Även en mörk skugga har sina ljusa stunder! Del 11 |
Senare samma dag:
Ett djupt andetag tog jag då jag och Wildlion skrittade från Firgrove och ner över skogen. Det kändes så himla skönt att vara hemma igen efter att ha bott på Vingården under hela året. Borta bra men hemma är alltid bäst. Även om varken mina föräldrar var hemma eller min bror. Han bodde i Jarlaheim med sin sambo och deras 2 hundar. Jag skrattade då jag fick en tillbakablick från när vi var små. Jag har alltid vart hästintresserad och vart jätte glad att få börja på ridskola, min bror med fick samma sak då han fyllde år, men efter 1 år på ridskolan så fick mina föräldrar inse att hans intresse för hästar inte fanns och det han gillade mest och spelar än idag är fotboll eller mekar med bilar.
Skogens härliga dofter av barr drog förbi i en härlig lugn vind som fläktade härligt mot ansiktet. Idag var det en väldigt varm dag. Inte ett moln i sikte och solen stekte på rejält. Lion skrittade på i lugn takt medan mina ben hängde och dinglade över magen på honom. Idag red vi barbacka på grund utav värmen. Dessutom får jag en bra balansövning. Det var ett så härligt väder så idag efter stall sysslorna så tyckte jag det var en bra idé att rida och bada. Om ni Lion vill bada, han är ju något feg för vatten så det skulle bli intressant att se vem av oss som skulle få sig ett dopp först.
Innan, i stallet idag, så fick jag köra igång 2 sommarjobbare som trodde att livet i ett stall var att slappa under resten av morgonen. Men nej, att jobba i stall kräver hårt slit för att hästarna ska må bra. Dom hade aldrig mockat förut eller dragit grimma förut. Jag vet att själv är en hård person men i hjärta och själ vet jag att jag är en förstående människa som gör allt för mina vänner. Jag vet hur många gånger som jag hjälpt Emma till blod och tårar. Dom senaste månaderna när vi kämpade tillsammans med Linnea för att få Sasha att lyssna på Horsemanship tricken och att sen se att det gav resultat. Det var en härlig syn att se Emma rida runt på Sasha. Och att ens se att Sasha vart en fantastisk häst. Trots allt var det värt mödan för att se ett resultat som fungerade och nu ska dessa nya sommarjobbare få känna på hur det känns att slita dag ut och dag in i ett stall.
Jag och Lion började närma oss Firgrove bron och svängde av lite tidigare eftersom vi skulle bada från Äppellunden.
Jag hade haft så många tankar i huvudet att jag inte hörde rösterna som kom från bortanför Äppellunden. Jag smackade på Lion lite extra så vi kom fram i en lugn och sansad trav och travade upp mot den gamla gravplatsen och stod bakom buskarna där. Framför mig kunde jag se Derek och Emma. Han höll henne hårt om sig. Jag hukade mig lite och försökte se vad dom sa, men med Emmas rygg emot mig så kunde jag inte riktigt se vad som hände. Dereks ansikte var dolt bakom det bruna halv långa håret då han höll om Emma. Platsen dom var på var ju något som redan fanns på kartan. Gamla fiske ön man lätt kunde ta sig ut till med hästarna och sitta på ön och njuta av en picknick. Jag försökte dölja min hetsiga andning och stålsatte mig för att inte avbryta dom. Jag lovade Emma det och det skulle jag göra.
"Förlåt mig Emma" Hörde jag han sen säga och vänder om Emma mot mig. Hans högra arm låser fast hennes armar medan han sen trycker en trasa mot hennes mun.
Jag lade händerna för munnen och ögonen tårades. Jag ser med egna ögon hur Emma försöker kämpa sig loss. Men hur mycket hon än kämpar så blir hon allt tröttare och tröttare. Hon vart till slut helt slapp och kroppen ramlade ihop i armarna på Derek. Han släppte ner den äckliga trasan och la långsamt ner Emmas medvetslösa kropp på marken. Han satt kvar på knä och tittade på henne. Han smekte bort en lock från hennes panna och la den bakom örat. En bekant rörelse som Emma alltid gjorde då hon var generad eller osäker. Jag svalde och började få Lion att backa ut från buskarna. I samma stund som vi backade ut så knäcktes en gren bakom oss och Derek ställde sig hastigt upp från Emma. Han drog fram något litet och svart från bakfickan och riktade den mot oss. Jag vände om på Lion direkt och sparkade igång honom och vi drog iväg i ett helvetesgalopp från platsen. Ett starkt ljud av ett pistolskott hördes och en svidande smärta fick mig att driva på Lion ännu mer. Vi försvann bort över Äppellunden och vidare på vägen mot Valedale. Jag kände hur jag höll på att förlora medvetandet, men höll mig uppe genom att kravla fast mig i mannen på Lion medan han fortsatte längst vägen. Någon måste få veta vad jag sett. Jag vet inte vad som hände sist, det sista jag mindes var ljudet av galopperande hovar och ett ljud av skott, sen vart min värld svart.
