mattan. Max pekade på en garderobsdörr, Brandon himlade med ögonen och tog fram dammsugaren. Med största noggrannhet dammsög han upp varenda smula, dammsög lite på sin egen skjorta och sedan på Max, för att vara säker på att han inte missat något.
”Nöjd?” Max nickade och Brandon satte sig i soffan igen.
Kapitel 38
Riley Johnson
”Det där gick ju asbra” Olivers muntra röst fyllde hela rummet. Riley nickade instämmande, han hade lite svårt att reflektera över det hela.
”Ganska” Sa Jacob lika bitter som vanligt. I alla år Riley motvilligt känt Jacob, var det en sak han aldrig förstått, om Jacob var perfektionist och hittade fel i allt. Eller om han bara letade fel för nöjes skull och hittade på dem om han mot all förmodan inte kunde hitta några. Vilket som var han en person som alltid lyckades dra ner stämningen till botten.
”Vadå ganska?” Han ångrade sig så fort han hade yttrat orden, att ifrågasätta Jacob var som att be om det.
”Ja…” Sa Jacob bara och riktade blicken snett bakom Riley. Riley vände sig om och såg Benjamin stå i ett hörn med handflatan på gitarrens huvud, för att balansera den där den stod på golvet.
Benjamin hade inte riktigt omfamnat den glammiga sidan av bandet. Riley viste inte riktigt om han hade gjort det heller. Oliver hade tvingat på honom guyliner som vanligt, vilket han egentligen inte hade något emot. Håret var för kort för att egentligen göra något med. Oliver hade försökt men det slutade med att han såg ut som Robert Smith, så det låg som ett enda stort svettigt rufs.
Knäna stack fram genom de trasiga jeansen och den genomblöta t-shirten stod detFuck you you fucking fuck på. Han var rätt nöjd med att bara kunna hänvisa till sin t-shirt så fort Jacob öppnade munnen.
Benjamin däremot, hade det sandfärgade håret i en kort och välklippt frisyr. Inte det minsta guyliner, vilket till och med Jacob hade. Lite svart färg skulle säkert framhäva de där grå ögonen.
Benjamin hade en långärmad, mörkblå tröja med röda och vita ränder, en sådan Riley möjligtvis skulle gå med på att ha på jul. Jeansen var ljusblå i baggystil och inte alls som stuprörsversionen resten av dem hade klämt ner sig i. Vanliga gympaskor och inga kängor, Benjamin såg bara bekväm ut, inte så särskilt ansträngd men framför allt såg han vanlig ut.
”Ja om Baileys där borta ville lära sig låtarna ordentligt kanske vi skulle låta bättre” Snäste Jacob som inte velat ha någon mer i bandet till att börja med. Grejen var den att Benjamin antagligen skulle spela trummor bättre än Jacob, som visste om det.
”Jag tycker han spelade bra, väldigt bra, skulle vilja påstå att det var perfekt” Riley ställde sig upp och sneglade lite på Benjamin. Benjamin såg oberörd ut, där han snurrade Telecastern mellan golvet och handen. Om det var något Riley inte fattade så var det vad Jacob hade emot deras senaste medlem. Det var ju tack vare honom de var där och spelade över huvud taget.
Jacob fnös bara och spände blicken i Benjamin, som fortfarande såg ut att ta Jacobs ord med en nypa salt.
”Så ser han ju ut som en utböling också, hur svårt är det att anstränga sig?” Fortsatte Jacob med samma hårda ord.
”Han passar ju inte in, titta på honom, vem har klätt på honom egentligen?” Vid de orden förändrades hela Benjamins ansikte till lite dystert kanske.
”Har han hittat tröjan i en container eller?” Jacob pekade på Benjamin med ett hånleende som bara han kunde framkalla.
”Min farmor gav den till mig” Sa Benjamin med späd och tun röst samtidigt som han greppade tag i tröjan med ena handen och höll den i ett hårt grepp.
Riley vände ryggen mot Jacob och tänkte precis säga något till Benjamin när han hörde Jacob röst fortsätta. Kunde han bara inte hålla käften?
”Fan vad du får saker av din farmor, har du inga föräldrar eller?” Först hade Riley tänkt släppa det hela, han orkade inte käfta med Jacob, men när han uttryckte de den där sista meningen och Benjamins bräckliga ansikte såg ut att smälta. Då ångrade han sig, vände sig om och gav Jacob en rak vänster, rätt över käken. Tillfredsställd av att han ville tro, att han hört ett ben gå av, så var säkert inte fallet. Riley var varken speciellt stark eller muskulös.
Jacob stapplade bakåt ett par steg innan han måttade ett slag mot Rileys öga. Det träffade med en sådan kraft att han ramlade baklänges och slog huvudet i ett bord som stod där. Envist ställde han sig upp innan Jacob han göra ett utfall när han låg ner.
Riley höll handen mot bakhuvudet och kontrollerade att han inte blödde, vilket gav Jacob chansen att slå till honom igen, på samma öga.
”Helvete” Lyckades Riley skrika innan han halvblind sparkade med ett ben och hoppades på att han skulle träffa något. Något träffade han, men vad kunde han inte avgöra. Däremot kunde han avgöra att det var Jacobs tjut han hörde när Jacob säckade ihop på marken.
