(m/m,m/f) Med hjärtat i själen kap 29/30/31 |
Kapitel 29
Brandon Frost
Brandon såg sig omkring i rummet, han hade svårt att koncentrera sig. Varför kunde han inte svara på, kanske för att han inte hade någon lust att sitta där.
”Vad tänker du på?”
Brandon höjde blicken och insåg att han inte sagt något på flera minuter.
”Jag vet inte riktigt” Svarade han sanningsenligt och lyssnade på klockan han hade bakom sig. Huvudet kändes som en vakuumförpackad fisk, lite dött.
Han suckade rastlöst och vred på sig i stolen, pillade lite på skon och suckade igen. Hur länge skulle han behöva sitta dör egentligen?
Brandon kunde inte se klockan, bara höra den, vilket gjorde honom oerhört frustrerad.
”Hur länge har jag varit här?” Han kunde se hur Charlotte lyfte blicken.
”35 minuter, har du bråttom”
”Ja” Brandon försökte inte dölja irritationen, det kändes som det gått minst en timme och lite till.
”Vart ska du?”
”Hem” Sanningen var den att han, även om han drog sig för det, ville ringa Ruby och förklara varför han helt plötsligt sprungit därifrån.
”Duscha och byta kläder, du vet” Sa han lite förstrött och ryckte i en tråd på jeansen.
”Nej jag vet inte” Charlottes tonfall var alltid svårt att läsa av, precis som hennes poker face.
”Jag glömde att jag skulle hit, så var jag inte hemma, så hann jag ingenting” Brandon hörde magen kurra lite och han suckade igen. Om han fick Charlotte att förstå hur plågad han kände sig, kanske hon skulle säga att han fick gå hem. Det gjorde hon såklart inte.
”Vart har du varit? Med någon särskild kanske?”
”Nej ingen särskild” Brandon skulle inte kalla Ruby för ’ingen särskild’ men han ville inte säga för mycket.
”Poppy?”
Brandon hade glömt att han nämn henne här, i detta tryckta rum, även om han gillade Charlotte och hade ganska bra kontakt med henne, så var det ingen bekväm situation, inte Ruby-situationen. Inte med tanke på att Brandon mer än gärna skulle ha sex med henne, men Ruby verkade bestämma så Brandon fick klara sig utan.
”Nej inte Poppy, det finns inte så mycket att säga”
”Okej, du kanske har mer att säga nästa gång” Charlotte log lite och nickade mot dörren. Brandon flög upp och snubblade ut innan hon ångrade sig.
När Brandon kom hem satt Max med korslagda ben och en bok uppslagen i knät. Skivspelaren var på, definitivt ett band som Brandon gillade, men han hade aldrig hört Max lyssna på dem. Brandon var även säker på att han inte hade den skivan.
”Har du köpt en ny skiva?” Han satte sig bredvid Max och sjöng med lite diskret, hans sångröst var inte direkt något att skryta med.
”Ja…”
”Sen när gillar du Olin and the moon?”
”Sen Oliver” Max ryckte på axlarna och fortsatte att stirra i boken.
”Sa du till Ruby vart jag skulle?” Uppenbart inte det minsta bekymrad över att Max såg upptagen ut.
”Nej”
”Borde jag ringa henne?”
”Jag vet inte” Brandon tystnade, om det var något han inte var bra på, var det tjejer. Skulle han vänta tre dagar, skulle han ringa direkt och verka desperat. Eller skulle han ringa och lite allmänt säga vart han gått när han lämnat hennes hem i panik.
”Skulle du gjort det?” Brandon envisades tills Max slog igen boken och tittade på honom med ett sludigt leende.
”Brandon…” Sa han med en moderlig röst och stirrade honom djupt in i ögonen.
”… behöver vi prata om blommor och bin?”
”NEJ!” Brandon skrek det snarare än sa det, vilket inte var meningen, så han gjorde något som var typiskt för Max, satte handen framför munnen.
”Jag menar innan blommorna och bina, vad gör man innan det?”
”Så ni hade inte sex?”
”Nej”
”Hm…” Max såg fundersam ut som om inte ens han visste vad som hände innan, ingen av dem visste. Max var lika romantisk som ett träd och Brandon var lika socialt anpassad som en bortbyting. Ändå hade han känslan av att Max var bättre på detta än vad han var.
”Vi kanske ska fråga din syster” Tydligen hade Brandon fel.
Lily dök lydigt upp en timme senare och satte sig i soffan, bara 14 år och hon kändes vid det tillfället smartare än Max och Brandon tillsammans.
”Vad är det som är så viktigt?” Hon skiftade blicken mellan pojkarna som satt med hopknipna läppar.
”Jag fattar inte att du ringde henne” Brandon blängde på Max som ryckte ursäktande på axlarna och höjde ögonbrynen.