Tidigare samma dag:
Jag och Sasha drog iväg från Vingården för att träffa Derek. Sasha var glad att få komma ut och röra på sig och skrittade på tårna då vi skrittade ut från vingården. I sista minuten så fick jag packa ner det jag behövde i en ryggsäck. Vatten, smörgåsar, en karta på hela Jorvik och lite äpplen och morötter till Sasha.
Efter att vi kom skrittande förbi Marleys gård så drev jag på Sasha lite extra och hon svarade mig genast och började trava på. Jag fick hålla igen henne lite eftersom hon ville komma fram lite fortare än vad jag ville. Så desperata var vi inte, eller?
När vi travat förbi Barneys Silo så stannade vi av till skritt och skrittade fram till det inristade trädet. Mycket riktigt så stod Derek där och han satt på en helt annan häst än vad han annars ridit när vi stött på varandra. Han vinkade då han såg oss och jag vinkade tillbaka. När jag kom närmare så kunde jag se att han hade ett rött linne och svarta jeansshorts. Hans hår var ännu mer trassligare än vad det brukade vara och ansiktet så trött ut. Jag fråga honom inte eftersom senast jag frågade honom så hade jag inte med det att göra. Så jag lät bli.
"Du är försenad" jag vart förvånad och kollade mitt armbandsur. Jo vi var försenade men bara 10 minuter.
"Trodde du inte att jag skulle komma?" Log jag och ställde mig upp bredvid honom och lutade mig fram och klappade Bronko. "Han är så fin, vad är han för ras?"
Derek log.
"Han är en Oldenburgare. Appelkastad. Jag fick honom av en god vän till mig då jag jobbade extra i ett stall i Tyskland. Ägaren tyckte att jag och Bronko kom så bra överens att det vore synd att sära på oss." Jag log och klappade valacken lite till.
"Så vart är det du ska? Har du en karta på den exakta platsen?" Derek höll upp ett finger och grävde i sadelväskan och fick fram en gammal mapp. Han höll fram den och vecklade ut den över huvudet på Bronko som stod kvar utan att röra sig. Ljudet och prasslandet störde varken honom eller Sasha som stod och åt gräs.
"Platsen ska ligga någonstans här!" Han pekade på en plats på kartan som jag inte alls kände till.
"Eh, hur gammal är kartan?" Frågade jag honom. Han tittade upp på mig och sen på kartan och vecklade ihop den igen.
"Den är ifrån 1989" Jag skrattade.
"Här" jag plockade ner min väska från ryggen och tog fram en ny karta som var från 2009. "Vi tittade igen och jämför med din karta" Derek skrattade lågt och vecklade åter igen upp sin karta och genast kunde man se förändringarna från 89 till 09.
"Kan du peka igen på din karta och visa vad för plats du söker efter!" Derek pekade igen.
"Det ska vara en gammal sjöbod. Min farfars far ägde den då dom bodde i Firgrove och jag har bara hört talas om platsen men aldrig fått tid till att leta reda på den. Jag skulle vilja se vart den ligger och hur det ser ut nu." Jag kollade vart hans finger pekade. Den pekade ut på en plats som inte såg ut att finnas på hans karta. Jag drog mitt finger över platsen på min karta och stannde vid exakt samma pungt.
"Här bör den ligga och jag vet vart det exakt är." Log jag och vecklade ihop min karta och la ner den i ryggsäcken igen.
"Jaså? Är det långt?"
"Nej, men vi ska över bron och vika av direkt. Vi kan ta en genväg och rida över Äppellunden." Log jag och tog upp tyglarna på Sasha och smackade igång henne och vi började skritta mot Firgrove bron.
