Även en mörk skugga har sina ljusa stunder - Del 8 |
Detta har hänt: Emma hade valt att rida ut ensam tillsammans med Danne och Sasha. Men mest för att få lite fason på Sasha och se om hon kunde lugna ner sig lite med hjälp av sällskap av en annan häst. Vid den uteritten så fick Emma se vilken fantastiskt energi Sasha hade och hur hennes hoppteknik framträde. Kommer Emma en dag att få rida det energiska stoet eller är det bara en tidsfråga innan något annat händer dom?
Ny dag, ny vecka, solen sken och denna dagen var det varmaste hittills. Trots att det bara var i slutet på Februari så började alla i stallet få vårkänslor. Istapparna på taket började långsamt smälta och snart bildades det små pölar allt eftersom som snön smälte.
Inte nog med det, när snön smälter så betyder det bara en grej. Vårstädning så nu skulle allt skrubbas, all den gamla spånen ska ut och in med nytt, det ska dammas och målas. Hästsports centret på Vingården har gjort sig välförtjänt av namnet. Stallet ska vara hemtrevligt och rengjort för allas trevnad. Alla ska hjälpas åt så det ska gå fortare.
Det var just denna dagen som jag passade på att gömma mig inne på rummet för att slippa vara med. Jag vet att dom ändå tar hand om mina hästar medan jag låtsas sova ut.
Jag smygtittade ut genom fönstret och såg på hur alla jobbade på med att få ordning och reda i stallet, medan jag stod inne på rummet, fortfarande i morgonrocken och drack te. Så fort jag såg någon tittade upp mot mitt rum så gömde jag mig bakom gardinen. Städning har aldrig vart min starka sida. Vilket Mrs. Holdsworth fick erfara i hennes lilla hus.
Jag tittade länge på dom innan jag drog mig tillbaka och satte mig vid datorn, jag knappade in mig på Spotify och öppnade upp min musiklista och startade lite musik och började klä på mig.
Under tiden jag kämpade på mig min svarta jeans så plingade det på datorn och jag tittade upp från golvet. Skype plingade på igen och jag kände genast igen vem som skrev med mig.
"Kom ut från rummet och hjälp till här ute, genast! Din latmask!" Texten var från Chiara. Jag kunde se på hennes stil att hon var irriterad. Medan dom jobbade på ute i stallet så satt jag på rummet. Jag lät det vara, ignorerade henne och klickade ner Skype. Bara sekunden efter så plingade det till igen och jag kunde inte låta bli att titta vad hon nu skrev. Denna gången hade hon skickat en bild, på mig som står bakom gardinen, fullt synlig med min tekopp i handen och rufsigt morgonfrisyr. [K]"Det skulle vara roligt att sätta upp denna på anslagstavlan" fortsatte hon skriva.
Jag skyndade mig på med byxorna och svarade tillbaka med stora bokstäver, jag skrek åt henne.
"Du skulle bara våga!!"
"Try me" skrev hon tillbaka. Jag bet mig i underläppen. Jag satt fortfarande i mina jeansbyxor och behå. Jag sträckte efter min lila T-shirt och svepte den över mig. Drack upp det sista av teet och drog på mig min lila vinterjacka och skyndade ner till stallet där Chiara stod med kameran i högsta hög och pratade med sig själv. Det visade sig sen att hon filmade. Jag böjde mig ner över snön, kramade om den och kastade iväg en snöboll rakt över ansiktet på henne.
"Idiot!" Mumlade jag och log mot hon. Chiara tittade fram bakom snön som täckte större delen av hennes ansikte och vände sin mobilkamera mot sig.
"Detta är för att man försöker vara snäll"
"Snäll? Du tycker det skulle vara snällt av dig att sätta upp en bild på ett morgonmonster i morgonrock på anslagstavlan?" Fortsatte jag.
"Hehe, fett sneaky!" Log hon och torkade bort snön från ansiktet och skrattade. "Erkänn att du kom på andra tankar?" Log hon och stängde av videon.
"Hmpf" svarade jag och följde med henne in i stallet där städningen var i full gång. Jag kollade efter något som jag kunde göra och upptäckte snabbt att ingen hade gått ut med mina hästar. Dom stod där snällt i boxarna och väntade på att få komma ut.
"Du trodde inte du skulle få slippa va? Alla måste ta sin del av arbetet och du måste börja ta ansvar och inte leva på andra. Hästarna dina får du ta hand om själv, rensa ut boxarna, tvätta och skura dom och måla om dom om det behövs." Jag suckade uppgivet. "Det är inget att sucka över, kom igång så är du klar sen. Jag är klar så jag hjälper dig gärna med att mocka ut allt i boxarna!" Log Chiara sen och hjälpte mig i alla fall.