”Brandon är kär, i en tjej, han behöver lite vägledning” Sa Mac retsamt.
Brandon kände hur färgen steg i ansiktet på honom, hur kunde Max göra såhär mot honom. Lily var hans syster, lillasyster dessutom, inte en objektiv vagina.
”Kan inte du vägleda honom då, jag har faktiskt ett liv, jag lämnade mina kompisar för det här” Hon snäste irriterat och himlade med ögonen.
”Jo, om det var en kille skulle jag kunnat det” Snäste Max tillbaka.
”MEN VAD SKA JAG GÖRA DÅ?” Brandon skrek igen och tystnade snabbt.
”Max sa till henne att jag skulle till Charlotte när jag sprang därifrån, men han sa inte vem hon är och nu tror hon att jag lämnade henne för att träffa någon annan, eller tror hon det Lily, du som är tjej, vad tror hon?”
”Jag är ingen tankeläsare, kan du inte bara ringa och berätta vem Charlotte är istället?” Lily suckade och skakade på huvudet, gjorde en ansats och reste sig upp för att gå.
”Då kanske hon tror att det är något fel på mig”
”Är det inte det då?” Hon log lite och kramade Brandon, med en uppmuntrande klapp på ryggen.
”Om hon gillar dig så tror jag inte hon kommer bry sig, jag måste gå nu, jag har fiollektion”
”Jag trodde du hatar att spela fiol”
”Äh…du vet hur pappa är, hej då”
Max och Brandon satt kvar en lång stund och bara tittade på varandra.
”Jaha, det där var ju mycket till hjälp” Brandon bröt tystnade och fingrade på telefonen. Lily kanske hade rätt, Ruby skulle säkert inte bry sig. Alla hade en psykolog nu förtiden, så egentligen var han ju bara modern. Han skulle nog säga det till henne, senare, någon dag, när han kände sig modig.
Ruby Johnson
Ruby satt i sängen med datorn i knät, Facebook var verkligen status påfund, ändå kunde hon inte låta bli det. Speciellt inte nu när hon stalkade Brandons Facebook för att se om hon kunde hitta någon Charlotte, självklart av ren nyfikenhet. Dessvärre kunde hon inte så någonting, för de var inte vänner. Därför skickade hon en vännerförfrågan och roade sig med att googla söta bilder på djur. Om hon någonsin fick tid, skulle hon skaffa ett. Kanske inte en igelkott, den som Oliver inte kunde sluta prata om, ett hårigt djur, mycket päls och stora ögon.
Medan hon väntade, lyssnade hon Sam Smith, den nya stora kärleken. Hon kunde inte hjälpa det, men det var något med soulen i hans röst och hur han framförde låtarna. Det fanns sådär beundransvärt mycket känslor i allt han gjorde.
Ruby hörde en låg knackning på dörren och hon vände sig mot den, eftersom att ingen någonsin väntade på ett ’kom in’
Oliver klev in genom dörren med en skål i handen, åt och gick samtidigt, vilket inte var ovanligt. Det var faktiskt lika vanligt som att han alltid spillde något, gärna på en matta som var in i helvete svår att tvätta.
”Vad gör du?” Oliver satte sig på sängen och skvätte ut lite mjölk på Rubys byxor. Hon gned bort det med handen och ryckte förstrött på axlarna.
”Inget särskilt”
”Inte jag heller, jag har tråkigt” Oliver ställde ifrån sig skålen och tog datorn från Ruby. Han loggade ut från hennes facebook och in på sin egen. Ibland satt han och stirrade på Max sida för att se om något hände där. Det hände aldrig något på Max sida, om ingen skrev till honom, som han aldrig svarade på.
”Är han inte för söt” Oliver pekade på Max profilbild, det såg ut som någon tagit den när han inte var beredd på det.
”Jo visst, är du vän med Brandon?”
”Ja”
”Ge mig den där” Ruby tog tillbaka datorn och stalkade Brandons sida från Olivers konto. Det var i princip lika dött där som det var på Max sida. Hon bläddrade genom hans vänner för att se om hon kunde hitta Charlotte.
”Vad letar du efter” Oliver hängde över hennes axel.
”Charlotte”
”Kan du inte bara fråga honom, du frågar ju alltid saker, hela tiden”
”Jo det kan jag väl egentligen” Oliver hade rätt, Ruby ifrågasatte allt hela tiden.
”Okej gå ut så kan jag ringa”
Oliver gick ut och lämnade tallriken, Ruby tittade på den i flera minuter innan hon tog upp telefonen och ringde.
”Hej, jag tänkte precis ringa” Brandon lät ansträngd när han svarade, som om han hade sprungit i trappor eller liknande.
”Är du ute och springer?”
