Även en mörk skugga har sina ljusa stunder! Del 13 |
Derek:
Jag såg efter bilen med hästtransporten som försvann bort över. Jag vände mig om mot solen och såg hur den försvann ner bakom bergen i Gyllenåsens Dal. Jag huttrade till och la armarna om mig.
Mina tankar vandrade till Emma. Jag visste inte vad som skulle ske med henne eller vad för hemska saker dom gjorde med henne.
Jag smackade på Bronko och vi red hemåt, bort från Bedrövades Dews farm och hem till Jakobs gård.
När jag väl kom hem så hade det blivit mörkare och genom den fortfarande ljusa himmelen så tittade en ensam stjärna fram. Den lyste över havet och stod ensam på himmelen.
Jag steg av Bronko och ställde in honom i stallet. Borstade av honom snabbt och släppte ut honom i hagen där han gick tillsammans med Jakobs getter. Jag lutade mig mot staket och tittade åter igen upp mot himmelen. Jag kunde inte släppa tankarna på Emma. Nästan så jag vart illamående på hur vidrigt jag betett mig emot henne. Vad jag gjort bland annat.
Jag tittade mot huset och såg att Jakob stod i fönstret och tittade ut efter mig. Jag drog ett djupt andetag och gick in i huset. Jakob hade satt sig ner vid matbordet. På bordet framför honom stod en kopp med rykande kaffe. En radio var igång och spelade gamla countrylåtar.
"Värst var du och Emma var borta länge!" Mumlade Jakob och sörplade på kaffet.
Jag gick in i köket och tog mig en egen kopp. Min hand skakade då jag fyllde upp kaffe åt mig. Jag kände hur Jakob stirrade mig i nacken. Jag drack fort upp kaffet och började lämna köket för att gå och lägga mig. "Derek! Vad har du gjort?" Stolen Jakob hade suttit på hade vält bakom honom då han rest sig upp fort. Han slog händerna i bordet.
Jag vände mig om och kunde se ilskan i hans ansikte. Visste han?
"Va?" Jag kunde inte få fram mer och stirrade in i Jakobs ögon som sköt blixtar.
"Tror du verkligen att du kunnat dölja allt ifrån mig? Hela huset, hela Goldspurs gårdarna har ögon och öron Derek. Jag vet allt. Vad har du gjort av Emma?" Jag svalde och kände hur svetten rann.
"Nej, du vet inget!" Sa jag till slut. "Du vet inte alls vad jag gått igenom och vad som har hänt!" Jakob skrattade.
"Jo jag vet allt för väl. Utpressningarna, stölder och pengar! Derek jag uppskattar att du gjort allt för att rädda våra gårdar. Men att utsätta någon annans liv för fara är inte en av dom!" Jakob drog händerna genom håret och såg ut att vilja slita bort de grå håret. "Är Emmas liv värt att rädda gårdarna? Jag visste att vi hade ont om pengar för att få gårdarna att överleva. Mr. Kembell har alltid ägt våra gårdar och vi har alltid hyrt dom av honom. Låt mig gissa, gårdarna är våra nu? Du har ett bevis på det i ett kuvert?"
Jag stod fortfarande och höll i min sadelväska och sneglade ner på den. Jakob kom fram som en kanon och ryckte väskan ur händerna på mig. Mycket snart höll han det bruna kuvertet i handen. Han tittade på den och dolde ansiktet med ena handen. Han vände sig om mot mig och hans ögon var glansiga. Han log.
"Grattis Derek, du räddade gårdarna och utsatte en annans liv för fara. Grattis" Han gick emot mig och slog kuvert i magen på mig och vandrade upp mot rummet på övervåningen. Jag höll kuvertet mot bröstet och försökte andas. Rummet kändes helt plötsligt tomt och luften kändes tunnare.
Jag lyfte uppe telefonen och ringde det första numret jag kom att tänka på. Det gick ett par signaler innan till slut en kvinna svarade i telefonen.
"Hej, möt mig vid början av Jarlaheim bron" han la på luren och skyndade sig ut i stallet och sadlade snabbt på en av stallhästarna och red ut från Jakobs gård.
På andra sidan bron stod Loretta där tillsammans med Linn. När jag kom fram till dom så kunde jag se i deras ögon att dom visste att något var fel. Jag kände hur mitt hjärta slog extra slag då jag förstod att dom också visste. Jag drog ett djupt andetag och berättade allt för dom.