Mycket snart vart det kväll och jag hade fortfarande en del saker kvar att stå i innan jag var helt hundra klar med allt, men utan Chiaras hjälp så hade jag nog aldrig blivit klar och mina hästar hade fått stått i skiten. Jag tackade henne så mycket och gav om ursäkt för snöbollen.
Tur Chiara är så snäll som hon är och viftade bara bort det med ett lurt leende.
"Men tro inte att du kommer komma undan med det, jag ska ge igen en dag!"
"Behöver du inte, du försökte publicera en bild på mig, snöbollen var din läxa!" Svarade jag då vi lämnade stallet och skulle hämta in dom sista 2 hästarna. Chiara var dum nog att spara Madness till sist liksom jag sparade Sasha till sist. Madness krånglade som alltid när vi skulle gå in i stallet. Han slet sig hit och dit med Chiara men hon stod på sig och kämpade på tills vi kom in i stallet.
Jag kollade för mycket på Chiara och Madness för att upptäcka att Sasha gick lugnt bredvid mig utan att ens hittat på några dumheter. Jag tittade sen på Sasha som stod bredvid mig och bara för att jag gav henne lite uppmärksamhet så exploderade hon upp och for iväg efter Madness och in i stallet. Jag hann inte reagera mer än att Sasha redan försvunnit in i stallet och förde ett jäkla liv.
Jag skyndade mig strax efter och när jag kom in i stallet så var allt i en enda röra och Sasha hade hittat in till sin box där hon knapprade på lite havre. Jag fattade ingenting. Inte heller Chiara som vet mycket om hästar. Men jag fick mig en ordentligt utskällning av både dom andra eleverna och av Judy. Jag stod handfallen framför dom alla eftersom jag inte hade något motargument om händelsen. Ena stunden så bara lunkade hon bredvid mig och nästa sekunden så hade hon exploderat och slet sig innan jag hann tänka på vad som hände.
"Emma, du kanske bör fundera på hur du ska göra med henne, för tydligen så är hon alldeles för stark och för het för dig. Du behöver en häst du kan klara av." Judy pekade ut mot dom hästarna som jag redan hade och alla hade det där lugna temperament som jag klarade av. Jag kunde inte ge Judy ett svar eftersom jag kämpade med att inte gråta och visa mig svag inför alla som stod bakom Judy.
Det slutade med att jag nickade och sen började att långsamt dra mig tillbaka ut från stallet och vidare mot biblioteket och in på mitt rum. Jag stängde dörren om mig och gled ner på golvet och tårarna vällde fram. Jag kunde inte hejda mig.
Det knackade på dörren bakom mig men jag lade ingen energi på att öppna eller svara.
"Emma, du har fått ett paket!" Hörde jag en röst, det var Linneas röst. Hon knackade igen. Jag höll igen tårarna och försökte vara tyst. Det knackade ännu en gång. "Okej, men jag ställer det här utanför så kan du ta det därifrån!" Jag hörde en duns när paketet ställdes ner på golvet och hur Linnea gick vidare i korridoren. En dörr låstes upp, öppnades och stängdes innan jag låste upp min dörr, stack ut huvudet och kollade så att kusten var klar innan jag plockade in det lilla paketet och ställde det på mitt skrivbord. Det var ett litet brunt fyrkantigt paket som var adresserat till mig. Men vem avsändaren var visste jag inte för det stod inte. Handstilen kände jag inte igen.
Jag startade vattenkokaren och gjorde ordning en kopp med te och klädde av mig till pyjamas. Jag satte mig ner med tekoppen vid datorn och kollade på paketet som fortfarande stod oöppnat.
Jag ställde ifrån mig koppen och sträckte mig efter paketet och började lossa på tejpen. Innanför det bruna omslaget så fanns det en brun kartong. Jag skakade försiktigt på paketet, något låg där i och rullade runt. Jag sträckte mig efter en sax i lådan och klippte upp tejpen över öppningen.
När locket åkte upp så kände jag en frän doft av vitlök och olja. Jag öppnade locket långsamt och i lådan låg en lite burk med Amelias flygmedel. Under burken låg det en liten lapp. Jag lyfte upp lappen och vecklade ut den och där stod ett ord i skrivstil.
"Förlåt" det var allt, men texten var tydlig och jag visste vem den var ifrån. Jag kunde inte låta bli att le och hålla om burken och titta i taket. Denna gången så rann det tårar av lycka.
|
|
|
|