"Så du trodde att jag skulle inte komma idag?" Frågade jag. Hans ansikte såg mycket bättre ut nu och mer gladare. Undra vad han var nervös för?
"Nej, eftersom du var så osäker igår när jag frågade så trodde jag inte att du skulle dyka upp alls." Jag var tyst en stund.
"Du kunde ha ringt mig" svarade jag till slut.
"Jag gjorde det, 2 gånger med du svarade inte." Jag vart röd i ansiktet och försökte dölja det. "Vad? Det är väl inge att skämmas över!" Skrattade Derek.
"Jo lite, min mobil ligger hemma på mitt rum. Jag glömde den och kom på det då jag red förbi Steves gård." Mumlade jag lågt. "Förlåt" sa jag ännu lägre.
Derek skrattade hjärtligt åt saken.
"Ingen fara! Du får låna min om du måste ringa någon."
Vi fortsatte att skritta vidare över Firgrove bron och sen red vi mot Äppellunden och ner mot stranden. Under tiden så pratade vi lite om hur det kom sig att jag flyttade till Jorvik och vart jag bodde innan. Det var trevligt att prata med någon som förstår hur man haft det. Liksom det berättade Derek lite om sina flyttar mellan olika köp och säljes stall runt om i världen innan han till slut hamnade hemma hos Familjen Goldspur igen. Vi hade det riktigt trevligt tills vi äntligen kom fram dit han ville. Vi stod och såg på utsikten från stranden. Den lilla fiskeboden stod där helt orörlig. Fort Pinta kunde du ana precis bakom knuten på den lilla boden, en båt stod och skumpade i vattnet och en annan bredvid stod på land och var helt förstörd efter massa regn och för mycket sol.
"Är det den här platsen?" Frågade jag Derek och slet bort ögonen från platsen och tittade på honom. Han nickade bara och vi skrittade fram en bit till och stannade hästarna och steg av. Jag tog av Sasha sadeln och tränset och lät henne skritta runt och beta av det gröna gräset. Derek gjorde samma sak och tog loss sadelväskan. Vi hittade en bra plats att bre ut en filt på och sätta oss på den och njuta av havsutsikten. En sval bris från havet blåste in som fick håret att dansa med vinden.
Jag slöt ögonen för stunden och njöt av den salta havsdoften. Derek gjorde samma sak och plockade fram lite gott från sadelväskan. Bland annat en vinflaska, ost och vindruvor.
"Det var ingen dejt sa vi" jag hade öppnat ögonen och tittat ner på sakerna han plockat upp.
"Det är det inte heller, det är en helt vanlig picknick mellan 2 vänner som ska njuta av sommaren."
"Vin, ost och vindruvor. Låter som en Paris picknick" mumlade jag. Jag la min ryggsäck på sidan av mig och plockade fram en ost smörgås och vattnet som var allt jag tagit med mig. Han skrattade.
"Du kan dricka ditt vatten så kan jag dricka mitt vin"
"Jag gillar inte vin." Svarade jag. och drack av mitt kalla vatten som jag låtit legat i frysen under natten men som nu hade smällt så jag kunde dricka det. Jag tömde ut lite i handen på mig och kylde ner mig med det kalla vattnet bakom nacken.
Derek skrattade bara åt mig och tog fram 2 vinglas och ställde fram dom. En åt mig och en åt han.
"Jag dricker inte vin sa jag"
"Det är saft Emma, jag tar inte med mig vin på picknickar." Jag höjde ett ögonbryn och tog tag i flaskan. Derek kastade sig efter mig då jag tog flaskan och lirkade upp korken och hann känna den söta doften av rött vin.
"Lögnare" sade jag och skrattade. Jag låg ner på rygg med benen i hög höjd mot Dereks bröstkorg. Dereks bruna ögon tittade in i mina blåa. Våra ögon mötes och jag kände hur det pirrade i hela min kropp. Derek slappande av lite och satte sig tillbaka. Jag satte mig upp och gav honom flaskan. Generat la jag en blond lock bakom örat och tog åt mig en vinduva. Den var söt och syrlig. "Förlåt" viskade jag och tittade blygt upp mot Derek och fyllde upp ett halv glas vin till sig själv.