Med beslutsamhet sparkade Riley till Jacob i magen, inte särskilt hårt, bara så att det skulle göra ont utan att Jacob faktiskt gick sänder på insidan. Sedan satte han en fot på den större och starkare trummisens arm. Hänsynslöst la han all tyngd på benet och se Jacobs ansikte vrida sig av smärta.
Benjamin Baileys
Benjamin tittade förskräckt på när de båda bandmedlemmarna slog och sparkade varandra. Även om han var glad över att någon för en gångs skull försvarade honom, tyckte han att det gick för långt.
”Riley…” Han lät varsam när han drog i Rileys arm för att få dem att sluta innan det gick för långt.
Oliver hade lämnat rummet så fort de började bråka och Ruby verkade inte veta vad hon skulle göra.
”… Kliv av hans arm, vi behöver den, han måste kunna spela”
”Rick Allen kan spela med en arm, då kan fan Jacob också göra det, så jävla bra som han tycker att han är”
”Riley…” Benjamin höjde rösten lite och ryckte till ordentligt i Rileys arm så han var tvungen att ta några steg bakåt.
Jacob ställde sig snabbt upp, gav dem en mördande blick innan han försvann sedan ut ur rummet.
Benjamin lämnade också rummet, men kom tillbaka så fort han hittat en ispåse. Riley satt i soffan och svor tyst för sig själv. När Benjamin tryckte isen mot hans öga svor han ännu mer men höll kvar den.
”Det där var väl onödigt” Benjamin tittade strängt på honom och skakade på huvudet. Han hade aldrig förstått varför människor valde att slå varandra istället för att kramas och sprida glädje som Oliver antagligen skulle ha sagt. Den fegisen som hade gått därifrån.
”Kanske” Muttrade Riley och suckade nästan ljudlöst, det var nästan lite fascinerande hur någon kunde förstöra en bra kväll så snabbt.
”Men tack ändå antar jag…” Benjamin var så extremt dålig på att hantera situationen.
”För vadå?”
”För att du försvarade mig… du behövde inte göra det”
”Du såg så ledsen ut”
”Jaså” Benjamin sa inget mer, fingrade bara lite på sin gitarr och väntade på trevligare tider.
Oliver Stone
Oliver ville inte se när Jacob bråkade med någon, därför hade han gått därifrån. Därför ställde han sig i en tom korridor och bläddrade fram det välkända namnet. Han hörde bara två signaler innan den bekanta rösten svarade med ett andfått Hallå.
”Hallå, springer du?”
”Skulle jag aldrig göra”
”Har du hört något?” Oliver lutade sig mot väggen och drog förstrött i en tråd som hängde från linnet.
”Lite, jag jobbar på det”
”Hoppas du tar i ordentligt”
”Klart jag gör, han är där i alla fall, såg tydligen bra ut”
”Lät det lika bra?”
”Tror det, men vi får se, förresten jag sov faktiskt, ses när ni kommer tillbaka” Poppy la på innan Oliver ens hunnit svara. Han ryckte lite på axlarna och stoppade ner telefonen i fickan igen. På vägen till sitt rum såg han Jacob gå förbi med en bister uppsyn.
Oliver undvek ögonkontakt och tog upp telefonen igen, han hade lovat att ringa Max, men han sov säkert. Det kändes inte helst snällt att väcka honom. Max hade sagt att han skulle jobba, därför skickade han ett sms istället. Det svåra var att komma på något vettigt att skriva.
Efter en stund mins han något Max sagt till honom en gång när han inte lyckades skriva en låt. Att han skulle skriva ner allt han kom på och ta bort det som var dåligt. Hej…Hallå… Hejsan….Tja…Yo… Hälsningsfraserna fick vänta till senare, han kanske inte behövde någon. Vi är klara nu…för några timmar sedan... det gick bra….skitbra…så jävla bra…Det kändes inte som Oliver, inget av det. Han suckade och tog bort allting, för att börja om från början. Bästa Max… fantastiska…gudomliga…underbara…sagolika…v ackra… Nu har vi spelat klart…det gick sådär underbart bra som det bara gör ibland utan att vi vet varför…Oliver tog bort allting igen. Hur svårt kunde det vara att skriva ett sms. Han behövde ju aldrig anstränga sig för att med jämförelser beskriva något annars.
Finaste Max, nu har vi spelat klart, det var som cheesecake i en mixtur med världsfred och läderarmband, sådär fantastiskt underbart. Men det hade varit mer underbart och fantastiskt om du varit här såklart.
Ps. Saknar din kuk. Puss /Oliver.
Oliver läste smset och konstaterade att det lät precis som något han skulle kunna skriva, så han tryckte på skicka innan han radera allt och börja om.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Selinka - 25 nov 14 - 01:27- Betyg:  | | Hur bra som helst! Love it! | | beatriceni - 25 nov 14 - 01:04 | | Jacob D: Obligatorisk hatkaraktär. Vill också shoppa disneymerch med söta pojkar i London~ |
|
|
|