”Nej jag har tappat bort Manfred, men han dyker nog upp snart”
”Åh okej” Det blev tyst i telefonen en lång stund, hon räknade inte med att Brandon skulle bryta tystnaden så hon gjorde det själv. Lika bra att fråga direkt, så slapp hon tänka på det.
”Så… ska du berätta vart du försvann i morse?” Det var tyst i en evighet och Ruby var nästan säker på att han lagt på.
”Ja, jag tänkte det” Det blev tyst igen och Ruby kunde inte låta bli att sucka otåligt.
”Vill du komma hit?”
”Nu?”
”Ja”
Ruby stängde datorn och började gå runt i rummet, var detta en sån grej ingen ville säga över telefonen? Förstorade hon det hela nu? Det kanske var precis ingenting. Men om det inte var det, kunde han väl bara säga vem den där tjejen var, så hon slapp tänka på det. Sedan kom hon på att Brandon är Brandon och en liten sak för många var oftast en väldigt stor sak för honom.
”Okej jag kommer om en stund”
Ruby tog tid på sig, hon bytte kläder, borstade håret, flätade håret, bestämde att det var överdrivet med en klänning och valde ett linne och ett par shorts istället. Egentligen fördrev hon bara lite tid så det inte skulle verka som att hon var väldigt angelägen om att veta Brandons alla hemligheter, men efter en timme bestämde hon sig för att hon lika gärna kunde åka.
”Jag drar till Brandon” Skrek hon i hallen och Oliver stod där på bara några sekunder och satte på sig skorna.
”Jag följer med” Sa han, precis som om han fått världens bästa anledning till att träffa Max, som han hade träffat bara några timmar tidigare.
”Skulle inte han jobba?”
”Jo men han slutar väl någon gång”
Ruby nickade medhållande och klev ut genom dörren. De gick förbi bokaffären som inte sålde böcker, utan snarare antika saker. Ruby hade aldrig vågat gå in där. Det kändes som ett ställe där man blev medvinkad till ett bakrum, där de visade vad de egentligen sålde, vapen och droger.
Tunnelbanan tog bara några minuter och de gick snart längst Brick Lane tillsammans. Förbi en antikaffär som till skillnaden från den i Notting Hill faktiskt såg ut som en riktig butik.
”Varför finns det så många cykelaffärer här?” Oliver pekade på en som såg sådär exklusiv ut.
”För att det bara bor hipsters här”
”Max är väl ingen hipster?” Oliver lät nästan förolämpad.
”Nej, men Brandon är nog… lite i alla fall”
Brandon öppnade när de knackade på dörren. Oliver gick rätt in i vardagsrummet där Max satt med huvudet lutat över en bok. Ruby följde efter Brandon till hans rum, där stängde han dörren och satte sig på en stil, ångrade sig och satte sig på sängen istället. Lite tafatt klappade han bredvid sig och Ruby tog det som en inbjudan.
”Hittade du Manfred?”
Brandon nickade stumt och log, Ruby trodde i alla fall att han log, det var svårt att avgöra. Ruby nickade och tittade ner på sina händer.
”Alltså…” Brandon vände sig mot Ruby och såg beslutsam ut.
”Charlotte” Sa han med ännu mer beslutsamhet i rösten.
”Det är min psykolog, och jag skulle dit” Brandon andades ut.
”Jaha… kunde inte säga det i telefonen?”
”Jo… men det är väl trevligt att du är här, så kan du inte lägga på heller”
”Varför skulle jag lägga på?”
”Ifall du tycker att det är nått fel på mig nu”
Ruby tyckte det var fel på Brandon, men hon tyckte det var fel på henne själv också och alla andra med för den delen. Brandon var väl bara en av de få som försökte fixa till det istället för att leva i förnekelse.
”Det är klart jag inte tycker” Hon valde att inte berätta vad hon precis tänkt.
”Inte?” Brandon lät lättad.
”Nej” Sa hon ingen och lät övertygande, så övertygande att hon tog en av Brandons händer i sina egna och la dem i sitt knä. Hon vågade inte fråga varför han hade en, och hon hade en känsla av att Brandon inte tänkt berätta det heller. För då hade han nog gjort det.
Kapitel 30
Oliver Stone
Oliver studerade den guldfärgade skylten med de svarta snirkliga bokstäverna på. Lowsley. Oliver hade inte vetat vad det var han väntat sig att Max efternamn skulle vara, men det var definitivt inte Lowsley. Varför hade han inte brytt sig om att fråga?
Max öppnade dörren och klev in, tätt följd av Brandon och Ruby. Oliver gick in sist som någon slags vallhund och stängde dörren efter dem.
”Hej Mrs. Lowlsley” Brandon.
”Men Brandon, kalla mig Sally”
”Hej Sally” Max.
