Hon är min ferishte |
Jag öppnade bildörren och gick fram till honom medan han stod och tog ut sina saker från vita sin skåpbil på uppfarten. Med pistolen i min högra hand, gick jag med snabba steg upp till honom. Jag kunde känna adrenalinet rusa i kroppen. Han hade vänt sig om och börjat gå mot mig med en portfölj i ena handen. Jag rättade till greppet om pistolen och riktade den mot hans huvud. Han tog ett steg tillbaka.
”Ge mig mina pengar!”, sa jag med låg, men aggressiv röst.
Han förstod inte vad jag pratade om.
”Vad?”, sa han. ”Vilka pengar?” Trots en pistol riktad mot sig såg han lugn ut. Dock förvirrad.
”Pengarna från min butik!”, sa jag med aningen högre röst. ”Ge mig mina pengar!”, skrek jag. Denna gång mer bestämt.
Han sträckte fram ena handen mot mig som tecken på att jag skulle lugna ner mig. En ljus och oskyldig röst hördes inne ifrån huset.
”Stanna där inne, Elizabeth!”, ropade han. Man kunde höra oron i hans röst.
”Ge mig mina pengar!”, upprepade jag. Återigen hördes den ljusa rösten från huset och han ropade något tillbaka som jag inte förstod.
”Jag vill ha mina pengar! Ge mig skåpbilen.”. Mitt tålamod började ta slut.
”Den är inte min!”, svarade han. Än en gång hördes rösten från huset.
Han böjde sig ner med ena handen som fortfarande var framsträckt och med den andra satte han ner sin portfölj på marken och tog fram sin plånbok.
”Okej, jag har 50kr.”, sa han med stammande och osäker röst.
”50kr? Du tog allt!”, skrek jag åt honom och ryckte ifrån honom plånboken. Jag tappade tålamodet.
Jag var så frustrerad att det var knappt jag hörde ytterdörrens knarr ande och de lätta, men snabba stegen några meter ifrån.
Mina händer darrade av ilska. Siktet var inte stilla för en sekund. Samtidigt som ilskan tog över, var den ljusa rösten uppe i hans famn. Han skrek med all kraft i sina lungor men jag kunde inte höra ett ljud. En kvinna föll på sina knän med sina hände för munnen och tårar i ögonen. Jag hade ingen känsel i kroppen men såg hur mycket jag skakade.
Tiden stod stilla i en evighet med ljudet av tystnaden. Plötsligt hörs en svag röst.
”Det är okej, pappa. Jag ska skydda dig.”. Han kollar förvånat på sin dotter med ögonen fyllda med tårar. Han drog upp hennes tröja på båda sidorna för att kolla på hennes rygg efter skador. Hon var oskadd. Han tittade med förtvivlad blick på mig medan han reste sig upp och började gå in mot huset. Fortfarande mållös stod jag kvar och såg dem gå in i huset oskadda. Jag kollade ner på pistolen som jag håller en bit från resten av kroppen. Paralyserad stod jag bara där och kollade runt omkring mig utan att veta vad jag skulle ta mig till. Tillslut förmådde jag mig att lägga ner pistolen i fickan och gå tillbaka till bilen.
Det var ett mirakel att hon överlevde. Jag sköt henne, men inget hände.
Hon kom för att skydda mig. Hon är min ängel. Hon är min ”ferishte”.
|
|
|
|