"Det är okej, jag skulle ha gjort samma sak" log han sen. Han tittade på mig och hans ögon log mot mig. Samma pirrande känsla kom igen. Detta var samma känsla som jag hade igår då hans ansikte var några centimeter ifrån mig.
Derek tog en vindruva han med och lade sig ner bredvid mig. Vi tittade ut över havet som var alldeles vindstilla. Liksom där vi satt. Den lilla vind som fanns var den som rörde sig långsamt genom trädtopparna och genom det låga gräset. Ingen kännbar vind, en tyst vind. Jag slöt ögonen för stunden och öppnade dom igen. Den där pirrande känslan verkade inte försvinna. Vi satt helt tysta utan att säga något utan åt på vindruvorna tillsammans, drack vatten och vin. Det hela var en härlig picknick trots allt. Jag tittade ner på Derek som tittade ut över havet.
Men jag kunde se att något störde honom för trots den avslappnade stilen så var hela hans kropp spänd och tuggade otåligt på en vinddruva.
"Hur är det?" Frågade jag. Han avbröt sig och tittade på mig.
"Inget, hur så?"
"Du ser så nervös ut, som om du skulle explodera" svarade jag och satte mig upp på knä bredvid honom så jag kunde se han bättre.
"Nej men allt är bra" log han. Men bakom fasaden kunde jag se att inget var bra.
"Är du helt säker, jag vill inte att du ska behöva känna dig obekväm med mig!" Han slutade tugga och tittade på mig och satte sig upp. Jag stålsatte mig lite för vad som skulle komma.
"Jag är bara lite trött, det har vart en hektiskt natt som jag fortfarande oroar mig för!" Mumlade han sen och slet blicken från mig och kollade på sadelväskan.
"Och?"
"Och ja, lite nervös var jag att du inte skulle komma så jag tror jag inte har smällt det värsta än. Att du kom hit alltså. Att du ens kom då jag kanske var allt för framfusig igår." Jag log.
"Inte då, mitt misstag var att glömma mobilen hemma och sen inte på något sätt kunna svara och säga att jag var på väg. Du kan slappna av. Jag är ju här nu eller hur?" Han nickade och reste sig upp, sträckte på sig lite så ryggen knackade lite. Han gick fram till sadelväskan och plockade upp något som jag inte hann se vad det var. Jag ställde mig upp och gick fram till honom. Hans ögon var våta och glansiga. Han vände sig om mot mig och kramade om mig hår.
Jag stod som förstenad och förstod inte vad som hände. Hans kram kom så oväntat att jag inte visste hur jag skulle reagera. Mina armar var fastlåsta i hans kram och jag kunde inte krama tillbaka till svar. Jag kände hans tunga andning mot min hals.
"Förlåt mig Emma!" Viskade han sen i mitt öra och svängde runt mig. Han låste fast mina armar med sin högra arm och han la den ena handen över munnen på mig. Jag fick panik och försökte ta mig loss. Doften från trasan som låg tryckt mot mitt ansikte luktade unket och vidrigt. Jag försökte skrika. Derek försökte hyssja mig men hur han än försökte så lyssnade jag inte. Jag kände istället hur motståndskraften började avta och jag kände mig tyngre och tyngre. Min syn vart suddig och benen under mig vek sig. Min värld vart svart och mitt sista minne var något rött som syntes i buskarna.
Derek:
Jag kunde inte andas. Luften gick ur mig då jag höll emot Emmas kämpande tills jag kände hur hon slappnade av och hela kroppen vart tung. Jag kastade bort trasan och la ner henne på gräset. Jag satt bredvid hennes medvetslösa kropp och såg ner på henne. En blond lock låg för hennes ansikte och jag flyttade den varsamt bakom örat på henne. Jag slöt ögonen en stund och skulle just ta upp mobilen från fickan då jag hörde ett knack uppifrån skogen. Jag ställde mig hastigt upp och drog fram min revolver från bakfickan och riktade den mot skogen, siktade och sköt. Jag hörde hur hovar dundrade mot marken och försvann bakom den enorma stenen och avlägsnades snabbt. Det enda jag kunde höra var min egna andning och hur mitt hjärta bultade. Jag släppte revolvern som föll långsamt till marken och vart liggandes där. Mina ögon drog sig till Emma som fortfarande låg medvetslös på marken.
Vad har jag gjort?
|
|
|
|
