Ljudet av ett brustet hjärta - del 9! |
Ny dag. Nya tag. Nya förhoppningar. Eller så hoppades jag på det. Det var dags att prata med Maria om mina och Rayanas planer. Dock visste jag inte riktigt hur jag skulle förklara det här för henne.
För om inte annat skulle det ha varit bra om Walther var med henne. Men vad jag förstod av Maria, får han bara komma hem hit till lägenheten när jag inte tänker stanna hemma.
Vi satt i hennes kök. Vid hennes brun antika köksbord, som var känsligt för värme och kyla. I hennes händer höll hon en vit rund kopp i porslin. Ur koppen stod det upp ångor från det svarta kaffet hon drack av. På bordet framför oss båda stod det en brunfärgad glasskål med frukt. Två bananer, fyra äpplen ock en ensam grön kiwi. Framför mig, på bordet, hade jag en vit plastmugg med lock och ett sugrör. Ur det lilla sugröret kunde jag se hur det steg upp ångor.
Maria hade värmt upp blod åt mig och fyllt upp det i ett platsmugg.
Hon smuttade på sitt varma kaffe och ställde ner koppen på ett eget glasunderlägg.
"Nå! Vad var det du ville prata om? Det lät väldigt viktigt på telefonen." Maria tittade på mig när frågan, jag väntat på, kom till slut.
Jag tog åt mig plastmuggen och förde sugröret till munnen. Blodet hamnade in i min mun. Sötman av rent fräscht blod blev för överväldigad och jag drack lite till. Det här blodet smakade mycket bättre än det jag smakade kvällen innan. Jag ställde ner muggen och torkade munnen med den gråa och slitna tröjärmen.
"Jo," började jag något nervöst. Jag hade inte lagt så mycket tanke till hur jag skulle förllara det här för henne, om vad vi tänkt göra. Eller hur länge vi skulle vara borta. "Jag och Ray har funderat på..." jösses så svårt det skulle vara att säga som det var!
Maria lutade sig tillbaka i hennes bruna stol, placerade armarna över bröstet och väntade på att jag skulle avsluta min mening. Hon tittade till och med på klockan, som hängde ovanför Tv i vardagsrummet, bakom mig.
"Jo, jag och Ray har funderat på att... flyttahärifrånnågramånader." Mumlade jag osammanhängande och för fort för Maria att hänga med i.
"Kan du sluta svamla och komma till saken?" Suckade hon åt mig. Jag bet mig försiktigt i läppen och tittade ner på mina hopflätade fingrar.
Jag brukade vara den starkaste av oss och ta över ledarrollen. Men just nu kändes det tvärtom.
Att lämna Kvissleby och kanske aldrig återvända mer? Jag har i över 200 år passat min familj och låtit min hemlighet gå över till varje dotter och sen har det fortsatt så. Nu kanske jag skulle lämna detta bakom mig, för att börja om på nytt.
Mest för att komma undan från det som jagar Rayanas.
"Margret, är det något som har hänt måste du tala om det för mig!" Hon hade lutat sig fram igen och plockade upp sin vita porslinskopp. Jag suckade, så klart behövde hon veta.
"Jag och Ray stötte på problem tidigt igår på dagen inne i stan. Någon attackerade Elise natten som var och dom frågade efter Rayanas. Mycket riktigt verkar det vara den här Adelsmannen som försvann för 400 år sen. Och förmodligen samma man som bet Ray. Vi vet inte vart dom är just nu, men det betyder att du ligger i farozonen för dom. Vi är jämnt uppe i dig och det kommer kännas på våran doft. Lämnar vi Kvissleby, kan vi leda bort våran doft så långt bort från dig och förhoppningsvis, försvinner din doft med oss!" Vi tittade in i varandras ögon. Maria hade samma ögonfärg som min bror hade. Ljusa kastanjebruna ögon, som passade utmärkt till hennes bruna korta hår. Som för den delen stod åt alla håll och kanter.
Hon satt fortfarande i sin morgon pyjamas. Rutiga mjukis byxor i rosa, blått och vit. Linnet var mörkblått med en liten rosa ficka över det vänstra bröstet.
Hon lutade sig tillbaka mot stolen med koppen i handen, som skakade.
"Vet ni vad dom vill Ray?" Frågade hon mig. Hon försökte behålla lugnet, men jag kunde se att hon blev rädd och var chockad.
