Även en mörk skugga har sina ljusa stunder! Del 9 |
I en annan del av staden:
Han hann bara komma in genom ytterdörren då hans telefon ringde från byxfickan. Han fiskade upp mobilen och kollade på displayen, numret var allt för bekant. Han tvekande en stund innan han till slut valde att svara.
En mörk röst svarade från andra änden av luren, upprörd.
"Nå? Har du gjort det jag bett dig om?" Rösten var arg, upprörd och sluddrig. Mannen på andra sidan luren var berusad.
"Nej, det är för tidigt än. Jag måste få mer tid" svarade han till mannen i luren. Det vart tyst. Det kändes som tomma timmar innan någon av dom till slut sa något.
"Får du inte detta gjort nu så får jag ta saken i egna händer!" Muttrade den berusade mannen. Mannen såg sig om i sitt ensliga och mörka rum, han andades långsamt och försökte behålla kontrollen. Han visste inte själv om planen skulle fungera eller inte. Han ville inte ens fullfölja planen, men efter en tid tillbaka då utpressningarna började så hade han inget val. Allt började redan under auktionen och redan då skulle deras plan sättas i verket. Men det var svårt att inte göra något när flickungen vägrade sätta sig på araben.
Han andades igen.
"Ge mig tid till våren, den är snart här och det blir mindre riskabelt då än nu när snön fortfarande ligger på. Nu när snön smälter blir det livsfarligt för båda parterna att uppfylla planen." Han hostade till lite och hoppades att det skulle smälta in lite. Fortfarande var det tyst i luren. "Riskabelt menar med, att när snön smälter och det fryser på under nätterna så blir det halt istället och det kan kosta oss alla livet om vi sätter fart nu på planen." Mannen i luren svarade honom kort.
"Du har på dig till första Maj, 3 månader har du på dig, inte en dag till!" Ett klick hördes och telefonen började pipa. Mannen stod fortfarande kvar i sitt mörka rum utan att ha tänt lamporna. Telefonen fortsatte att pipa i hans höra. Men det enda han kunde höra var sig själv andas och kallsvettas. Varför skulle just han bli utsatt för utpressning. Det var bara en gång som allt hände och att det skulle kosta honom detta så skulle han ha låtit bli det. Nu stod han där, i sitt mörka rum, tittade ut genom det enda fönstret han hade och kollade på månen som var stor och full och hånlog mot honom.
Detta har hänt: Det var vårstädning på Vingården och alla hjälptes åt att mocka ut det gamla och in med det nya och måla dom. Sasha hade ännu en gång slitit sig och orsakat mer katastrof i stallet där Emma fick höra beslutet att få fason på Sasha eller sälja henne till en mer kunnig person. Judy var en rättvis människa och brydde som allas välmående. Hur ska Emma göra med Sasha? Ska hon stanna eller måste hon sälja henne?
Trots att solen fortfarande inte gått upp än bakom bergen så kände jag mig ofantligt pigg. Jag stod i mitt rum med lamporna tända och i min morgonrock som vanligt. Det hade gått ett par månader nu och snön var nästan borta. Fåglarna kvittrade och byggde bon, hästar som började dra sig till sommarbeten och människor som började bege sig hemåt till deras hem, nu var det snart sommarlov.
Jag och Sasha hade utvecklats tillsammans på ett makabert sätt som ingen trodde skulle vara möjligt. Med lite hjälp från Linnea så hade vi sakta kommit igång med Horsemanship lektioner och Sasha hade visat sig vara en smart häst och lärde sig fort. Inte långt efter det så kunde jag rida på henne och vi kunde ta oss igenom ett helt ridpass utan att jag kastades av eller flög fram om halsen och ner mot marken. Jag kände själv att livet var allt annat än toppen.
Jag satte mig ner vid fönstret och drack från min tekopp som var rykande het, men värmen gjorde mig gott och vid första slurken av det varma teet så kunde jag känna hur värmen spred sig hela vägen ner till tårna.
Jag halsade i mig teet och skyndade mig på med ridkläderna och smög ut och ner till stallet. Hästarna i stallet sov fortfarande, alla utom 1 av dom. Sasha stack ut sitt huvudet och gnäggade dovt efter mig.