Chiara:
Jag satt upp på sängkanten och försökte dra på mig skorna. I ren iver så smärtade det till i bröstkorgen så jag fick lugna ner mig lite. När jag till slut fick på mig skorna så slängde jag jackan om mig.
Jag öppnade sovrumsdörren tyst och långsamt och såg mig om. Ingen i sikte kunde jag se och började smyga ut från rummet och ner för trappan. Trappan knarrade och jag stannade upp. Lyssnade men hela huset förblev tyst. Jag andades ut och fortsatte ner för trappan.
När jag kom längre ner kunde jag höra röster. Elisabeth pratade med någon. Jag stannade på nedersta trappan och försökte höra vad dom pratade om.
Hon pratade med Avalon. Jo jag hade hört Elisabeth innan ropa på honom så jag fick reda på vad han hete, men inte hur han såg ut. Den grå kåpan dolde hans ansikte riktigt bra.
"Jag vet inte vad vi ska göra. Om det stämmer det Chiara berättat så kanske det blir svårt att veta vart Emma tagit vägen. Enda vi kan göra är att få tag på Derek själv." Det vart avbrott i samtalet tills Avalon öppnade munnen.
"Vi kanske borde tala med Fripp om detta? Om inte annat så har han alla svar. Emma kan vara vart som helst nu i Jorvik."
"Fripp? Tror du han vill bli störd av detta nu? Han har nog fullt upp ändå." Mumlade Elisabeth och en kopp klirrade.
Jag drog mig närmare. Hur jag skulle ta mig förbi köket obemärkt skulle bli svårt så jag visste att jag bara hade en chans.
Jag ska själv ta tag i Derek och skaka livet ur honom. Jag kände hur jag började gnissla tänder av ilska. Jag höll mig längst med väggen för att göra mig mindre och smälta in.
"Fripp blir just nu den bästa att fråga. När en av våra försvinner så måste vi agera direkt. Ingen ska behöva försvinna på grund av en utpressning!" Utpressning?
Jag stannade upp och lyssnade med iver.
"Hur kan du veta att det är en utpressning?" Undrade Elisabeth.
"Det skulle inte förvåna mig, för om jag inte vet rätt så ägs ju Goldspurs gårdarna av Mr. Kembell själv så det kan helt klart vara en utpressning för att få gårdarna köpfria mot något som har gjort livet svårt för Kembells oljeaffärer!" Avalon röst kändes mäktig och det vart tyst i köket. En kopp klirrade igen.
"Okej, vi tar oss upp till Fripp genast och pratar med honom." Hörde jag Elisabeth säga. Jag började backa ifrån köket och gömde mig bakom en byrå. Båda gick ut ifrån köket och ut genom ytterdörren. Dörren stängdes om dom och jag hörde hur deras steg försvann bort från huset och upp över berget bakom Elisabeth.
Jag skyndade mig ut från huset och sprang ner till Lion som stod i en av boxarna. Med en hand lyckades jag få på honom tränset. Tog mig upp på honom med hjälp av en pall. Jag satte mig upp och drev igång honom i galopp bort över Hollow Wood skogen. Utan att veta att 2 stycken har sett mig rida iväg.
Derek:
"DU GJORDE VADÅ?" Lorettas röst ekade genom mörkret då hon kastade förbannelser över mig. "Du räddar ditt egen skinn och riskerar någon annans! Hur dum i huvudet får man bli?"
"Jag vet att det jag gjort är fel och jag ångrar det redan. Men ni måste hjälpa mig!"
"Hjälpa dig? Vad kan vi göra då? Ingen av oss vet vart vi ska leta ens över huvud taget. Emma kan vara precis vart som helst!" Loretta kokade av ilska och visste inte vad hon skulle göra eller säga. Kände jag henne skulle hon ha klubbat ner mig för länge sen.
"Vi bör till och börja med ta oss till platsen där allt hände och kolla efter ledtrådar där. Jag menar att spåren från bilen måste ju finnas vid Äppellunden." Förklarade Linn som kunde behärska sin ilska något lättare än Loretta.
"Blir nog svårt, mesta av spåren är redan borta." Trots det så började vi galoppera mot platsen. Vi red fort igenom Morrland och vidare upp över. När vi kom nästan till Doyls Kyrka vek vi snabbt av till vänster och höll kursen på vägen till Firgrove bron. När vi kom på bron så stannade vi in då någon kom galopperandes bakom oss.
När vi vände oss om så kunde vi inte se så mycket av vad som kom emot oss. Men när personen inte stannade in så flyttade vi oss på sidan så vi kunde släppa förbi personen.