Oliver kunde se en äldre kvinna stå i hallen och ta emot dem. Hon hade håret uppsatt i någon slags Audrey Hepburn frisyr och en svart cocktailklänning. Oliver var inte säker på att det var berättigat för någon i hennes ålder att ha en, men det såg ju okej ut.
”Och du Max, kan kalla mig mamma”
De var väldigt lika, hon och Max. Samma barnsliga utseende, samma ögon och samma hårfärg.
Oliver stod och tittade på Max och Sally en lång stund. De utbytte bara blickar, men inget annat. Han skakade Sallys hand lite förstrött och fortsatte längre in i huset. Skakade lite fler händer och hoppades på att han inte såg helt malplacerad ut bland de kostymklädda herrarna.
Oliver hade aldrig haft kostym på sig i hela sitt liv, inte ens på begravning, det kändes så opersonligt. Det enda han ansträngt sig med var en skjorta och ett par jeans utan hål. Vilket var ett framsteg när det kom till hans kläder.
Om Oliver ansett att det varit städat hemma hos Max och Brandon så var det inget mot vad detta ställe var. Han kunde inte förklara det, men till och med luften kändes ren, som han andades på en orörd plats ute i naturen.
”Hej pappa”
Där var det annat som gällde, Max kramade sin pappa och log. Han var klädd i kostym som alla andra och hade ett hårt handslag.
”Anthony, men du kan kalla mig Tony”
”Oliver”
”Jaså, det är du som spelar i det där bandet som Max gillar så mycket… eller han kanske bara gillar dig, vad vet jag? Jag får ju aldrig veta något nuförtiden, Maxxi är så hemlighetsfull.” Tony släppte Olivers hand och gick vidare till Ruby som han gav en fjantig, men smickrande kyss på handen.
”Då måste du vara Ruby”
Ruby fnissade lite generat och nickade.
”Ni får roa er bäst ni vill, jag måste gå tillbaka, plikten kallar” Tony blinkade och försvann. Oliver bestämde sig för att gilla Max pappa mer än hans mamma.
”Maxxi?” Oliver så frågande på Max som skakade på huvudet och såg missnöjd ut.
”Det är bara pappa och Brandon som kallar mig det och jag gillar det inte”
”Inte ens om jag säger det? Maxxxiiiii”
Max log lite och rynkade på näsan.
”Kanske lite”
”Kom”
Oliver kände Max lilla hand i sin egen och han följde villigt efter.
”Ska du visa ditt gamla pojkrum?” Oliver lät retsam, han var retsam.
”Kan jag väl göra” Max gick vidare och öppnade en dörr.
”Här är det”
Det var definitivt inget sovrum, det såg mer ut som bibliotek eller ett arbetsrum. Ena väggen bestod av en lång bokhylla med massa böcker i. Ryggarna var dammiga och det kändes mer som en prydnadsgrej än böcker som någon faktiskt läste. Det var högt i tak också, så den där bokhyllan tog egentligen aldrig slut. Det kanske var därför det stod en stege lutad mot den.
I mitten av rummet stod ett skrivbord som det låg utspridda papper på och under fönstret stod en soffa. Det var en ganska ful soffa i brunt skinn. Anledningen till att den var ful, var för att den såg så sliten ut och gick i någon cowboystil.
”Om man flyttar härifrån en gång, ser de till att man aldrig kommer tillbaka. Pappa använder det som arbetsrum nu, tror jag.” Max gick längst bokhyllan och drog handen över bokryggarna. Sedan satte han sig ned på soffan och tittade på Oliver. Inte sådär som han brukade titta. Oliver kände igen den där blicken, när Max såg finurlig och oskyldig ut, den som han hade när han planerade något som antagligen var oanständigt.
Oliver satte sig bredvid Max i den hårda soffan som verkade vara prydnad.
”Dina händer är verkligen jättesmå” Oliver studerade dem en stund och klämde på varenda finger, som kändes väldigt välbekanta.
”Nej, det är dina som är stora” Oliver jämförde sina egna händer med Max händer och kunde kanske hålla med. Hans händer var inge direkt gubbnävar, men han hade mycket längre fingrar. De kanske hade töjts ut bra efter alla år med tvingat pianospel av hans mamma och det frivilliga gitarrspelandet.
”Ja men du vet väl vad man säger. Stora händer stor…” Oliver såg nöjd ut.
”…a vantar?” Så det var inte direkt det svaret Oliver väntat sig, men han kunde inte säga emot heller.
Max Lowsley
Ord kunde inte beskriva hur tacksam Max var för att hans kompisar hade följt med honom. Hans kompisar och Oliver, utan dem hade detta varit värre än döden.