"Nej, deras spår försvann strax efter Timrå och vi har inte känt av deras doft mer. Kit och Elise ska hålla ögonen öppna, speciellt Elise." Fortsatte jag. Jag borde bry mig mer, men enda lösningen på detta, var just nu att flytta härifrån.
"Du tror inte ni borde ta reda på mer? Jag kan kanske vara till hjälp. Jag har nyligen haft en assistent som är väldigt insatt i denna Adelsmannen. Om du vill kan jag hjälpa till på sidan av?" Föreslog hon till mig. Det som intresserade mig var, vem den här assistenten var och varför assistenten ville lära sig om den här Adelsmannen.
Jag lutade mig tillbaka och drack upp resten av blodet som fanns kvar i den vita plastmuggen. Blodet var iskallt och inte det minsta gott längre.
"Det skulle vara en fördel. Rayanas vägrar berätta för mig om den här Adelsmannen. Men var försiktigt och gör inget dumt. Som att,"
"Avslöja er? Tror du jag verkligen gjort det?" Log hon och sköt ifrån sig den tomma porslinskoppen. Jag log, självklart behöll hon våran hemlighet.
"Men," började hon och blev allvarlig och att se hennes ansiktsuttryck, insåg jag att detta var viktigt. "Jag vill att du stannar hemma ett tag till, innan du beger dig av tillsammans med Ray." Log hon och plockade upp den gröna kiwin och höll den länge i sin hand. Länge var en lång stund, för jag förstod inte vad jag skulle titta på. Hennes leende var brett och nådde henne så långt som till öronen.
"En kiwi alltså? Ska jag dela den åt dig eller?" Frågade jag fundersamt. Mina ögon tittade förbi Kiwin och in i Marias ljusa kastanjebruna ögon, som glittrade av iver.
Hon rörde lite på fingrarna, som höll i den gröna kiwin. Jag fortsatte titta på Kiwin en stund och började memorera hur den såg ut, innan jag sen kollade fingrarna som höll i den.
Hennes fingrar var långa och smala. Naglarna målade i en babyblåa nyans med vita toppar. Jag tittade igen, tills mina ögon nådde något som såg ut som en guldring. En guldring som satt på ringfingret.
Jag kände hur jag drog efter andan och stirrade på ringen, som glimtade till med hjälp från solljuset.
"Du.. Ni.. När?" Jag tog hennes hand i min och tittade på ringen. En vacker guldring med 7 diamanter som låg efter varandra, på ringens runda yta.
"Igår kväll, inne på Innergården, runt midnatt. Det var väldigt romantiskt." Log hon medan jag studerade ringen.
"Hur kan en hund göra saker romantiskt?" Sa jag högt och spärrade upp ögonen och tittade på Maria, som tittade surt på mig. Tänkte jag det där högt?
"Nu får du ta och acceptera honom, för den där flytten du pratade om innan verkar bli väldigt aktuellt nu. Vi ska gifta oss till våren och Walther har erbjudit mig att flytta in till hans lägenhet i Skönsmon!" Hon drog tillbaka sin hand och höll den i sin hand en stund och vred lite på ringen.
"Jag ska göra mitt bästa!" Svarade jag henne ärligt. Jag hade inge val. Jag skulle få dela mitt liv tillsammans med Maria och en varulv.
"Du får övertyga Ray med, för ni båda är bjudna på bröllopet. Walther skulle behöva ha en bestman, liksom jag behöver en tärna!" Jag skrattade ironiskt och såg framför mig, stå i en rosa och hemsk klänning med massa rosa och tjocka volanger. Blommor i håret och en blomkorg. Fy fan!
Jag nickade till henne och log fånigt. Det skulle inte vara några problem att få med Ray, men det var lika bra hon höll hunden i koppel. Jag tänker inte ta ansvar för om hunden startar med bråk med Ray.
Jag log ännu bredare. Maria höjde ett ögonbryn åt mitt fåniga leende.
"Vad för planer du än smider, så kan du radera dom genast!" Muttrade hon och vände sig om mot kaffebryggaren bakom henne, stängde av den och tog den sista skvätt kaffe som fanns kvar och fyllde upp det i hennes vita porslins kopp.
Enda som saknades var att fylla min tråkiga vita plastmugg med blod.
|
| Kommentarer | | HanniO_o - 8 nov 14 - 23:49 | | Ja... Du vet ju XD |
|
|
|
