Även en mörk skugga har sina ljusa stunder! Del 12 |
Detta har hänt: Derek hade bjudit med Emma på en upptäcktsfärd mot Firgrove och besöka upp en gammal plats som Derek inte lyckats funnit ut på kartan vart det låg. Kartan han hade var från år 89 så att finna en plats som knappt fanns på kartan då var kanske därför han aldrig fann platsen. Men redan på vägen dit förbi Äppellunden så ser Emma att han är nervös men säger inget. Inte så långt därifrån så närmade sig Chiara, men kommer aldrig riktigt helt fram, utan hamnar i ett törn av buskar och kan se ner på platsen där Emma och Derek sitter och njuter. Men att njuta av solen och den svala havsbrisen varar inte länge då Chiara, med sina egna ögon, ser hur Derek håller fast Emma i ett hårt grepp och söver ner henne. Ett knakande hörs och Chiara rider fort därifrån, lämnar Emma bakom sig och ett pistolskott. Är det Sashas otur som hunnit ikapp Emma? Eller är detta något helt annat?
Derek:
Jag kunde inte förstå vad jag gjort. Mina händer darrade och benens kändes som gelé. Jag vände mig snett om och såg på Emmas medvetslösa kropp som såg ut att sova. Mitt hjärta brast lite. Under dom här månaderna som jag hunnit lära känna henne personligen, hade fått mina innersta känslor att växa och varje gång jag såg henne le så slog mitt hjärta dubbla slag. Just nu blöder hjärtat och det gjorde ont att se på henne. Jag svalde några gånger och öppnade mobilen. Jag tittade på numret som redan var uppslaget åt mig. Jag svalde igen och tryckte på luren.
Det hann gå 2 signaler innan en man svarade.
"Nå? Har du henne?" Jag försökte hålla tillbaka gråten i halsen och försökte tänka på annat. Som att få tillbaka mitt riktiga liv. Ett liv att leva för.
"Ja, jag har henne här" Hörde jag hur jag svarade.
"Bra, vi kommer direkt!" Ett klick kom från andra änden och telefonen började tuta. Jag vek långsamt ihop telefonen och la ner de i byxfickan. Jag vände mig om en sista gång mot Emma. Jag gömde ansiktet i händerna och skyndade mig sen istället och plockade ihop alla saker. Skyndade mig fram till Bronko och fick på honom sadel och tränset. När jag gick fram till Sasha så ryggade stoet och backade undan ifrån mig.
Jag gick emot henne igen men ju fortare jag kom emot henne så fortsatte hon backa undan från mig.
Frustrerad som jag var så började jag komma emot henne med hotfulla steg, det slutade istället med att stoet kastade sig om, sparkade bakut och satte av i full galopp därifrån. Jag stod handfallen kvar och såg efter hur det svarta stoet försvann bort över Äppellunden. Bara minuterna efter att stoet försvunnit så kom en svart Mercedes-Benz körandes och parkerade precis ovanför Äppellunden och stannade där.
2 större män i en varsin svart kostym kom emot mig. Jag stod kvar och inväntade dom. Männen hade svarta solglasögon på sig så jag inte skulle kunna se vad deras ögonfärg.
"Vart ligger hon?" Undrade den större av dom. Jag pekade bakom mig och en av dom skyndade sig ditt. Jag vågade inte vända mig om utan stod kvar och väntade. Det tog inte mer än några minuter för den andra att komma tillbaka. Emma låg i famnen på honom och såg fortfarande ut att sova.
"Här!" Den mindre av de svart klädda männen gav mig ett stort brunt kuvert. "Precis som vi lovade. Marken är er igen men vi vill inte se dig igen! Ta detta och försvinn!" Mannens röst var hotfullt så jag tog emot det och nickade.
"Försök sen att inte hitta på något dumt. Detta är beviset nog för att du hjälpt oss och bryter du det," mannen höll upp handen och ett pekfinger och drog den tvärsöver halsen på sig själv, från den ena sidan och till den andra. Jag svalde och nickade och vände mig om. Jag slöt ögonen åter igen.
Vad har jag gjort?
Chiara:
Smärta. vad var det som gjorde så ont?
Mer smärta. Jag var så långt under mitt medvetande att det kändes som jag svävade i intet. Det var mörkt, jag kunde inte ens se mina egna händer. Jag kunde över huvud taget inte alls känna dom.
Är jag död? Om detta var döden så gjorde den väldigt ont. Smärtan sprider sig över allt på kroppen och jag kunde inte säga specifikt vart det gjorde ont. Jag slöt ögonen lite och försökte föreställa mig att smärtan bara var i min fantasi.