Trodde vi! Det tog inte mer än några sekunder innan jag kände hur jag fick utstå en rejäl hemsk smärta över käken och gled av hästen. Någon ramlade över mig och även hon skrek av smärta. Vi tumlade runt på den hårda bron innan någon av oss kom till sans att sätta oss upp. Jag flyttade mig ifrån kvinnan som åmade sig.
"Ditt jävla svin!" Morrade kvinnan och satte sig upp och flämtande och höll sig för axeln.
"Chiara?" Flämtade jag. Chiara hade kommit farandes och hennes knytnäve hade gett mig en smäll rakt över käken. "Vart kom du ifrån?" Mumlade jag.
"Det ska du skita i!" Hon ställde sig upp och kastade sig över mig igen. Vi fortsatte rulla ner över bron och hennes knytnävar träffade mig lite över allt i ansiktet och i bröstkorgen. Jag fick nog då jag lyckades rädda ett slag och slängde henne på rygg och satte mig över henne. Hon stirrade ilsket på mig medan hon vrålade en massa glåpord efter mig och sparkade med benen för att komma loss.
Loretta och Linn steg av sina hästar och skyndade sig fram för att sära på oss. Det krävdes både Loretta och Linn för att hålla fast Chiara. Jag ställde mig upp och tittade på henne. En mörkare fläck på tröjan framträdde och hon tappade fotfästet och föll baklänges. Hon tappade medvetandet. Linn fångade upp henne och fick Chiara över sig.
"Chiara?" Hon skakade på henne. Hon lyfte handen och såg att den var mörk färgad och kladdig. "Hon blöder... Hon blöder," Linn höll själv på att förlora medvetandet. Loretta skyndade sig till henne.
"Titta åt andra hållet!" Skrek hon och Linn släppte taget om Chiara och vände på sig. Höjde benen i en båge och satte huvudet i mellan.
"Jag måste ta Chiara till Elisabeth." Sa Loretta och visslade efter sin häst som skyndade sig fram till dom. "Men stå inte bara där och hjälp mig att lyfta upp henne." Morrade Loretta åt mig. Jag skyndade mig fram och lyfte upp Chiara och satte henne i sadeln. Loretta skyndade sig upp på sin häst.
"Jag lämnar er nu. Ni får sköta detta själv. Ring mig om ni får upp något spår!" Hon drev på sin arab och hon satte av mot Valedale och Lion skyndade sig efter. Jag satte mig ner med Linn som fortfarande försökte hålla sig vid liv och inte svimma.
"Klarar du dig?" Hon nickade och höll upp den blodiga tummen. Jag rev av en bit från linnet och gav den till henne. -"Torka av dig så vi kan fortsätta vidare." Hon tog tacksamt emot den och torkade sig.
När vi äntligen kom iväg så red jag före henne så jag kunde visa vart allt hände. När vi kom fram till boden och båtarna så kände jag mig illamående. Hela scenen spelades upp för mig om och om igen. Linn steg av sin häst och jag följde hennes exempel. Och hon började kolla runt efter ledtrådar. Det var snart sommar så det fortfarande så pass ljust ute att vi kunde se vad vi letade efter. Vi följde spåren upp till vägen där dom försvann i en svart Mercedes-Benz. På vägen kunde man se bromspår efter däcken men efter det så försvann spåren. Men vi båda gissade på att dom kört längst med vägen så vi valde att rida vidare på den.
När vi kom en bit ifrån Äppellunden så saktade Linn in och stirrade ner på sin häst man. Jag stannade och vände mig om. Hennes huvud var böjt så jag inte kunde se hennes ansikte men jag kunde se att hon grät.
"Är allt som det ska?" Frågade jag henne. Hon nickade men lade händerna sen över ansiktet och grät högre.
"Jag vill inte vara med om detta, du kommer säkert bara lura mig med." Grät hon. Hennes ord kändes som en nål stöt rakt in i hjärtat och jag började må illa. Att hon ens trodde jag skulle göra samma sak med henne som med Emma kändes inte bra.
"Nej Linn, det kommer inte hända." Lovade jag henne. Men mina ord verkade inte ha någon effekt alls på henne för hon drog i tyglarna och vände sig om och satte av i galopp ifrån mig. Jag stod handfallen kvar och såg hennes mörka skugga försvinna bortåt.
Vad skulle jag göra nu? Fortsätta själv eller ringa Loretta?
|
|
|
|