”Så…” Max log lite där han satt på soffan bredvid Oliver, han ville sitta där resten av kvällen. Hos Olivers föräldrar var det mer trevlig och bekvämt. Att vara hos hans föräldrar var som att gå runt med ett skavande järnrör i arslet.
”Så…?” Max tittade nyfiket på Oliver.
”Poppy och din bror alltså?”
”Poppy och min bror vadå?”
”Ja… vadå vet du inte?”
”Vet vadå?”
”Ja men varför tror du hon är här?”
”Åh herregud, på riktigt?”
”Tror det”
”Jaha där ser man” Max var alltid den som fick veta allting sist, om han ens fick veta något över huvud taget. Nog för att Julian sällan berättade saker om sig själv, utan oftast var mer intresserad av Max, men Poppy borde ju ha kläckt ur sig något. Hur hade det hänt egentligen?
”Hur hände det egentligen?” Frågade han och tittade misstänksamt på Oliver, som om han hade något mer att dölja.
”Jag vet inte”
Max kunde inte minnas att han presenterat dem för varandra. Det enda han visste var att de kanske sett varandra någon gång i förbifarten. Han kunde inte klandra Poppy. Julian hade fått deras pappas gener. De där bra generna med hår som föll perfekt, manliga ansiktsdrag och bra kroppshållning. Medan Max såg ut som en femtioårig bebis med tändstickskropp och en ständig framåtlutning.
”Tycker du han är snygg? Min bror alltså, jag tycker det, så det är okej om du tycker det” Max stålsatte sig och väntade på ett Ja så jävla snygg, mycket snyggare än dig.
”Ja, han ser väl bra ut, han är ju ingen Max men, visst” Oliver ryckte lite på axlarna och tittade mot dörren när det knackade. Max drog åt sig handen han omedvetet låtit vila på Olivers lår och väntade, men ingen öppnade dörren.
”Ja…?”
”Är ni anständiga?”
”Ja” Max lät besvärad, varför var hans pappa tvungen att säga sånt, speciellt när Oliver var där. Men Oliver bara skrattade lite tyst och höll händerna för sig själva.
”Varför sitter ni här inne?” Tony klev in och ställde sig mitt i rummet.
”Om ni vill vara ensamma, kan ni ju använda gäststugan”
”Pappa” Max kände sig bedrövad om något.
”Äsch, var inte så känslig Max, tror du att du kom med storken eller? Jag vet att Sally hävdar det, men det är inte sant, vi fick allt ligga i ordentligt innan du kom till världen… Det är mat nu i alla fall” Tony blinkade åt dem innan han lämnade rummet med en road Oliver och en knallröd Max. Max var säker på att han inte kunde lämna det där rummet igen, någonsin.
”Så…” Började Oliver men Max var inte säker på att han ville höra vad Oliver hade att säga vid det tillfället.
”…ska vi äta och ta efterrätten i gäststugan, eller ska vi börja med efterrätten?”
”Eller så kan vi bara gå härifrån och äta på Mc Donalds, eller vad som helst” Max hade inte tänkt att han skulle låta desperat, men det gjorde han. Rösten var lite ljusare än vanligt.
”Äsch, kom nu”
Max följde med lite motvilligt, han ville inte ens vara där och hans pappa hade just gjort det mindre. Sedan slogs han av tanken, att han kanske skulle ställa sig i mitten av matsalen och tafsa på Oliver där han kom åt. Oliver skulle garanterat låta honom och hälften av gästerna skulle säkerligen känna sig mer än obekväma. Nu när han såg det framför sig tänkte han alla pretentiösa kärringar hålla baksidan av handen mot pannan, (inklusive hans mamma) hur ögonen rullade bakåt medan gubbarna harklade sig och mumlade diskret. Hans pappa visslade och applåderade, men slutade tvärt efter en hård och bestämd blick från hans mamma. Tanken var frestande.
Brandon Frost
Brandon trivdes hemma hos Max föräldrar, det fanns alltid mat där. Mycket mat och något att göra. De hade hur många tv-kanaler som helst och Tony hade en upplaga av böcker som han fick läsa hur mycket han ville. Han gillade Sally också, hon var trevlig, kanske lite platonisk men hon samlade åtminstone inte på saker.
Som alla andra satt han vid bordet och åt, skillnaden var att han faktiskt åt. Ruby gjorde sig bekant med andra och verkade vara expert på småprat. Så där duktig som få var, hon pratade väldigt lite om sig själv och framstod som intresserad av alla andra och deras historier. Hon log och nickade på rätt ställen och åt lite mellan pratet. Max och Oliver satt med händerna under bordet och tog på varandra, de trodde nog inte att någon såg, men de gjort det väldigt uppenbart. Max hade de där glansiga ögonen som han fick när han kände för att ligga men när det inte var riktigt läge för det. Oliver så förtjust ut när Max sjönk längre ner på stolen med läpparna i ett stramt sträck och andan i halsen.