Jag öppnade ögonen då jag hörde röster långt borta över mörkret. Rösterna var inte bekanta och lät alldeles dimmigt. Jag kunde inte utskilja orden som sades genom mörkret. Jag slöt ögonen igen.
Men från ingenstans blixtrade det till i mörkret och jag kunde se skuggor av demoner som stod böjda av mig.
Det blixtrade till igen och smärtan vart värre. Jag hörde någon skrika högt i panik. Jag förstod att det var jag. Något gjorde så fruktansvärt ont att jag inte kunde låta bli att skrika. Demonerna stod nära mig och deras händer låg över mig och tvingade ner mig ännu mer i mörkret. Jag försökte slingra mig loss men hur jag än gjorde så vart jag påmind om smärtan. Jag fortsatte skrika på hjälp men hur mycket jag än skrek så verkade det som ingen hörde mig. Genom mitt skrik kunde jag höra rösterna igen, dom skrek dom också och jag kunde höra vad dom sa.
"Herregud söv ner henne då! Vi måste fort få bort kulan innan det är försent!" Rösten kändes så välbekant. Jag fortsatte försöka ta mig loss men hur mycket jag än försökte så vart greppet allt hårdare. Jag tappade orken när en vit dimma lades över mitt synfält. Demonerna försvann i dimman och händerna som höll fast mig försvann. Jag kände hur min kropp lättade och jag fall ner i en djup och behaglig djup sömn.
Derek:
Solen stod fortfarande högt på himmelen och lyste starkt. Ensam skrittade jag hem tillbaka till Jarlaheim. Gården var min igen och nu skulle jag inte behövas störas mer. Jag kunde äntligen gå tillbaka till att leva ett normalt liv.
När jag skrittande genom Moorland så stannade Bronko till automatiskt och gnäggade. Jag tittade mig omkring för att se vem han såg. Enda jag såg var nya elever som sprang omkring runt Moorland. Jag smackade på Bronko och han fortsatte gå framåt. Men bara efter några meter så stannade han igen och gnäggade. Denna gången fick han gensvar från annat håll. Jag hörde ljudet av klapprande hovar mot marken och jag vände mig om. Bakom mig kom Sasha farande rakt förbi oss och snäppet bakom kom några av Moorlands elever och sprang efter henne. Bronko flyttade sig åt sidan och började dansa på vägen. Sasha fortsatte springa vidare och förbi Loretta som just kom ut från Moorland stallet. Hon stannade in sin vita arab som tittade efter Sasha.
Hon vände sig om mot mig.
"Var det där vem jag tror att det är?" Frågade hon mig då jag skrittade fram med Bronko. Jag ryckte på axlarna och låtsades som inget. "Men det där var väl Sasha eller?" Vi båda kollade efter henne när hon sprang omkring inne på paddocken. Eleverna försökte flockas runt henne och fånga in rymlingen men hur dom än gjorde så valde Sasha andra utvägar. Hon tog en vända runt paddocken innan hon sen satte av mot paddock staketet och tog sats. Hon flög smidigt över och hamnade säkert på andra sidan. Travade på en bit med svansen i en svart magnifik fana, stannade och vände sig om för att se. Precis som Emma brukade göra med alla sina hästar. Jag kände hur mitt hjärta höll på att brista och tog handen om hjärtat.
Loretta tittade på mig innan hon själv satte av med sin arab emot Sasha som skyndade att sätta av i galopp. Loretta fångade upp ett rep vid Josh och började knyta till ett lasso av repet. Svängde det över huvudet och när hon kom närmare Sasha kastade hon det om halsen på henne och stannade till. Sasha saktade ner och stod snällt sen med Loretta.
"Bus sto, kom med här nu!" Hon drog lite i repet och Sasha följde lydigt med. Många av dom nya eleverna var så imponerad att dom sen skyndade sig fram för att beundras av Lorettas stil. Hon fortsatte skritta fram till mig och kastade repet till mig. Hon såg inte det minsta glad ut. "Ta med henne hem till Emma, hon saknar henne nog." Jag nickade och tog emot henne och började skritta hem mot Jarlaheim.
När vi nästan var framme vid bron så hörde jag bakom mig hur ryttare kom närmare mig. Jag vände mig automatiskt om för att se vilka det var.
Loretta kom emot mig tillsammans med Linn, Justin och Thomas. Jag kände på mig att något inte stod rätt till och fick stålsätta mig för att inte sätta av i galopp här ifrån.
"Skulle du inte hem med Sasha till Emma?" Frågade Loretta.
"Jo men jag ringde henne och hon var i Jarlaheim och letade efter henne." Svarade jag kvickt.