Jag skyndade mig in till henne, borstade av hennes svarta päls och drog på henne en helt ny sadel som jag köpt till henne bara några månader sen. Sadeln som jag köpte är en Barrydale, en sadel som egentligen duger till distansritt men på Sasha fungerade den utmärkt. Oavsett distans eller inte, för sadeln gör underverk för oss båda. Och jag trivs som bäst i den på Sasha.
Jag drog på henne tränset som hon tog emot utan protester. Jag spände till sadeln igen och skrittade ut med henne på gården. Jag steg upp på henne och smackade på henne ut från Vingården och ner mot ridhuset.
Solen var på väg upp och den ljusblåa himmelen flöt ihop så fint med det orange ljuset från solen och det gav en sådan värmande effekt rakt in i hjärtat. Sasha frustade på och var glad att få komma ut och röra på sig. Vi skrittade lugnt på långa tyglar och lät solens värme stråla på oss när vi rörde oss ner mot ridhuset och förbi.
Jag tänkte att hon och jag skulle rida och utforska lite medan dagen fortfarande var ung. Att sen rida in genom Gyllensåsens höstfärger kändes som en dröm. Sasha lunkade på som vanligt. För 3 månader sen så skulle hon ha exploderat och sprungit iväg med mig, idag rider jag en helt omvänd häst som aldrig skulle tänka sig att göra så. Jag drog i dagens unga dofter. Det luktade dagg och gräs. När vi kom till Gyllensåsens svarta portar så smackade jag på henne ytterligare och Sasha kom fram i en lugn trav. Efter att jag fått prövat rida hennes trav i arbetstrav vart jag mer förälskad i det svarta stoet.
Man satt som fastklistrad i sadeln då Sasha rörde sig framåt i hennes trav och jag njöt. Sasha njöt nog mest, kastade lite med huvudet och försökte hålla sig på spåret. Jag skrattade åt henne. Hade det vart jag för 3 månader sen hade jag blivit rädd, fast inte nu längre. Jag litade på Sasha och hon litade på mig.
När vi kom fram till bron som fortfarande inte var lagad så smackade jag på Sasha ytligare, lutade mig framåt i galoppen och lät henne ta all sats hon hade. Hon tog tag med bakbenen och vi lyfte från bron, flög och landade säkert på andra sidan. Jag lutade mig bakåt och stannade in henne och vi båda vände oss om mot den trasiga bron. Sashas öron var spetsade mot bron och näsborrarna utvigade. Hon frustade och det mullrade lite från hennes hals. Jag lutade mig fram och klappade henne på halsen. Hon slappnade genast av och vi skrittade vidare mot Fiskebyn.
När vi kom och red förbi Häxåsen så hörde jag hur det kom någon bakom mig. Jag stannade Sasha och vi vände oss om. Mycket riktigt kom det någon i full galopp mot oss. Jag kunde se ju närmare personen kom kunde jag se att det var Derek. Jag vinkade och han vinkade tillbaka och stannade in sin bruna springare som genast kom ner till trav, skritt och sen halt.
"Är du inte en morgontrött människa?" Skrattade han. Jag kunde bara le tillbaka.
"Jo, men jag vaknade innan solen kom upp"
"Det är därför man inte dricker te på kvällarna, sömnen blir inge bra och du vaknar tidigt." Jag skrattade.
"Börjar du bekymra dig över mina matvanor nu? Jag dricker bara grönt eller rött te på kvällarna. Det är på mornarna som du ska dricka svart te för att få energi"
"Värst vad du var fullt vetande om tesorter." Vi skrittade tillsammans ner mot Fiskebyn. Under dom senaste månaderna hade jag och Derek blivit riktigt goda vänner och vi kunde prata om allt så fort vi stötte på varandra ute.
Morgonen vart allt varmare ju längre vi var ute. Vi skrittade vidare till Gyllenåsens häststall och satte oss på bryggan som låg nordväst om stallet. Medan vi satt där så stod hästarna bakom oss på stranden och små pratade med varandra.
"Har du med tänkt åka hem över sommaren?" Undrade han medan vi tittade ut över det lugna havet. Bara en sval havsbris blåste långsamt in mot stranden och doften av hav och salt nådde oss.
"Nej" mitt svar var lågt och kort. Mina ögon försökte nå slutstationen bortanför havet men det enda jag kunde se var bara hav och fortsatt mer hav. Inga normala ögon kunde se vad som fanns bortom horisonten. -"Jag blir kvar här hemma, min syster kommer fortsätta plugga vidare i Jorvik City och mina föräldrar är ute och seglar. Jag blir nog kvar här hos Baronessan."