Brandon kunde se hur Oliver lutade sig lit närmare och viska något i Max öra. Max nickade och de lämnade matsalen på det mest diskreta sätt de kunde. Inte speciellt diskret med tanke på att Max nästan slog ner ett glas med kuken på väg från bordet.
”Ska du hålla tal Max?” Brandon fnissade när hela bordet vände sig mot Max för att se om han tänkt plinga i glaset. De redan stora ögonen formades till klot och Max flydde snabbt platsen.
Brandon fortsatte att äta och titta på de andra. Han kunde inte riktigt räkna ut hur och vad som hänt mellan Julian och Poppy, det enda säkra var nog att låta Max gå till botten med det. Han visste ju att de hade träffats tidigare, vilket Max inte visste eftersom Julian hade hotat honom till livet med förklaringen att Poppy inte var en tjej för honom och ingen fick veta. Brandon hade lytt order och de hade ändå bara varit tillsammans i ungefär 3 timmar och 17 minuter. Frågan var hur länge de skulle hålla nu.
”Brandon?” Brandon vaknade ur sina tankar och vände sig mot Ruby.
”Ja?”
”Ska vi också gå?”
Brandon såg sig omkring och insåg att alla ungdomar gått, kvar satt bara de vuxna, och med det menade han de riktigt gamla, inte de unga vuxna i hans ålder.
”Visst”
”Vi kan gå ut och ta lite luft”
”Visst”
Som vanligt följde Brandon efter ut genom ytterdörren och vände sig vant mot baksidan av huset. Ljuset var tänt i gäststugan som stod nere på gräsmattan och Brandon kunde bara tänka sig vad som hände där just då. Istället gick de till de snyggt och genomtänkt utplacerade utemöblerna och satte sig i en soffa. Ingen av dem sa något på en lång stund. De satt bara bredvid varandra och tittade framför sig.
”Dom bor väldigt fint, Max föräldrar” Sa Ruby tillslut och Brandon nickade bara, han kunde inget annat än hålla med.
”Vart bor dina föräldrar?”
”Pappa bor i Croydon med min syster och mamma bor i Bristol”
”Bristol? Det är ganska långt dit, träffar du henne ofta?”
”Nej”
”Varför?”
”Jag vill inte” Brandon ryckte lite bekymmerslöst på axlarna och lutade sig bakåt. Han visste att det enda rätta var att ställa en motfråga men han struntade i det.
Ruby lutade huvudet mot Brandons axel och strök honom över armen några gånger. I vanliga fall hade han tyckt att det var fruktansvärt påträngande och jobbigt, men nu kändes det okej, det kändes mer än okej, det kändes nästan bra.
Kapitel 31
Oliver Stone
Max praktiskt taget släpade Oliver i nackskinnet, hela vägen över gräsmattan. Oliver snubblade upp för de två trappstegen i trä och såg på medan Max slet upp dörren till stugan, knuffade in honom och slängde igen den bakom dem. Vad Oliver än hade att vänta, förtjänade han det säkerligen. Trots allt var det hans hand som letat sig upp för Max lår under bordet. Men till sitt försvar hade det gått alldeles för lång tid ses sist, säkert 7 timmar minst. Och om Oliver fick bestämma var det sju timmar för mycket och Max verkade inte säga emot.
Oliver slet våldsamt Max byxor, som om de skulle ramla av på något magiskt sätt, men de satt kvar där de satt.
”Knäpp upp knappen för fan” Max trasslade ihop sina fingrar med Olivers och han försökte desperat ta sig loss och få upp knappen på byxorna. Tillslut lyckades Oliver kränga av sig sina egna kläder och var inte direkt blygsam när han gjorde det. Tvärt om visade han mer än gärna upp sitt praktstånd och väntade på applåder.
Oliver stapplade ett par steg bakåt när Max praktiskt taget sprang rätt in i honom och trasslade in sina händer i Oliver hår som var fullt med hårspray. Max sög tag i halsen på Oliver så han var tvungen att jämra sig lite.
”Aj fan”
”Skyll dig själv” Max mumlade bara mot halsen och tvingade Oliver in i ett annat rum, mot en säng. Inte Oliver emot såklart.
Oliver begravde ansiktet i kudden, rent ut sagt bet i den när han kände Max andetag mot ryggen och hans tunga längst ryggraden. Om detta var vad han hade att vänta sig, skulle han definitivt försöka runka av Max bland folksamlingar fler gånger, betydligt fler gånger.
”Max…” Kuttrade han lågt och försökte vända sig om, han ville känna på Max, se honom. Inte ligga med ansiktet i en kudde och känna en tunga dansa på diverse ställen.