"Men varför bad hon dig då komma dit och inte hem direkt till Vingården?" Undrade Lin. Dom alla hade ställt sig i vägen för mig över bron så jag kunde inte passera.
"Ni känner Emma, hon gör ju alltid så här!"
Thomas och Justin växlade blickar med varandra innan dom till slut skrittade upp bredvid mig på varsin sida.
"Vart har du Sashas sadel?" Undrade Thomas.
Jag fick rysningar längst hela ryggen och tittade ner på Sashas rygg. Svettfläckar efter en sadel fanns på hennes rygg.
"Men hur ska jag veta det? Emma spände väl inte fast sadeln ordentligt."
"Varför har du en överfull sadelväska med dig?" Jag började skratta otåligt och kände mig irriterad.
"Vad jag gör med min sadelväska är min ensak, inte eran." Muttrade jag och skrittade på igen över bron tillsammans med Sasha. Jag kände hur repet försvann ur min hand och jag vände mig ilsket om. "Vad håller ni på med?"
"Jag tror dig inte. Sasha följer med mig till Vingården. För om Emma saknar henne så skulle hon hålla sig hemma här och inte rida till Jarlaheim. Jag känner Emma mer än dig." Loretta höll i repet hårt och började trava ifrån mig.
Jag fick nog och sparkade hälarna i Bronko som satte av i galopp efter henne. Jag stannade honom framför henne.
"Tror du jag ljuger eller?" Jag var arg, hela jag kokade av ilska. Loretta vart tyst. Thomas, Justin och Linn kom strax efter oss och stannade bakom Loretta. "Jag skulle aldrig ljuga om en sådan här sak när det gäller Emma. Hon ringde mig nyss precis innan ni kom och jag skulle ta henne till Jarlaheim!" Loretta tittade på Thomas som nickade.
"Jag tror inte du kan ha fel Loretta men det vi gör nu är utpressning mot Derek. Om han säger är sant så måste vi tro på honom." Loretta vände sig om mot mig igen. Hennes ögon var misstänksamma men hon gav mig repet och jag kunde fortsatte vidare över bron mot Jarlaheim.
När jag väl kommer över bron pustade jag ut, drog upp min telefon och ringde.
Två signaler gick och en man svarade.
"Jag har henne nu, kom till Bedrövades Dews farm så får ni henne med er." Svarade jag och la på luren.
Chiara:
Jag slog upp ögonen långsamt. Blinkade ett par gånger innan jag till slut fick upp ögonen. Ett stark ljus lyste in i rummet. Ett rum jag inte kände igen. träbalkar till väggar. I rummet fanns det inte så mycket att se på. En gammal tavla med en blomväxt jag aldrig sett förut. En vacker rosa blomma formad som ett hjärta. Runt blomman gick det gröna slingrande murgröna.
Jag tittade mig runt och såg att en figur satt i en stol och sov. Om det var en man eller en kvinna kunde jag inte se. Figuren satt i en grå kåpa och ljudet av nätta andetag kom. Figuren sov.
Jag försökte sätta mig upp men en smärta från bröstkorgen fick mig att stöna och jag lade mig ner igen mot kuddarna. Jag flyttade undan den tunna filten och såg att jag var bandagerad runt hela axeln och bröstkorgen. Ett bandage som var riktigt vitt med stänk av torkat blod.
"Jag skulle inte röra mig om jag var du!" Rösten var mörk. Jag hoppade till och mannen på stolen i kåpan hade kvicknat till. "Du hade tur som överlevde. Kulan i bröstet låg nära ditt hjärta så vi lyckades få ut den i tid."
Jag la mig ner på dunkudden och stirrade i taket och försökte minnas vem som kan ha skjutit mig.
"Hur hamnade jag här?" Frågade jag.
"Din häst kom skrittade långsamt från Firgrove bron med dig hängandes över halsen. Trots att du var medvetslös så höll du ett kraftig tag om manen på Wildlion. Några elever från Valedale stallet hittade dig och hjälpte dig till Elisabeth. Vi är faktiskt i henne hus nu. Vi kämpade med dig hela eftermiddagen för att få bort kulan. och du har legat nersövd sen dess." Jag fortsatte stirra upp på träbalkarna i taket innan jag vände huvudet mot mannen i kåpan som dolde sitt ansikte.
"Vem är du? Jag har aldrig sett dig tidigare." Mannen skrattade dovt bakom luvan.
"Jag är en god vän till Elisabeth räcker nog att säga." Han skrattade lite till innan det avslutades tvärt. "Du kanske kan berätta vad som hände dig?"
Jag vände min blick tillbaka till taket innan den vandrade till tavlan med den vackra blomman. Och jag berättade vad som hände.
|
|
|
|