"Blir det inte lite ensam?"
"Nej, jag kommer ha mina hästar hos mig och behöver jag sällskap rider jag till Mrs. Holdsworth!" Jag släppte blicken från havet och kollade på Derek. Hans hår blåste precis upp av havsvinden och håret hamnade okontrollerat. Det stod åt alla håll och kanter. Hans ögon var fästa mot horizonten. Han vände sitt ansikte mot mig och jag kunde nu se hans vackra bruna ögon. Dom glittrade lite.
"Fast så ensamt kan det inte bli. Någon måste väl bli kvar?" Jag skakade på huvudet.
"Nej, alla jag känner kommer åka hem."
Han fnissade.
"Alla? Är du helt säker på det?" Jag började räkna i huvudet på hur många vi var på Vingården och innan jag räknat färdigt så kom jag fram till att alla skulle åka hem! Chiara skulle bara finnas i Firgrove så jag skulle ha en chans att alltid stöta på henne om våra vägar skulle korsas.
"Ja, alla åker hem" svarade jag till slut. Derek skrattade högt och lade sig ner på rygg på bryggan och blundade.
"Tänk efter ordentligt, det är en till som kommer stanna kvar." Jag började få ont i huvudet.
"Jag får huvudvärk snart, vem kommer stanna?" Han öppnade sitt ena öga och riktade det mot mig.
"Jag kommer inte försvinna någonstans" Log ha till slut och det gick upp för mig. Jag skrattade generat.
"Du tror inte du kunde ha sagt det direkt? Log jag och tog av mig stövlarna och doppade ner mina bara fötter i det kalla vattnet. Det svalkade skönt mot den varma solen.
"Du är smart. Jag trodde du skulle förstå att jag skulle bli kvar!"
"Så smart är jag inte, du blandar ihop mig med andra."
"Men, om du blir kvar här i sommar, du har inte lust att hitta på något? Jag har inte haft tid att utforska hela ön än, men du kan kanske visa mig Firgroves skogar i morgon? Jag vet ett ställe som jag vill kolla upp men jag kan inte lokalisera det på kartan!" Han satte sig rakt upp och nästan krängde på mig då han utbrast orden.
"Eh, jag vet inte. Du är ju trevlig att umgås med och så men jag vet..."
"Åh men Emma, detta är ingen dejt, se det som ett trevligt umgänge av två kompisar på en uteritt! Ta med Sasha så tar jag Bronko" Jag fnissade. Under de här månaderna som vi stött på varandra så hade jag aldrig frågat vad hans häst heter eller att han sagt något namn.
"Bronko?" Fnissade jag.
"Bronko är min häst, han som står bredvid Sasha är min farbrors gamla häst." Jag funderade.
"Du har alltid ridit honom och inte Bronko?" Han skrattade.
"Tala inte bort dig nu, vad säger du? I morgon eftermiddag? Det är svalare då och skönare att vara ute och utforska på."
"Men det kommer ju bli mörkt?"
"Vi har sommar nu så det kommer alltid vara ljust så vi kommer kunna se vart vi rider." Jag vände mig bort och tittade ut över havet igen. Solen stod högt och den värmde oss båda där vi satt på bryggan. Jag log och vände mig tillbaka till Derek som hade sitt ansikte nära mitt. Hans varma andedräkt träffade mig.
"Okej, vi träffas i morgon vid 15.30"
"Kom 16.00 och vi träffas vid det märkta trädet." Jag nickade och försökte hålla mig ifrån att göra något dumt. Derek ställde sig upp och höll fram en hand mot mig. Jag tog emot den och han drog upp mig. Lite för snabbt och jag snubblade till och ramlade över honom. Han stod emot så vi inte föll över bryggan och jag tittade generat upp i hans ansikte.
"Eh, tack" log jag och gömde en blond lock bakom örat. Tog ett steg ifrån honom och vi båda, med ett leende, gick till hästarna och började att röra oss hemåt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Selinka - 18 nov 14 - 23:35 | | Albinv: Nej.. inte direkt författare, men jag gillar att skriva :D | Albinv - 18 nov 14 - 10:57- Betyg:  | är du en författare?
det där var mycket bra! |
|
|
|