”Ja?” Fick han som svar, men inte fan fick han vända sig på rygg.
Oliver tog i allt han kunde och krängde runt, brottade ner Max på rygg och höll hans händer i ett stadigt tag över hans huvud.
I motsats till Max började Oliver långsamt med fjärilskyssar över nyckelbenet och några extra retsamma över Max bröstvårtor. Han skulle minsann få veta hur det kändes att inte ha något att säga till om. Det var faktiskt sällan Oliver hade något att säga till om, men nu jävlar var det hans tur.
Långsamt, så långsamt att han nästan irriterade sig själv närmade han sig Max skrev.
Max andades snabbt och vred på sig under Olivers händer. Oliver log för sig själv och lät Max kuk glida in mellan läpparna och så långt ner i halsen han klarade av utan att kräkas där och då. Det smakade salt, och det luktade sex i hela rummet. Maskulint och svettigt sex, vilket gjorde Oliver ännu kåtare. Han sög hårdare och snabbar och under sig kunde han kände Max höfter stöta tillbaka. För att Max inte skulle komma slutade han suga och fortsatte lämna spår av saliv över insidan av Max lår.
Oliver kände hur frustrationen växte under honom, hur den växta i Max, hur testosteronet flödade och Oliver ville så mycket mer än där han var nu.
Max gav ifrån sig ett rosslande ljud när Oliver satte sig på knä och la upp Max ben mot sina axlar och tittade retsamt på honom.
Max verkade inte alls nöjd med det hela utan försökte desperat på Olivers kuk, vilket självfallet inte skulle hända. För en gångs skull var det var det han som bestämde. Som om Max använde detta som knullstuga, öppnade han en låda i sängbordet och kastade en kondom och glidmedel mot Oliver.
”Bara gör!” Skrek han frustrerat och lyfte upp höfterna så att hans kuk hotfullt pekade på Oliver.
Oliver började skratta men gjorde ändå som han blev tillsagd. Han smetade in ett finger eller två och lät dem glida in i Max, som en liten försmak för vad han hade att vänta.
Max gjorde det han alltid gjorde. Satte en hand över ögonen och höll andan. Vilket betydde att han hade tappat tålamodet för länge sedan. Max behövde verkligen lära sig att behärska sig och Oliver ansåg att han var den bästa som kunde lära honom. Oliver stannade upp i några sekunder när han hörde sängen knaka ordentligt. Men eftersom Max inte verkade bry sig. Gjorde inte Oliver det heller.
När Max flyttade handen från ögonen och lät den ligga bredvid sig, såg Oliver att Max såg väldigt tårögd ut. Det kanske räckte med att retas ändå. Som om han inte gjort annat i sitt liv, satte han smidigt på kondomen, överdrev med glidmedel för att göra det extra trevligt och kladdigt innan han bytte ut fingrarna mot kuken.
Max gav ifrån sig ett nöjt läte och Oliver begravde ansiktet mot Max hals och rörde sig i lagom snabb takt. Svetten rann ner i Olivers ögon och han torkade hänsynslöst bort det genom att gnugga ansiktet mot Max mjuka hår som luktade granatäpple och socker. Han kunde känna Max vandrande händer över ryggen och hans lår som klämde ihop Oliver så hårt att det gjorde ont.
Max spände varenda muskel han hade i kroppen och sköt en lagom kladdig sats över Oliver mage. Oliver var inte långt efter och han stönade nöjt.
Oliver kollapsade över Max en stund innan han rullade av och råkade lägga handen på magen, rätt i allt kladd. Max rullade efter och tryckte sig nära Oliver. De låg där en stund innan Max öppnade munnen.
”Ska vi åka snart, vi kan åka hem till mig, om du har något knulla kvar i dig” Max slutade aldrig att förvåna.
Ruby Johnsson
Som vanligt täcktes stjärnorna av moln, det var fortfarande kyligt och Ruby tyckte sommaren kändes avlägsen. Även om den egentligen bara var några veckor bort, kändes det som att solen aldrig ville visa sig. Hon hoppades på en karriär inom musiken så hon kunde flytta ifrån London. Självfallet gillade hon London, det fans i princip bara bra saker med det, utom ständig väta.
”Brandon” Sa hon utan att riktigt ha en plan med vad hon skulle säga härnäst.
”Ja” Brandon vinklade huvudet så hon kunde känna hans andedräkt mot kinden, men hon svarade inte. Hon kanske bara hade sagt det för att se om han var närvarande och inte försvunnit i djupa tankar. Han såg inte försjunken ut, det var snarare hon som gjorde det.
Ruby tittade bort mot stugan, där ett svagt sken lyste upp ett rum. Hon ville knappt tänka på vad de gjorde där inne, men det var svårt att låta bli.
”Hur kan det vara så enkelt” Ruby suckade och rätade lite på ryggen.
”Vad menar du?” Brandon drog sin kavaj runt sig, han kanske frös.
”Max och Oliver, det ska inte vara så enkelt”
”Ibland kanske det är det”
Ruby såg inte helt övertygad ut, hon kände sig inte helt övertygad ut.
”Av alla killar jag har haft, och jag säger inte att det är mängder, så har det aldrig varit enkelt. Det har alltid varit segt i början, kopiöst med stela samtal och onödiga konflikter och allt har bara känts jobbigt. Men de där två, det verkar så enkelt, de bara är” Ruby tänkte tillbaka på alla rövhål hon övertygat sig om att hon förtjänade.
”Kanske” Brandon var tyst en lång stund innan han verkade välja orden med omsorg.
”Jag menar, Max har haft sin del av dåliga relationer, men någon gång måste ju alla hitta någon, som visar att de valde just då var fel. Och att de där valen vi gjorde när vi var yngre, bara var en vägledning för att välja rätt senare”
Ruby hade ingen aning om att Brandon kunde vara så djupt, det kändes som en trevlig omväxling. Poppy, hennes i princip enda tjejkompis var rätt ytlig. Hennes bror kunde hon ju inte prata med, Jacob var en idiot och Benjamin kände hon inte så väl, inte Max heller och det var ungefär hela hennes umgängeskrets.
”Om du förstår” Fortsatte Brandon.
”Jag tror det… typ i alla fall” Ruby nickade och visste inte riktig om hon ville gå med på det. Vissa hade ju bara en jävla otur och slutade med massa katter som de tillslut inte kunde ta hand om.
”Men det är ju alltid så jävla jobbigt i början, när man träffar någon och ifrågasätter sitt självförtroende och om man verkligen duger”
Ruby var alltid sådan, funderade på om hon var tillräckligt snygg, smart och värd som person att umgås med. Det kanske var det som förstörde för henne hela tiden.
Utan förvarning tog Brandon hennes hand och höll dem mellan sina egna.
”Känns det jobbigt nu?” Frågade han och såg gravallvarlig ut. Ruby skakade bara på huvudet och log lite fånigt.
”Betyder det att du gillar mig?” Sa hon lite retsamt, men inte så retsamt att hon förstörde stämningen.
Brandon tittade bort och var tyst i några sekunder, just när Ruby började bli orolig över att han skulle säga nej, öppnade han munnen igen.
”Jag antar att det är precis vad det betyder”
Max Lowsley
Max satt på stolen bredvid Oliver igen. De åt någon skum efterrätt som kändes speciellt utformad för vuxna. Den var inte söt, han ville ha en söt efterrätt, inte lite bitter som denna smakade. Det smakade nästan lite likör, inte för att han ogillade det, men det smakade inte som en efterrätt skulle smaka. De som satt där i hans ålder, verkade hålla med. För medan de vuxna, eller snarare de som passerat medelåldern hade redan ätit upp, medan Max och Brandon, tillsammans med Ruby och Poppy petade i den. Julian hade inte ens rört sin med skeden.
Det kändes som en evighet innan de fick tillåtelse att åka hem. Max hade suttit och suckat i vad som kändes som en timme innan hans mamma tittade medlidande på honom och sa att de kunde åka hem om de ville. Att han ville åka hem var en underdrift, han tackade gudarna för att det äntligen var över. Det enda som var kvar det obligatoriska momentet att säga hej då till alla och berätta hur trevligt han haft det när det enda som egentligen varit trevligt var Oliver i gäststugan.
Max kramade sin mamma som kramade tillbaka och sedan rättade till hans kläder som skrynklat sig och frågade hur det hade hänt. Han sa inget om att Oliver slitit av dem i stundens hetta utan sa bara att han inte visste hur. Sedan gav han sin bror någon slags konstig avskeds kram, det var mer en manlig kram med en handskakning och en klapp på ryggen. Han hade aldrig riktigt förstått dem, men eftersom att det var så alla andra killar gjorde, så gjorde han också det.
När han kom till sin pappa kramade han honom och viskade diskret i hans öra, så att ingen annan skulle höra.
”Eventuellt, har ena sängen i gäststugan gått sönder lite” Sedan släppte han och hoppades på att han inte hade samma färg som en Vallmo. Utöver det hoppades han även att hans pappa skulle fixa det innan hans mamma såg det och undrade vad som hade hänt.
Tony log bara dumt och krävde en high five. Max slog motvilligt till hans hand och gick ut genom dörren med ett nedböjt huvud.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Selinka - 9 nov 14 - 15:22- Betyg:  | Så bra!
Älskade delen då Max slog ur glaset med kuken! Klockrent! xD |
|
|
|
